Du som fött minst ett barn, vad önskar du du vetat?

Jag önskar jag hade vetat att bebisar ofta bara snuttar i sömnen efter amning och oftast inte släpper bröstet själva. Där satt jag i timmar på natten och trodde hon ammade när hon bara sov! Man kan också titta efter om de sväljer. Lättaste sättet att få dem att släppa bröstet är att lirka in ett lillfinger i mungipan.

Hemorojder fick jag också. Salva hjälpte så köp det om du drabbas!

Att jag vetat INNAN att det fanns något som hette "pinvärkar"! Liksom inget mellanrum mellan värkarna som man kan vila i utan värk hela tiden.

Jag önskar att jag vetat innan att man vet aldrig vad som händer. Jag hade inte alls behövt vara orolig för att jag var så dåligt förberedd, de försökte sätta igång förlossningen men det funkade inte så blev planerat snitt till slut. Gick väldigt bra för både mig och barnet.

Jag önskar att någon sagt att man kan få intervallvärkar som varar lääänge och att det inte alls behöver gå så lång tid mellan värkarna. Nu blev jag igångsatt med både salva samt värkstimulerande dropo, så det var ju lite "tillgjort". I början hade jag typ 30-60sekunder mellan värkarna och sen kom intervallvärkarna. Mina låg på en kvart typ, sen var det lugnt en stund innan nästa kvart.

Jag önskar att jag hade förstått hur viktigt det är att tänka igenom och förbereda sig för hela förloppet. Jag hade i princip bara förberett mig på att komma till förlossningen, men själva krystandet och speciellt utdrivningsskedet var jag inte alls mentalt beredd på.

Önskar också att jag hade vetat hur länge och kort tid förlossningar kan ta. Mitt första barn födde jag efter ca. ett dygn från första känningen, medan det andra kom på två timmar och det tredje på en timme. Mina släktingar hade varnat mig för att det kan gå snabbt med andra barnet, men jag antog att snabbt skulle vara 6-8 timmar när min första förlossning tog ett dygn, inte två timmar. Hann knappt till sjukhuset.

Jag önskar att jag hade vetat att värkarna inte alls behöver vara outhärdliga för att förlossningen ska vara nära. Jag har aldrig kommit till sjukhuset och varit mindre än 9 centimeter öppen och då bad jag nästan om ursäkt för att jag kom dit för de hade sagt till mig på telefonen att vänta tills jag inte klarar av att vara hemma längre. Hade jag gjort det så hade barnet fötts hemma.

Jag önskar att jag hade förstått hur viktigt det är att kommunicera med barnmorskorna. Ifall du känner något speciellt, har några önskemål eller är orolig över något, berätta det genast åt barnmorskorna, även om de ser upptagna ut. Med ett av mina barn så såg barnmorskorna så upptagna ut att jag inte ville störa dem genom att berätta för dem att huvudet var halvt ute. Efter det lärde jag mig lite och pratade med min man om att han måste föra min talan under förlossningen så nästa gång kunde han tackochlov berätta för barnmorskorna att jag absolut inte kunde gå från undersökningsrummet till förlossningsrummet eftersom jag faktiskt på riktigt skulle föda barn när som helst. Hade jag varit själv så skulle jag garanterat ha försökt gå den sträckan och riskerat att föda barn halvvägs (barnet föddes några minuter efter barnmorskornas insisterande på att de absolut inte kunde rulla iväg mig på sängen trots att den hade hjul utan att jag skulle gå själv, fick en ursäkt för det efteråt).

Jag önskar att jag hade vetat att det finns en möjlighet att kroppen när vattnet inte har gått ändå försöker krysta ut barnet (i detta fall också ett stort barn) i en intakt fostersäck. Har aldrig varit med om en värre smärta. Ifall det händer är det en god idé att sära på benen så att barnmorskan kommer åt att göra hål på hinnorna, inte pressa ihop benen och lida.

Jag önskar att jag hade vetat att det finns en möjlighet att man kan ha för mycket mjölk. Alldeles för mycket mjölk. Mina bröst blev efter ett par, tre dagar sprängfyllda med mjölk och tog fruktansvärt ont, värre smärta än själva förlossningen. Jag var tvungen att pumpa flera gånger per dag för att lätta på trycket och skulle aldrig ha klarat mig de första dagarna utan en bröstpump. Detta ska inte förväxlas med att pumpa för mycket, vilket kan leda till mjölkstockning, eller att pumpa tills brösten är tomma, vilket leder till ökad produktion. Jag fick alltså instruktioner att bara pumpa efter amning för att lätta på trycket tills det inte tog så fasansfullt ont längre.

Ja jag var 23 år, så det kan säkert bero på det. Dock verkade inte förlossningspersonalen tro att det skulle gå fortare för det, med tanke på svaren jag fick när jag ringde. Kommer ha 3,5 år mellan mina (det är dags snart igen). Undrar om du menar att det kommer gå långsammare då för att jag är äldre? Antar att jag redan "banat väg" och är rädd för att inte hinna in.

Hann inte få nån bedövning öht, det tog allt som allt 50 min från 9 cm tills hen var född. Kanske var extremt, vad vet jag.

Det här är väldigt vanligt bland förstföderskor. Många tror att när man är öppen 10 cm, då kommer barnet. Så är det alltså inte. Det kan ta betydligt längre tid än 1-2 h. 6 h som fullt öppen är inte ovanligt att det tar för barnet att rotera ner. Helt normalt.

Exakt vsd det betyder att bli igångsatt och risken för lång process med utebbande verksr etc och framförallt epidurals effekt i en lång fl och risken att man inte känner krystvärkarna

Hade ingen aning om att epidural kunde bedöva så bra, hade jag vetat det hade kah inte tagit det efter en så lång fl som jag hade och kanske sluppit klipp och sugklocka.

På föräldragrupps mötena man hade med första barnet målades det upp en bild av förlossningen att värkarna alltid hade uppehåll och att de flesta var uppe och gick mellan värkarna. Visades t.o.m en film om ett par som var på BB och exakt det scenariot utspelade sig.
Själv låg jag slickad mot sängens kant i fosterställning hela tiden för att värkarna aldrig slutade. Hade inget som liknade ett uppehåll på hela tiden. De 3.5 h jag var på förlossningen var det så. Säkert lika normalt det, men eftersom man målat upp en annan bild så blev det lite knasigt.

Även dålig information om hur det kan bli efter. Jag blödde stora koagler redan på BB. När vi varit hemma några dagar fick jag en störtblödning och fick åka ambulans till sjukhuset. Jag undersöktes, men kände att han tog mig inte på allvar, så fortsatte störtblöda och blöda ut stora koagler då och då i flera veckor. Blev liksom van vid det. Efter många veckor undersöktes jag igen och då minsann satt det rester kvar i livmodern.