BF Juli 2017 Södra Stockholm

Ja tanken är att ja ska föda på SöS. Kommer ringa dit först och hoppas att de har plats.

Coolt! Grattis ni med! Har ni kommit hem osv?

Vi är hemma och allt är lugnt, däremot har det här baby blues kickat in så jag är lite känslig. Blir så jobbigt med alla intima förlossningsfrågor t ex och jag kan bli riktigt ledsen över sådant. Vill knappt träffa folk nu. Men fysiskt mår jag toppen förutom foglossningen som är kvar. Hur mår du nu?

Jag mår bra tycker jag. Jag kände också av baby blues ordentligt! Är väldigt uppmärksam på det nu då jag hade en förlossningsdepression med första barnet. Så vill inte missa det utan få hjälp direkt om det barkar ditåt igen. Men försökte fokusera på bra saker och läste även på en del om hur man hanterar baby blues och nu går det åt rätt håll igen!

Om du inte vill träffa folk så måste du kanske inte. Eller, har ni möjlighet att få vara för er själva tills ni känner er redo?

Ja men vad skönt! Är det 2 veckor det hållit i sig ungefär då? Jag hade för mig att det var ett par dagar men när jag kollade upp det verkar ett par veckor vanligare. Men så länge man känner att det börjar vända så vet man att det inte är en riktig depression, så det är väl en lättnad.

Vi har bestämt när vi ska säga ifrån till frågor, och bara tagit de viktigaste besöken nu. Det är mer att jag knappt vågar gå ut och träffa nyfikna grannar. Orkar inte diskutera förlossningen stup i kvarten, så tätt inpå dessutom. Hur känner du kring sådant, har det varit några klumpiga frågor/kommentarer?

Ja ca 2 v kan det nog ha varit. Hon är drygt 3 v idag och nu känns det bra. Det enda som är kvar är att jag är orolig att något ska hända henne och tänker på olika skräckscenariot ibland men jag antar att det är normalt och något jag får stå ut med.

Jag läste i en folder från bvc att man är "känslomässigt öppen" när man nyss fått bebis. Att det är kroppens sätt att se till att man är empatisk och öppen för bebisens behov. Men tyvärr gör det en väldigt sårbar samtidigt. Man är hudlös. Tyckte det beskrev scenariot ganska bra.

Jag är ok men att prata om förlossningen men känner som du inför andra saker. Tex när folk vill berätta om olyckor som hänt barn eller dyl. Då säger jag ifrån. Att jag är för känslig för sånna historier just nu. Ibland är det svårt för folk att hejda sig men man får stå på sig. Jag jobbar allt jag orkar med att fokusera på mina egna behov och inte anpassa mig efter andra. Det kanske låter knäppt men jag vill vara "ego" just nu. Det är min tid och min bebis nu och jag måste försöka må bra och njuta av det på mitt sätt.

Hur känner du dig nu? Kanske du kan säga till frågvisa människor att du inte orkar prata om förlossningen just nu? Drygt med för frågvisa grannar.

Så har jag också, usch vad det är hemskt med de tankarna. Försöker trycka bort dem så fort de kommer för att inte må dåligt. Det funkar helt okej att inte avsluta tankegången. Minns med förra barnet att jag trodde att det alltid skulle vara så med barn, men som tur är blir ju tankarna färre och försvinner.

Det är ju toppen! Har också insett mer denna gång att man ska vara riktigt ego. Andras behov är högst sekundära, och för min del innebär det att avstå besök och att inte svara i telefon just nu haha, orkar verkligen inte prata med någon trots att jag mår ganska bra nu. Vill vara ifred ett tag till bara.

Ja det är märkligt att berätta skräckhistorier till någon som väntar eller precis fått barn, förstår inte varför man gör så... Jag fick höra en del "vänta bara" och andra "vet-bäst-uppmaningar" med första barnet men inte nu. Har svårt för frågor om jag fått hudbristningar, bristningar i underlivet, om det varit en instrumentell förlossning, hur lång tid det tagit och sedan snack om avslag och smärta i underlivet. "Kan du gå okej nu?" liksom. Aldrig annars skulle någon få för sig att ställa så intima frågor om ens kropp, men det gör man till någon så känslig som man är efter en förlossning.

Det har du rätt i, de där katastroftankarna minskar med tiden, skönt att ha i bakhuvudet! Jag försöker och bara tänka på något annat. Lite utmattande är det. Hoppas det ger sig snart.

Över lag så tar sig folk mycket friheter när man är gravid eller har bebis tycker jag. Det ska påpekas och ifrågasättas och ingen bryr sig om ifall man vill veta eller inte. Och som du säger så blir det ofta plumpt. Frågor man förväntas redovisa mkt intima saker som svar på. Knäppt.

Ja jag har i alla fall glömt hur länge man känner så. Det är mycket jag undrar över trots att jag redan gjort detta en gång tidigare! Men är samtidigt tryggare och mer självsäker.

Men efter att ha fått gnälla av sig lite måste jag nämna att det är fantastiskt att ha fått en liten bebis. Det är inte bara hemskt ;-D Bara en bråkdel jobbigt och resten underbart, så man inte verkar otacksam eller sprider skrämselpropaganda liksom...

Haha! Nej, men inte är det skrämselpropaganda jag tycker det är skönt att man kan prata ärligt om mödraskapet. Vissa grejer är helt enkelt jobbiga. Men utöver det - klart det är fantastiskt med en bebis. Jag tänker varje dag på att jag är glad att vi skaffade henne. Vi har ju varit "nöjda" men två länge. Trodde det skulle bli så vår familj såg ut. Men så blev vi sugna på en till förra sommaren. Och nu känns det så jättenaturligt med dottern här. Och fint.

Vi var också helt överens om att två var lagom och att detta förmodligen var sista barnet. Men trots en jobbig graviditet och förlossning är vi långt ifrån säkra på "bara" 2 nu. Vi njuter verkligen av denna bebis och vår nya familj! Kändes riktigt otippat att vi pratade om fler barn i förlossningsrummet efter allt vi gått igenom, haha.

Hur känns det nu, hur mår du och bebisen?