Tjejer / Kvinnor förklara hur ni tänker
Börjar med lite information om mig själv eftersom det verkar vara så väldans viktigt.
Städad kille som snart fyller 26.
Jobbar på ett av världens största företag, inom deras IT avdelning och tjänar över 30 i månaden.
Har ingen speciellt nämnvärd utbildning men att lägga ner den tid och slit som krävts för att komma dit jag är för tillfället föll naturligt redan i yngre ålder eftersom tjejen jag antagligen hade lagt tiden på istället aldrig har funnits.
Likaså med träningen. Tränar 7 dagar i veckan, äter hälsosamt och har en kropp därefter.
Mina kollegor (tjejer och killar) beskriver mig som snäll, trevlig, mogen, grym social kompetens och förmåga att samspela med andra, empatisk förmåga, hög grad av självinsikt, dedikerad och målmedveten. Deras ord, inte mina.
M.a.o så har jag en väldigt stabil vardag och är inte socialt efterbliven.
Jag vill inte vara fast i min jobb- och träningsbubbla även om det är saker som intresserar mig. Det finns så mycket annat i livet och då tänker jag inte på partyresor med grabbarna.
Vad är det som krävs av oss män? Jag kommer aldrig kunna ge er ett liv som David Beckham hade gjort - är jag inte intressant då?
-----
Jag har hängt på Tinder och även andra sidor där man är mer anonym och fått en del matchningar som med facit i hand inte verkade vara något märkvärdigt för tjejen.
Jag har prövat att vara allt ifrån snäll, intresserad, neutral, rakt på sak, ointresserad, nonchalant och rent utav otrevlig och respektlös. Jag har varit känslokall emot vissa tjejer och ibland har jag varit ärlig och förklarat att jag vill hitta en tjej att klicka med, känna trygghet och närhet hos och ha skönt sex med och träffas mer än bara som ett ONS samt poängterat ut att jag hellre är med EN tjej och försöker bygga upp något än att spela massa spel och hoppa runt.
Att bli seriösa med någon är något jag anser tiden får avgöra - Klickar man så faller allt sånt naturligt över tid. Att hetsa om att bli seriösa känns desperat och risken att någon bara blir sårad anser jag vara väldigt hög.
Igår skrev en tjej här på FL "Om kvinnan tar initiativet finns det en risk att hon uppfattas som "på" eller "desperat". Det bryter mot normen."
Tänker ni tjejer så?
Många tjejer anser inte att de ska ta första steget men vad är det ni förväntar er av oss killar? Jag har ingen trasig bakgrund med en mamma som aldrig var där så den relationen behöver inte försöka lagas ihop.
De som läst nationalekonomi har mött detta med "utbud och efterfrågan". Det kan appliceras som fenomen även här, förenklat uttryckt förstås.