Jag väntar min första lilla och är väldigt rädd inför förlossningen (går i samtal hos specialistmödravården och jobbar med det). En av anledningarna är att jag inte gått igenom en tidigare och inte vet vad som kommer/kan hända.
Så, min fråga är, vad önskar du att du hade vetat inför förlossningen, som ingen berättat innan? Det kan vara jobbigt, roligt, läskigt osv. Jag vill veta så mycket som möjligt :)
Apropå pålästa pappor, har jag två manliga kollegor som fick vara barnmorskor åt sina respektive barn (barn nummer två för båda) för bebisarna hade så bråttom att de föddes hemma i hallen när de var på väg till BB. Det lär väl inte vara så vanligt, men det hände ju. Tur att det var handlingskraftiga män som klarade situationen galant.
Jag önskar att jag hade vetat att mina värkar inte skulle göra så jävligt ont som alla sa att dom skulle göra. Då hade jag sluppit oroa mig för det.
Sen önskar jag att jag hade vetat mer om urakuta snitt eftersom mitt barn förlöstes via ett sådant. Visste typ inte att man kunde behöva sövas vid snitt, men det gjorde jag.
Jag önskar att jag hade vetat att alla känslor för barnet inte kom direkt. Tog ett tag för mig att knyta an till bebisen. Vet inte om det hade lite med min traumatiska förlossning att göra.
Jag önskar att jag hade vetat att många bebisar är oroliga framför allt kvällstid. Min man och jag turades om att gå runt med bebisen timme ut och timme in i kanske 12 veckors tid. Bebisen var orolig och otröstlig av oklar anledning (ibland magont).
Har inte läst igenom tidigare svar du fått, men roligt och skönt med så mycket input så jag fyller på! Födde mitt första barn i september 2015 och i slutet på juli kommer nummer två. Är både nervös och förväntansfull!
- Mitt bästa tips jag alltid ger är att vara påläst och öppen för att allt kan hända.
- Boken Föda utan rädsla är fantastiskt bra och hjälpte mig supermycket.
- Försök fokusera på andningen och att ta en värk i taget
Gällande själva förlossningen har jag inte direkt nåt att berätta som jag "hade velat veta innan". Att ställa en sån här fråga i forumet och få massor med svar är guld värt för att få reda på såna saker, så du har gjort helt rätt tycker jag!
Däremot förlöstes sonen med sugklocka, vilket blev jättetraumatiskt för mig (men inte alls för vissa andra så det är ju olika), jag hade så himla ont efteråt och tyckte amningen var så himla jobbig även om den funkade bra. Det här gick ut över anknytningen och den baby blues jag var väldigt inställd på att få under några dagar gick liksom aldrig över. Eller jo, det gjorde den väl men efter så mycket längre tid än jag var inställd på. Började återhämta mig mentalt efter ungefär 8 veckor. Fick nog en släng av depression. Skäms inte om du känner dåliga känslor inför anknytningen till ditt barn. Det händer många och det är viktigt att våga ta hjälp hos bvc eller annat.
Stort lycka till med din förlossning och livet som mamma! :)
Eller hur!
Att de kan kännas som man fött barn via rumpan efteråt ;) hade jätteont i flera dagar
Det som överraskade mig kom efter själva förlossningen. Hur yr, medtagen och trött jag var efteråt, trots på papperet okomplicerad förlossning. Klarade nätt och jämnt att duscha efteråt och hade vanvettig träningsvärk i hela kroppen i flera dagar.
Var absolut inte beredd på känslan av att lämnas ensamma med bebisen på bb-rummet sen heller. Så jäkla läskigt! Är ni liksom säkra på att det är lämpligt att vi, som har så lite erfarenhet av barn, ska ta hand om den här lilla sköra varelsen? Och när skulle jag få sova egentligen? Och varför skrek bebisen? Hade varit så inställd på förlossningen att jag blev helt överrumplad av upplevelsen att plötsligt vara förälder.
Som Misscaswell skriver, önskar också jag varit mer beredd på att lämnas ensam över natten.
Det var fullt på BB så min sambo fick inte stanna kvar, det var verkligen jobbigt. Jag satt upp hela natten, tjejen i sängen bredvid sov (likaså hennes bebis) men min lilla skrek så fort jag la ned henne. Jag vågade inte liggamma heller då sängarna är så smala och jag var livrädd att jag skulle somna och hon skulle ramla ut.
Så jag satt där på sängkanten och väntade ut natten.
Att det är normalt att se ut i underlivet som om en bomb smällt därnere i FLERA veckor efteråt. Jag sprack inte men blev klippt och tänkte liksom att jag nog såg ut som vanligt därnere efter 2 veckor. Ville kolla till stygnen en dag och tittade med spegel = stort misstag. Svullen och blå. Åkte till gynakuten och där lugnade de mig och förklarade att jag kommer att se ur som vanligt snart. Det stämde! Hade jag vetat hade jag inte blivit rädd.
Lycka till!