Han är som helt förändrad efter vi fick barn

Då undrar jag verkligen hur länge ni har känt varandra innan ni fick barn? En man som döda ett litet försvarslöst djur - det är mycket illa. En eller två såna män har jag också haft oturen att känna, och de är inte roliga.

Du vill förstås inte separera lättvindigt, men jag är rädd för att det kan vara så att du inte kan blunda ifall han är en helt olämplig partner. Om han är det kan jag inte bedöma, men det han säger till dig, att du är "fulare" - det är ju mycket okänsligt och omoget. Och du måste ju också se hur det går med hans roll som pappa. Om han tillför något positivt eller om han bara är ett "extra-barn" för dig och kanske t.o.m. kan vara negativt för barnet att ha kontakt med.

Just denna kommentaren fick mig att rysa genom kroppen. För precis så är det ju!!

Vi var tillsammans i 2 år innan vi fick barn. Han jobbade dock borta det första året så då sågs vi enbart på helgerna.

Psykopater/narcissister är ofta vansinnigt charmerande när de sätter den sidan till, för att kunna manipulera folk. De vet precis vilka knappar de ska trycka på - antingen för att smöra så mycket som möjligt, eller för att såra så mycket som möjligt.

Usch, jag får kalla kårar när jag läser ditt inlägg. Vissa kokar kaniner och andra dödar hamstrar. Det är verkligen inte ett friskt och normalt beteende. Lägg sen till hur han behandlar dig och er dotter. Och han är direkt elak mot dig, du som nyligen fött ert gemensamma barn...

Jag förstår att du är rädd, det bör du vara och trots att man inte ska ropa lämna för varje grej så tycker jag verkligen att du ska tänka på att lämna honom, gärna så fort som möjligt. För både dig och din dotters skull. 

Du förtjänar så mycket bättre och tänk på att du ska skydda din dotter. Hon är värd det bästa. 

Men det kan vara så att han bara spelat teater, att han inte kan vara så "underbar" i längden. En kortare tid kan folk spela sånt. Hur lång tid handlar det om som han varit en bra partner?

Om du vill ge det en chans och se om det kan bli bättre, så räcker det inte att du hör lite försiktigt med honom om han ska ändra nåt beteende, utan det är lika bra att göra klart för honom hur du förväntar dig att relationen ska se ut. Och det innebär väl rimligtvis också att han tar hand om barnet regelbundet? Även hushållet är inte bara ditt ansvar. Se vad han säger t.ex. om han t.ex. får ta hand om barnet när han kommer hem, för att du inte hinner på dagarna (för att du tar hand om barnet).

Tyvärr så misstänker jag att han inte kommer att ställa upp. Men du kommer inte vidare heller om du försöker ta det i små steg. Det leder bara till att du står ut med allt mer. Dvs. att han får dig att stå ut med mer istället för att du får honom till att hjälpa till mer. Och det också för att du kommer att ta hänsyn till barnet och göra saker trots att han borde, och han kommer inte att ta hänsyn till barnet.

Vet att detta kan låta konstigt men på ett sätt känns allt som en dålig dröm. Jag VET ju allt som har hänt men ändå känns det så overkligt. När jag tänker i mitt huvud på allt som han gjort sen vår dotter föddes så börjar jag fråga mig själv typ är det verkligen sant? Fast jag vet om att det är så sant det kan bli.... förstår att det låter jättekonstigt men det är bara sånt overklighets känslor som svämmar över liksom

Det är förstås lättare att spela den perfekta partnern om det bara är helgerna. Då vet man ju tyvärr inte heller om personen klarar att leva med sin partner varje dag. Hur var andra året då? Blev det lite sämre, eller var han borta mycket ändå? Det skulle förvåna mig om det var lika bra och om han var hemma med dig mest. Det tyder ju lite på en person som inte riktigt passar för familjeliv.

Normala män håller inte fast en när man grälar och de slår inte sönder saker när de blir arga. De dödar inte ett husdjur och nyper en inte i fettet och säger elaka saker när man nyss fått barn.
Empatistörda män som inte borde ha kontakt med kvinnor och barn gör sånt. Du borde dra nu innan han börjar slå dig eller barnet.

Jo, jag förstår att du känner så. Det blir så om man har byggt upp något med en person och plötsligt verkar fundamentet vara på väg att rasa. Då undrar man om det är verkligt. Det tar nog lite tid för att du ska hinna ikapp, man har svårt att anpassa sig till en annan "verklighet".

Men en tröst kan vara att om det nu är så att han har låtsats vara en bra partner och han inte alls är det, så kan du komma över honom relativt lätt. Det är förstås en jobbig situation att då nog behöva separeras och börja om på nytt. Men när man väl har kommit fram till att det är så att den fina partnern man trodde man hade, aldrig har funnits - då vill man i alla fall inte ha honom tillbaka och sörjer därmed inte efter en separation.