vi som ska påbörja en utredning för ofrivillig barnlöshet

Precis.. vi förlovade oss också.. då började frågorna komma.. så jobbigt alltså!

Hoppar gärna in här!
Vi är 23 och 27 år gamla och har försökt bli gravida i 18 månader...
Nu om 1,5 vecka ska vi äntligen på utredning, ska bli spännande!
Så glad att äntligen ha fått en tid.

Hej, jag tittar in här hos er andra :)

Jag (26, 27 i dec) och min man (31år) har snart försökt i 2 år att få ett barn, har två tidiga missfall samt ett MA under förra året. MA:t var värst då jag blev skrapad en gång utomlands och sen en gång hemma efter de försökt få ut resterna med abortmedicin. Hade en jätte gullig barnmorska på Kvinnohälsovården dit jag fick komma och prata med henne om det som hade hänt :).

Vi har precis startat en utredning, min man ska lämna spermaprov samt blodprov, jag ska få en spolning med kontrast o ultraljud mellan CD 7-12 sen lämna blodprover CD 23.

Så jag följer gärna med er andra i våra "resor" mot ett efterlängtat/efterlängtade barn :)

Ta hand om er :)

Joinar här!

Jag (25) och sambon (32, änglapappa) har försökt sedan juli-16 med första gemensamma. I aug, 14försök utan pluss senare pausade vi allt planerat sex och försökande för att fokusera på den inbokade utredningen. Första besöket görs 14/9.

Hej jag hoppar gärna in här. Vi har försökt sen augusti-16. Alltså är vi inne på försök nummer 13 här. Ringde för en veka sen och bokade tid för utredning. Så blandade känslor. Man är glad att äntligen få hjälp men ändå jätte nervös för att man ska få ett tungt besked om att man kanske inte kan få biologiska barn. Hur känner ni? Är det bara jag som övertänker allt?

Känner exakt likadant. Tankarna flyger iväg och man föreställer sig ivf och även så långt som misslyckade ivfer och behöva leva ett liv utan barn. Samtidigt känns det "bra" att kanske äntligen få hjälp. Känslomässig bergochdalbana är bara förnamnet xS

Hej allihopa!

Vad trevligt med fler!

Och vad kul att dom flesta är så nära sina utredningar och till och med under utredning nu!

Känns ju helt plötsligt som om att man inte är helt ensam längre vilket är lätt att känna i den här situationen!

Kram på er!

Jag har som några av er också nämnt redan hunnit tänka hur ett liv utan barn skulle vara, att vi får köra på några ivf försök, eller någon annan behandling.. så stor process.
Jag har oregelbunden mens och en enorm oro för att jag har endometrios...

Är det ingen mer än jag som har tankar på adoption om ivf inte ger något?

Vi vill såklart försöka få biologiska barn först, men skulle det gå så långt att inte ens ivf fungerar kommer vi adoptera.

Det viktigaste för oss är inte att jag ska föda ut ett barn, utan att faktiskt bilda en familj med den jag älskar och vill leva mitt liv med.

Hej på dig :). Vi har pratat om det med adoption men vi båda känner att det inte skulle vara biologiskt med någon av oss, vi står då hellre till äggdonation eller spermadonation om det skulle vara fel på en av oss. Förstår att folk väljer adoption men för oss är det inget alternativ men tur det finns människor som dej som skulle kunna tänka sej det om det inte skulle gå med biologiska barn :)