Jag väntar min första lilla och är väldigt rädd inför förlossningen (går i samtal hos specialistmödravården och jobbar med det). En av anledningarna är att jag inte gått igenom en tidigare och inte vet vad som kommer/kan hända.
Så, min fråga är, vad önskar du att du hade vetat inför förlossningen, som ingen berättat innan? Det kan vara jobbigt, roligt, läskigt osv. Jag vill veta så mycket som möjligt :)
Jag önskar att någon sagt att man kan få intervallvärkar som varar lääänge och att det inte alls behöver gå så lång tid mellan värkarna. Nu blev jag igångsatt med både salva samt värkstimulerande dropo, så det var ju lite "tillgjort". I början hade jag typ 30-60sekunder mellan värkarna och sen kom intervallvärkarna. Mina låg på en kvart typ, sen var det lugnt en stund innan nästa kvart.
Att det inte alls gjorde så ont och var så skrämmande som många vill få det att låta. Jag tog mig igenom kraftiga förvärvar hemma då jag var så säker på att det skulle göra ännu ondare och det säkert inte var dags för oss ännu. Allas ord om att "du vet när det är dags" ekade och jag tänkte hela tiden att det kan inte vara detta som de syftar på. När vi väl kom in på förlossningen hade vi vår son i vår famn på tre timmar, vilket tydligen är snabbt då det är vårt första barn.
Du skriver att du bara kunde få lustgas för att du varit snittad tidigare. Är det så för alla? Min första förlossning slutade i akut ks funderar på vaginal andra gången men vill kunna få eda om möjligheten finns.
Förlossningen kan gå snabbt även för en förstföderska. Jag förväntade mig värkar i minst ett dygn, men ungen var ute 8 h efter första tecken.
Man behöver inte alls gå över tiden, man kan till och med få en prematur som jag fick. Alla tjatade om att jag säkert skulle gå över tiden minst två veckor eftersom magen var så högt upp. Chocken var enorm att föda för tidigt med första barnet.
Det är skitjobbigt att få barn, omställningen i livet är enorm. Och då hade jag världens snällaste bebis som sov jättemycket och som jag fick väcka för att se till att han åt!
Att bli sydd gör skitont även om du får bedövning. Fick förklarat för mig att det beror på att nerverna är så överstimulerade i underlivet att de tolkar all beröring som smärta, sen hur sant det är vet jag inte.
Att föda barn är det absolut häftigaste och mäktigaste jag har gjort! Känslan och kraften i kroppen går inte att beskriva och den absolut mest fantastiska känslan i hela livet är att få upp den där varma, kladdiga lilla bebisen på bröstet! Jag älskar att föda barn! Kanske därför jag nu sitter med nummer fyra i magen och bara vill ha ut honom ...
Att det inte alls gjorde så ont och var så skrämmande som många vill få det att låta. Jag tog mig igenom kraftiga förvärvar hemma då jag var så säker på att det skulle göra ännu ondare och det säkert inte var dags för oss ännu. Allas ord om att "du vet när det är dags" ekade och jag tänkte hela tiden att det kan inte vara detta som de syftar på. När vi väl kom in på förlossningen hade vi vår son i vår famn på tre timmar, vilket tydligen är snabbt då det är vårt första barn.
Det jag hade velat veta innan var hur varm, mjuk och skön moderkakan skulle vara att krysta ut jämfört med bebisen! Jag hade koll på att den skulle krystas ut efter barnet men det var ju riktigt skönt i jämförelse med att klämma ut bebisen. :)
Sedan så önskar jag att jag hade vetat hur snabbt man kan återhämta sig efter en förlossning! Dagen efter första barnet kände jag mig nästan klar för ett maraton för jag var så fylld med energi.
Med andra barnet hade jag önskat att jag vetat hur djävulskt ont de sterila kvaddlarna skulle göra, för de var det allra värsta på de två förlossningar som jag genomgått!
Och så med både barnen hade jag önskat att jag hade vetat hur lång tid det skulle ta innan bebisen kom ut efter det att vattnet hade gått då både förlossningarna började med just vattenavgång utan värkar.
Jag hade velat veta att en förlossning kan starta på så många olika sett och det är så individuellt, att en berättelse kanske inte alls kommer att vara likt din egna upplevelse. Jag tyckte att jag hade läst så mycket och pratat med olika vänner innan så jag hade koll på hur en förlossning går till. Det gick inte alls till på det sätt jag trodde. Jag trodde värkarna skulle börja lite molande (bara göra lite ont i början) och sedan bli värre och värre. För mig började det med att jag vaknade mitt i natten och smärtan var totalt och obegripligt enorm. Jag trodde på riktigt att något var fel eftersom jag hade så ont att jag trodde jag skulle dö. Jag sprang runt i lägenheten i panik och det kändes som att det aldrig tog slut. Sedan gjorde det det efter någon minut. Sen hände ingenting på en halvtimme men sen kom det tillbaka igen och då hade jag så ont att jag kräktes, det hände två gånger. Jag ringde förlossningen och de sa att det var helt normalt och det var det också. Jag önskar bara jag hade varit mer förberedd på detta. Jag skriver inte detta för att skapa rädsla eller så. Allt gick fint för mig och jag kom in i smärtan efter ett tag, det hjälpte att andas och röra kroppen i en cirkelaktig rörelse (nästan som magdans). Det funkade för mig. Men det är olika för alla och jag önskade bara att jag hade varit beredd på att så kan också en förlossning starta, då hade jag nog inte blivit så rädd. Sen gjorde inte alla värkarna så ont som den första, men det var så knäppt att det bara satte igång från ingenstans direkt till den värsta supervärken!
Ingenting egentligen. Jag läste på jättemycket innan och tack vare det höll jag mig lugn. Det är mitt tips till alla, kunskap är makt.
Jag läste massa böcker innan (att möta förlossningssmärtan av Gudrun abascal var riktigt bra). Alla böcker gav exempel som visade hur olika det kan gå till men det gav också massa kunskap om förloppet. Jag är glad att jag hade läst för när jag födde blev det störtförlossning. Det innebär att det från början till slut tog ca tre timmar (för förstföderskor). Men av allt jag läst kunde jag signalera till bm att jag nog kände krystvärkarna vilket hon reagerade på omedelbart eftersom jag bara var inne för kontroll pga vattenavgång. Detta är såklart inte det normala förloppet men böckerna hjälpte mig att hänga med mentalt när allt annat gick så fort. Minns att jag plötsligt kräktes och tänkte att "nu passerade barnet spineataggarna".
Mitt råd är alltså att läsa mycket och därigenom känna i förväg att du kan ha en del kontrol genom att du känner igen hur andras förlossningar beskrevs. Och så andning och avslappning såklart, superviktigt!