Zarina skrev 2017-06-01 21:03:43 följande:
Ena stunden hoppas jag innerligt jag är gravid, så slipper man själv fatta det svåra beslutet och slipper övertala mannen, då skulle det vara meant to be liksom! <3 Men nästa stund när alla tre barn skriker och bråkar och jag får huvudvärk och är dödstrött och jag är irriterad på min man tänker jag bara "nej nej gode Gud nej, det är inte alls läge nu, hur skulle jag ens "våga" berätta det för honom"! Åt dessutom rosenrot denna månad för dess bra egenskaper, och jisses vilken rejäl ägglossning jag hade!! Så ena stunden tror jag absolut att jag blivit gravid, och andra stunden tänker jag "inte en chans, tog ju över ett år att få trean och då prickade vi varendaste en ägglossning juh!!"
Ett litet dilemma detta som ni märker!! :D
Haha, känner så väl igen mig i det du skriver! Längtar så galet mycket efter en till, har gjort länge men sambon har varit nöjd med dem två vi har. Vi har kört naturlig familjeplanering i över tre år, sen i dec så slarvade vi lite en dag, började prata mer om en till och kom fram till att vi skulle börja försöka, 2 dagar senare plussade jag oplanerat! Så chockade med glada! Dessvärre slutade det i mf men nu har vi försökt sedan dess. Men trots min intensiva längtan så kan jag ibland även få tankarna hur sjutton vi ska klara en till, hur ska jag orka, hur ska jag räcka till, hur ska relationen klara det..." för att sen längta ihjäl mig igen. haha! Känslor som man säkert också kände innan man fick 2:an men då var det så självklart att man skulle ha en till, medan nu börjar dem bli stora och allt börjar bli mkt "enklare" igen; man får sova bra osv: våra är ju 8 1/2 och snart 5 så detta blir ju en liten sladdis men längtar så att få se dem med ett litet syskon
