Jag väntar min första lilla och är väldigt rädd inför förlossningen (går i samtal hos specialistmödravården och jobbar med det). En av anledningarna är att jag inte gått igenom en tidigare och inte vet vad som kommer/kan hända.
Så, min fråga är, vad önskar du att du hade vetat inför förlossningen, som ingen berättat innan? Det kan vara jobbigt, roligt, läskigt osv. Jag vill veta så mycket som möjligt :)
3:e dagen-depp. Det var nog det mest skrämmande jag har varit med om och det varade bara någon dag.
Det, och att investera i det bästa glidmedel som går att köpa för pengar.
Avslaget hade jag önskat att någon förvarnat om, hur jävla illa det luktar och att det kan börja om på ny kula nästan hur många gånger som helst (ingen infektion - kollade).
Tredje dagens baby blues, ingen picknick!
Den förbaskade blödigheten - som inte går över!!! 
Glidmedel skriver jag också under på 
Att alla faktiskt inte får den där berömda mackan efter förlossningen 
Efter 30 timmars värkarbete och två timmars "landning" var vi vrålhungriga klockan halv 5 på morgonen, men ngn macka fick man inte då - det var ju inte långt till frukost...
EPIDURAL! Himmelriket! Räddaren i nöden! Numer får man egen pump dessutom 
Jag önskar jag visste att eftervärkar gjorde sjukt ont
Att eftervärkarna kan göra ont. Trodde nästan att jag hade en tvilling kvar i magen som också ville ut. Och amningen... inte ett ord om den innan. Efter två veckor gav jag upp eftersom sonen och jag aldrig fick till det. Men han är en frisk 15-åring i dag med starkt immunförsvar. Med son nummer två gick det bättre och även om det inte hade gjort det hade jag slutat direkt. Som förstföderska var jag oerhört osäker och vågade inte lita på mig själv. Men gör det! Barnet känner av en stressad mamma så ersättning är bättre än det. Till sist; trots sanslös smärta (som man glömmer) är det världens häftigaste upplevelse!
Som fler skrivit, att pappan också läser på. Så att du har nån som kan peppa, som känner dig och kanske tex kan vara med och föreslå smärtlindring när du är påverkad och har svårt att fatta beslut. Det är du som bestämmer men det är bra om båda är insatta.
Att det kan bli stor skillnad för pappan om det blir snitt. Då kan det dröja innan du träffar bebisen och kan amma så han kan behöva koppmata. Han får en större roll de första timmarna.
Att man är mör i hela kroppen.
Att OM det blir snitt är gaserna sjukt jobbiga, som nån skrev ovan. Det tog några dagar innan tarmarna funkade som vanligt. Och jag såg gravid ut i typ en vecka efteråt.
Att OM du sövs har du varit intuberad, dvs haft en slang ner i halsen. Jag fick som skavsår i halsen som gav mig rethosta första 10 dagarna nu efter andra förlossningen. Väldigt oskönt med hosta när man var nysnittad ....
Att man inte alls behöver känna av några eftervärkar.
Att man kan bli väldigt låst hemma första tiden.
Min lilla tvåa som är 3v nu gillar inte att åka vagn (bye bye långpromenad i solen) och sover dåligt. Nattetid 2-3 pass a 2-3h och dagtid bara ett par korta powernaps . Så det är svårt att ta igen = man kan och orkar inte göra så mycket. Och jag orkar inte med besök heller för om bebisen sover så MÅSTE jag sova!
Jag önskar att jag hade vetat att mina värkar inte skulle göra så jävligt ont som alla sa att dom skulle göra. Då hade jag sluppit oroa mig för det.
Sen önskar jag att jag hade vetat mer om urakuta snitt eftersom mitt barn förlöstes via ett sådant. Visste typ inte att man kunde behöva sövas vid snitt, men det gjorde jag.
Jag önskar att jag hade vetat att alla känslor för barnet inte kom direkt. Tog ett tag för mig att knyta an till bebisen. Vet inte om det hade lite med min traumatiska förlossning att göra.
Jag önskar att jag hade vetat att många bebisar är oroliga framför allt kvällstid. Min man och jag turades om att gå runt med bebisen timme ut och timme in i kanske 12 veckors tid. Bebisen var orolig och otröstlig av oklar anledning (ibland magont).
Har inte läst igenom tidigare svar du fått, men roligt och skönt med så mycket input så jag fyller på! Födde mitt första barn i september 2015 och i slutet på juli kommer nummer två. Är både nervös och förväntansfull!
- Mitt bästa tips jag alltid ger är att vara påläst och öppen för att allt kan hända.
- Boken Föda utan rädsla är fantastiskt bra och hjälpte mig supermycket.
- Försök fokusera på andningen och att ta en värk i taget
Gällande själva förlossningen har jag inte direkt nåt att berätta som jag "hade velat veta innan". Att ställa en sån här fråga i forumet och få massor med svar är guld värt för att få reda på såna saker, så du har gjort helt rätt tycker jag!
Däremot förlöstes sonen med sugklocka, vilket blev jättetraumatiskt för mig (men inte alls för vissa andra så det är ju olika), jag hade så himla ont efteråt och tyckte amningen var så himla jobbig även om den funkade bra. Det här gick ut över anknytningen och den baby blues jag var väldigt inställd på att få under några dagar gick liksom aldrig över. Eller jo, det gjorde den väl men efter så mycket längre tid än jag var inställd på. Började återhämta mig mentalt efter ungefär 8 veckor. Fick nog en släng av depression. Skäms inte om du känner dåliga känslor inför anknytningen till ditt barn. Det händer många och det är viktigt att våga ta hjälp hos bvc eller annat.
Stort lycka till med din förlossning och livet som mamma! :)
Att de kan kännas som man fött barn via rumpan efteråt ;) hade jätteont i flera dagar
Det som överraskade mig kom efter själva förlossningen. Hur yr, medtagen och trött jag var efteråt, trots på papperet okomplicerad förlossning. Klarade nätt och jämnt att duscha efteråt och hade vanvettig träningsvärk i hela kroppen i flera dagar.
Var absolut inte beredd på känslan av att lämnas ensamma med bebisen på bb-rummet sen heller. Så jäkla läskigt! Är ni liksom säkra på att det är lämpligt att vi, som har så lite erfarenhet av barn, ska ta hand om den här lilla sköra varelsen? Och när skulle jag få sova egentligen? Och varför skrek bebisen? Hade varit så inställd på förlossningen att jag blev helt överrumplad av upplevelsen att plötsligt vara förälder.
Som Misscaswell skriver, önskar också jag varit mer beredd på att lämnas ensam över natten.
Det var fullt på BB så min sambo fick inte stanna kvar, det var verkligen jobbigt. Jag satt upp hela natten, tjejen i sängen bredvid sov (likaså hennes bebis) men min lilla skrek så fort jag la ned henne. Jag vågade inte liggamma heller då sängarna är så smala och jag var livrädd att jag skulle somna och hon skulle ramla ut.
Så jag satt där på sängkanten och väntade ut natten.
Att det är normalt att se ut i underlivet som om en bomb smällt därnere i FLERA veckor efteråt. Jag sprack inte men blev klippt och tänkte liksom att jag nog såg ut som vanligt därnere efter 2 veckor. Ville kolla till stygnen en dag och tittade med spegel = stort misstag. Svullen och blå. Åkte till gynakuten och där lugnade de mig och förklarade att jag kommer att se ur som vanligt snart. Det stämde! Hade jag vetat hade jag inte blivit rädd.
Lycka till!
Jag trodde faktiskt inte att det skulle göra så ont som alla sa, tänkte att kroppen är ju skapt för att klara det och jag har hög smärtgräns och ställde in mig på naturlig förlossning. Det slutade med att jag testade i princip alla smärtstillande som fanns hehe.. Sen finns de ju vissa som faktiskt inte behöver jättemycket smärtstillande så det viktiga är nog att inte ha för mycket förväntningar utan att ta det som det kommer.
Det tog också galet lång tid, så ont som värkarna gjorde trodde jag att jag skulle få föda barnet hemma för de ville inte att jag skulle åka in (pga förstföderska, ingen vattenavgång osv). När jag väl kom in (efter ca 13 timmar med värkar) så var jag bara öppen 1,5 cm..
Jag var väldigt orolig för att bajsa på mig, hade läst att man kan få lavemang osv men det som inte nämns är microlax. Det är ett fantastiskt laxeringsmedel som införes i ändtarmen, verkar direkt och ger inte någon smärta/obehag. Det kommer jag definitivt ta innan jag åker in till förlossningen när det är dags denna gången. Det är så himla skönt att slippa oroa sig över att bajsa på sig (även om barnmorskorna verkligen inte bryr sig).
Amningen var också en sån sak som gjorde mycket ondare än vad jag trodde, jag hade konstant ångest över att behöva amma de första veckorna. Efter ca 2 veckor fick jag börja pumpa ena bröstet för det vägrade läka, det var ett jättebra beslut att göra så. Genom att bara amma på det "friska" bröstet och pumpa det andra fick jag en chans att läka helt och ångesten försvann. Det var heller inga problem att flaskmata med det utpumpade, barnet föredrog ändå bröstet men då var ju flödet bra igång, annars ska man inte göra så.
Alla gravidkilon försvann första månaden men för att få sakerna på rätt ställen tog 6 månader. Så även om jag vägde som innan kom jag inte i mina vanliga byxor förrän efter ett halvår.. höfterna måste ju växa ihop igen och så där.
Att det inte alls är säkert att man blir deppig på tredje dagen. Jag har två barn och har inte haft nån "baby blues".