Jag väntar min första lilla och är väldigt rädd inför förlossningen (går i samtal hos specialistmödravården och jobbar med det). En av anledningarna är att jag inte gått igenom en tidigare och inte vet vad som kommer/kan hända.
Så, min fråga är, vad önskar du att du hade vetat inför förlossningen, som ingen berättat innan? Det kan vara jobbigt, roligt, läskigt osv. Jag vill veta så mycket som möjligt :)
Att förlossningen blir som den blir och att det inte går att planera. Jag hade en 26 h lång förlossning, men saknade helt tidsperspektiv, där och då kunde det lika gärna varit 2 h. Jag tog värk för värk och tänkte positivt och har ett positivt minne av hela förloppet. Planera inget efter förlossningen, kan ta många veckor innan kroppen återställer sig fysiskt och psykiskt (eller så tar det ingen tid alls, det är så olika). Den minsta utmaningen med att bli förälder är förlossningen brukar jag säga, de kommande 18 åren och framåt är den stora utmaningen! Tagga, men ha inga förväntningar, det blir som det blir är mitt råd, men adrenalinet när du hör ditt barn första gången, det häftigaste jag någonsin varit med om! Lycka till!
Räkna med att den tar minst ett dygn
Lita på dig själv, bm vet inte alltid bäst
Saker blir inte som man tänkt, var öppen för förändring
Det är lätt att säga men försök se smärtan som något positivt. Varje värk tar dig faktiskt ett steg närmare bebisen!
Sedan är det viktigt att läsa på innan men vara medveten om att varje förlossning är olika. Du är unik, din bebis är unik, er förlossning kommer vara unik. Du kan ha önskemål och drömmar men ibland blir det inte alls som man tänkt och det kan bli superbra ändå. Så var inte rädd för nya vägar!
En sak som jag blev överraskad och lite rädd av efter första förlossningen var att det kom blodkoagel ur snippan (från livmodern) när jag duschade efter förlossningen. Det var inte farligt eller smärtsamt alls bara oväntat och lite äckligt.
Jag har fött 5 barn och även om det naturligtvis är smärtsamt är det världens häftigaste grej. Jag är oerhört avundsjuk på dig som har det framför dig. Lycka till!
Jag önskar att jag hade vetat att när det gör som allra ondast,när det bränner som eld och du tror att du inte klarar mer,då är huvudet på väg ut och strax därefter är det över.
Eftervärkarna några timmar efter förlossningen när livmodern drar ihop sig gör rätt ont så var inte rädd för att be barnmorskan om smärtstillande.
Det gör ont att föda barn men å andra sidan är det otroligt häftigt!
Jag väntar mitt andra nu och ser fram emot förlossningen med skräckblandad förtjusning.
Lycka till när det är dags!
För mig blev det akut snitt så det blev helt annorlunda än jag tänkt mig. Men det var en positivt upplevelse, bli inte rädd om det skulle sluta med det.
Det jag önskar jag förstått innan är hur skör (mentalt) jag skulle vara i ca två veckor efter förossningen. Grät för ingenting och kände mig helt labil och deppig utan anledning. Visste att det kan bli så men fattade väl inte riktigt att det kan drabba mig, jag som är så stabil.... Tror jag skulle gå runt och vara överlycklig men hormonerna tog över. Önskar någon hade sagt till mig då att du är normal och det går snart över.
Amningen var också asjobbig, något jag bara trodde skulle flytta på. Ta så mycket hjälp du kan och behöver i början så går det lättare.
Jag oroade mig också väldigt mycket inför förlossningen men när man väl ligger där så har man inte en tanke på det. Jag var så fokuserad på att bebisen skulle ut.
Alla pratade om smärtan när bebisen kommer ut men jag tyckte värkarna gjorde mest ont/var jobbigast. Klart det bränner och svider när huvudet kommer ut men den biten går så fort och svisch så har du ditt lilla mirakel på din mage :)
Jag hade det jobbigt efter förlossningen, det tog några veckor innan jag kunde gå längre sträckor eller sitta som vanligt igen. Jag var ganska så ledsen med, speciellt när mjölken rann till. Grät för allt och inget. Hormoner som flyger...
Men när jag tänker tillbaka på det så vill jag ändå göra det igen :)
Jag är barnmorska på MVC. Jag skulle framföra:
* inte hänga upp sig på beräknad dag! Ett barn är fullgånget från v 37+0, fram till 42+0 är helt normalt att födas. Upplever att många förstföderskor stressas av att barnet inte kommit på beräknad dag, och säger att de fått över tiden. Så är det ju inte, gå över tiden gör man efter 42+0. Säg heller inte vilken dag som är beräknad dag, säg svepande "i juli", "slutet av juli", tex.
* En förlossning går inte att planera eller regissera. Ha önskemål, men det är akutsjukvård, och det kan därför sluta på olika sätt. Läs om kejsarsnitt eller kvarhållande moderkaka, så känner du iaf till begreppen.
* På sjukhuset räknar man förlossningens aktiva fas från ca 4 cm och att man har 3 värkar under 10 min. En förlossning räknas inte från första värk hemma, så glöm alla berättelser om att man haft 70 h förlossning. Däremot kan man ha en jobbig latensfas (det som kommer före aktiva fasen) och då kan man behöva hjälp från sjukvården med tex smärtlindring och sömn.
Jag hade velat veta mer om tiden efter förlossningen för att veta vad som var normalt och inte. Jag åkte på både livmoderinfektion och urinvägsinfektion och var alldeles grå i huden, men som förstföderska vet man inte när man ska hojta till. Kändes som att man pratade om mig, för jag fick ligga kvar på BB i fem dagar utan att någon sa något om att åka hem, men inte till mig.