• Anonym (F.d. addict)

    Är så trött på missbrukare! Hur svårt är det att ta tag i sitt liv?

    Jag har varit nykter och drogfri i snart 5 år. Jag tog mig ur missbruket med en klar ambition att detta var inte det liv jag ville leva och att jag är mer värd än att umgås med självdestruktiva människor som bara vill dra ner en i träsket. Ja jag låter hård när jag säger så, men efter att ha umgåtts med missbrukare i ungefär 17 års tid, har jag förstått att många av dessa människor faktiskt vill leva det där livet. I de här kretsarna går livet endast ut på tillgången på alkohol och droger, och har man inget att erbjuda är man ingenting värd.

    Ingenting betyder något i de här kretsarna. Smicker och vänlighet har alltid en baktanke, att man ska bjuda på något och alltid ställa upp när det behövs.

    Jag som har erfarenhet av missbrukskretsar i flera olika städer kan nu med fog säga att de flesta av dem är samma skrot och korn. Det enda de gör är att tycka synd om sig själva och livet för dem är ingenting värt utan tillgången till alkohol och droger. De har ofta ingen vilja att ta sig ur det destruktiva livet, inga drömmar eller ambitioner. Och de som försöker dra sig ur "gemenskapen", (som jag) ses som svikare och de gör tamejfan allt för att hålla en kvar på botten. När man förklarar att man vill göra något annat med sitt liv, att man inte vill leva det destruktiva livet, tycker de till en början att det är bra att man tänker så, men lik förbannat försöker de på alla sätt hindra en när man väl omsätter (eller försöker omsätta) orden i handling!

    Jag tror därför inte längre ett skit på att alkoholism eller drogberoende skulle vara en "sjukdom". Dessa människor vet mycket väl att de har ett val, men de väljer flaskan eller drogerna, antagligen för att de tycker det är "häftigt" att leva det där livet.

    De super/drogar för sina pengar och sen klagar de över att de inte har någon mat hemma. Eller så gnäller de över att ingen bryr sig om dem eller vill hjälpa dem, när de i själva verket inte vill bli hjälpta! Dessutom så har de ofta några "möjliggörare" i sin släkt eller bland vänner som ger dem pengar och upprätthåller på så sätt deras leverne.

    Känner flera personer i dessa kretsar som genomgått ett antal behandlingar på olika hem, men när de kommer ut igen fortsätter de som vanligt. Jag själv har haft ett helvete bara att försöka ta mig ur "gemenskapen" och har fått flytta till hemlig ort med skyddad adress bara för att dessa personer tycker jag har svikit dem och vill hämnas.

    Jag tror det är dags att samhället slutar dalta med dessa människor, som inte vill någonting med sina liv och som inte är motiverade till något. Tvinga dem till arbete bara! Tvinga dem att göra rätt för sig, det är rätta medicinen.

    Ja jag låter jävligt hård nu men jag tror det är det enda som hjälper.

  • Svar på tråden Är så trött på missbrukare! Hur svårt är det att ta tag i sitt liv?
  • Anonym (F.d. addict)
    Anonym (Undrar) skrev 2016-12-10 15:08:01 följande:
    Du måste skämta. Sen när skull A-lagarna som samlas kring bänkarna och super, bli nyktra ett par veckor.

    Vad får du allt ifrån. Det blir bara mer och mer osannolikt när du beskriver olika händelser.
    Som du vet finns det också periodare, som dricker i perioder. Att du var okunnig om det säger en del om dig.

  • Anonym (fd utslagen heroinista)
    Anonym (Undrar) skrev 2016-12-10 15:08:01 följande:
    Du måste skämta. Sen när skull A-lagarna som samlas kring bänkarna och super, bli nyktra ett par veckor.

    Vad får du allt ifrån. Det blir bara mer och mer osannolikt när du beskriver olika händelser.
    Inga a-lagare jag träffat, i alla fall. De skulle ha antingen ha ryckt på axlarna, frågat kärringen om hon behövde en sup, dragit till nästa ställe för att få supa ifred eller, om de var tillräkligt fulla, hotat med att slå ner kärringen eller faktiskt gjort det. De flesta a-lagare jag har träffat är rätt snälla och beskedliga, men aldrig att en sur kärring hade fått dem att sluta dricka, särskilt inte i flera veckor. Aldrig. Inte periodarna heller. Då är det annat än surkärringar som får dem på andra tankar ett tag.Surkärringar verkar snarast ha haft motsatt inverkan på de jag träffat, de tog alltid en extra öl för att visa surkärringen fingret eller för att fira henne för att hon "hade så mycket krut i sig". Men jag känner ju inte alla a-lagare i hela sverige.
  • klyban
    Anonym (F.d. addict) skrev 2016-12-10 15:03:05 följande:
    Ska lägga på minnet här att du kallar vissa missbrukare för "bottenskrap", så jag kommer ihåg det nästa gång du försvarar de stackars missbrukarna från sådana dömande och elaka personer som mig, hrrm..

    Nej, jag säger du valde bottenskrapet, så försök inte lägga orden i munnen på mig.
    Min värld finns det allt ifrån bottenskrap till högfungerande missbrukare.
    Så dra inte in mig i din svartvita värld.

  • Anonym (F.d. addict)
    klyban skrev 2016-12-10 16:17:13 följande:

    Nej, jag säger du valde bottenskrapet, så försök inte lägga orden i munnen på mig.
    Min värld finns det allt ifrån bottenskrap till högfungerande missbrukare.
    Så dra inte in mig i din svartvita värld.


    Men du sa bottenskrap, så du får allt stå för vad du har sagt. Då kan du nämligen inte samtidigt säga att du inte dömer, och kan därmed inte heller döma mig om jag dömer..

  • klyban
    Anonym (F.d. addict) skrev 2016-12-10 16:25:04 följande:
    Men du sa bottenskrap, så du får allt stå för vad du har sagt. Då kan du nämligen inte samtidigt säga att du inte dömer, och kan därmed inte heller döma mig om jag dömer..

    Ja, men du gjorde att säga så att alla är bottenskrapet, jag sa bara du hade valt umgås med bottenskrapet.
    Vilket är hur tydligt som helst, sen valde du och säga att jag säger alla är bottenskrapet.
    Kanske du borde stå för dina dåliga val, än skylla på annat.
  • Anonym (F.d. addict)
    klyban skrev 2016-12-10 17:36:16 följande:
    Ja, men du gjorde att säga så att alla är bottenskrapet, jag sa bara du hade valt umgås med bottenskrapet.
    Vilket är hur tydligt som helst, sen valde du och säga att jag säger alla är bottenskrapet.
    Kanske du borde stå för dina dåliga val, än skylla på annat.
    Ja, jag står för det. Men jag var inte sämre än att jag lärde mig av mina misstag och valde att ta mig ur det destruktiva livet. Ni tycker att jag är elak och att jag tror mig vara förmer. Själv tycker jag att jag faktiskt har rätt att vara lite "kaxig" som var så stark som tog mig ur det, utan hjälp av andra, ja förutom den killen jag bodde tillfälligt hos för att skydda mig innan jag flyttade för gott. Det är lätt att döma när man inte gått igenom samma saker själv, men jag tycker att jag har visat sann styrka och vilja. Tyvärr ger många av de jag umgicks med upp för lätt och försöker inte ens kravla sig över kanten. Jag tror att människan många gånger är mycket starkare än hon tror. Jag har också sett exempel på att de jag umgåtts med ibland har visat mer styrka och vilja än vad man skulle kunnat tro om dem, men då i andra sammanhang än tillnyktring, det ser jag som bevis.

    Jaha så du umgås alltså med mer "högstående" missbrukare. Är det så smart att överhuvudtaget umgås med människor som missbrukar? Av risk för att trilla dit själv menar jag.


  • Anonym (F.d. addict)
    Anonym (fd utslagen heroinista) skrev 2016-12-09 19:16:55 följande:

    Nu vet jag inte längre om tråden är sann, eftersom TS skrev för några sidor sedan att den inte var det, men jag vill berätta ändå.

    Jag har varit på botten, sprutmissbrukare och riktig gatuprostituerad av det sunkigaste slaget. Har du lite heroin så har jag en fitta till salu, på den nivån. Det var inget festande där, alla i min krets var just utslagna, sjaskiga, smutsiga. De flesta var småtjuvar, bedragare eller prostituerade. Mat för dagen var inte viktigt, inte kläder på kroppen heller skor på fötterna heller. Droger var viktigt. Allt handlade om att få tag på droger, vilka som helst till vilket pris som helst med vilka medel som helst. Det finns inte på kartan att sätta sig ner och läsa en självhjälpsbok eller senaste psykologistudierna. Har man tid eller kraft för det är man inte mycket till missbrukare. Visst fanns det dagar då jag undrade vad fan jag höll på med, men de tankarna fanns bara i några minuter, eller kanske någon sömnlös ångestnatt. Sen gjorde sig abstinensen påmind och det enda som fanns var att försöka få tag på mer droger. Till vilket pris som helst, med vilka medel som helst. Vem som helst fick göra vad som helst med mig, bara jag fick droger eller pengar till droger, och många, många män tig sig friheten att göra vad som helst med mig utan varken mitt tillstånd eller att betala för sig. Jag har många ärr, både fysiska och psykiska.

    Ville jag ha hjälp? Ja, men jag trodde inte på samhället. Jag hade ju inte fått hjälp innan jag hamnade där jag hamnade, trots att jag bönade och bad under många års tid. Hade en annan missbrukare kommit och velat hjälpa mig så hade jag förmodligen skrattat vederbörande i ansiktet. Och sedan snott hans droger. 

    Det vände för 6 år sedan, när jag var gravid. Jag trodde inte alls på att jag var gravid förän jag hade ganska stor mage, jag var ju annars ett benrangel, men jag fattade tillslut, och då kunde jag inte på något vis överge det livet. Eftersom jag inte redan fått missfall så var det meningen att barnet skulle leva, tänkte jag. Så för det barnets skull gick jag till närmaste socialkontor och den människan som jag fick träffa på missbruksenheten är den bästa människa jag träffat i mitt liv. Han förklarade mycket noga att han skulle hjälpa mig och min bebis, stötta mig att bli en bra mamma utan misssbruk och med ett liv och ett hem och en utbildning. Jag grät som ett barn där på hans kontor, aldrig i mitt liv hade någon velat göra något för mig innan.

    Det var en kamp att bli drogfri och att lära sig hur samhället fungerar igen. Jag har trillat dit igen flera gånger, men på 2 år har jag inte tagit några droger och inte druckit en droppe alkohol, även om det aldrig var min last. Jag fick fantastiska människor omkring mig och min nu 6-åring som vill hjälpa oss. Mitt barn blev familjehemsplacerat hos en släkting, men jag är välkommen dit när jag vill, så länge jag inte är påverkad. Nu hämtar jag barnet varje dag efter skolan och umgås två eftermiddagar i veckan och har barnet två helger, hämtar lördag morgon och lämnar sönda kväll, samt en lite längre helg där jag hämtar på skolan på fredagen och lämnar barnet i skolan på måndag morgon. Tids nog kommer barnet vara hos mig på heltid, hoppas jag, för jag älskar den ungen, och i mitt hjälrta ber jag om förlåtelse varje gång jag ser barnet att hen föddes hög av en missbrukade mamma och fick börja sitt liv med abstinens.

    Jag har nästan pluggat in gymnasiet nu, jag har bara en termin kvar. Framtiden finns, även om jag inte trodde det för 6 år sedan. Det enda jag trodde på då var drogerna.


    Tycker verkligen du är jättestark som tagit dig så långt. Missade ditt inlägg bland alla andra här. Förlåt för det.

    Men jag reagerade på en sak du skrev:

    "Det finns inte på kartan att sätta sig ner och läsa en självhjälpsbok eller senaste psykologistudierna. Har man tid eller kraft för det är man inte mycket till missbrukare".

    Jo, det finns faktiskt de som blir hjälpta av självhjälpsböcker, även missbrukare. Varför är man "inte mycket till missbrukare" om man har tid och kraft till det? Tid har man väl för övrigt gott om, om man är missbrukare och saknar arbete? Jag fick låna dessa böcker av en (nykter) bekant som jag grät ut hos när jag inte längre "pallade trycket" och på allvar ville dra mig ur. Hon sa att jag kunde lära mig tänka på ett annat sätt om jag läste dem. Och jag gav böckerna en chans, och det var det bästa jag gjort i hela mitt liv. En av böckerna hette "Älska dig själv" skriven av en Wayne W Dyer och jag blev så rörd till tårar när jag insåg att jag gått hela mitt liv och tyckt mig vara mindre värd och tryckt ner mig i onödan när jag hade kunnat leva ett lyckligt liv med stark självkänsla och självtillit och framförallt självkärlek!

    Just den boken var en ögonöppnare för mig, jämsides med en annan bok som jag f.n. inte kommer ihåg namnet på, men som var skriven av en man som hade haft ett rent helvete hela sin uppväxt med en mor som ständigt trakasserade, hotade och tillochmed försökte döda sin son. Den berörde mig också väldigt starkt. Han skriver även om det som jag börjat tro på. Att människan egentligen är starkare än hon tror, och det är ju faktiskt du och jag levande bevis på :) Även om du har haft ett större helvete än vad jag haft. När jag läste din berättelse härovan så förstod jag också att jag inte haft så himla mycket att klaga över. Man ser, det finns alltid någon som har eller har haft det värre. Hoppas du mår bra idag och att det går bra för dig även fortsättningsvis. Jag tror på dig :)
  • Anonym (Undrar)
    Anonym (F.d. addict) skrev 2016-12-10 15:19:23 följande:

    Nej, jag skämtar inte. Är tillochmed säker på att det finns de som varit med om samma sak som kan intyga att det förekommer. Vi får väl se om det dyker upp svar från folk som kan bekräfta det. Jag är fullständigt ärlig och uppriktig om allt det jag har upplevt, det kan jag garantera.


    Nu tillhör mitt ex en av dem som suttit på de där bänkarna. Ingen som är så nedgången så de hamnar där, håller upp några veckor för att någon skäller ut dem som du beskrivit.

    Du verkar leva i en verklighen som bara är din och ingen annans.

    Vilken film har du tittat på och trott var sanning?
  • fornminne

    Jag tycker synd om missbrukare så länge de bara förstör för sig själva. Men tyvärr förstör de ju ofta för andra också.

    En av mina bästa kompisar har växt upp med en alkoholiserad far. Han kom och gick, samt utnyttjade både mamman och senare min kompis ekonomiskt och på andra sätt. I 30-årsåldern bröt hon all kontakt med honom.

    Jag kan förstå att han har en sjukdom. Men jag har svårt att tycka synd om honom pga att han har gjort sin dotter så illa. Jag har även svårt att sympatisera med hennes mamma, som var medberoende / en möjliggörare. Ingen av dem tog egentligen sitt föräldraansvar. 

    Som vuxen kan man ju alltid välja att inte ha kontakt med missbrukare, inte umgås med dem. Men barn har inget val, särskilt inte när missbrukaren finns i den egna familjekretsen.

  • Anonym (sjukdom)
    fornminne skrev 2016-12-10 19:08:16 följande:
    Jag tycker synd om missbrukare så länge de bara förstör för sig själva. Men tyvärr förstör de ju ofta för andra också.

    En av mina bästa kompisar har växt upp med en alkoholiserad far. Han kom och gick, samt utnyttjade både mamman och senare min kompis ekonomiskt och på andra sätt. I 30-årsåldern bröt hon all kontakt med honom.

    Jag kan förstå att han har en sjukdom. Men jag har svårt att tycka synd om honom pga att han har gjort sin dotter så illa. Jag har även svårt att sympatisera med hennes mamma, som var medberoende / en möjliggörare. Ingen av dem tog egentligen sitt föräldraansvar. 

    Som vuxen kan man ju alltid välja att inte ha kontakt med missbrukare, inte umgås med dem. Men barn har inget val, särskilt inte när missbrukaren finns i den egna familjekretsen.
    Skilj på sjukdomen och handlingarna.

    Alkoholism är en sjukdom. Det ursäktar inte handlingarna / beteendet som ofta (men inte alltid) följer.

    För ja, många missbrukare (inte alla) utnyttjar och manipulerar sin omgivning. Och det är för jävligt när barn kommer i kläm. Barn kan inte försvara sig. Men som vuxen har man helt riktigt ett ansvar. Man kan tycka synd om missbrukare, man kan ibland hjälpa, men man måste samtidigt vara stenhård. Det handlar inte bara om att man riskerar att bli utnyttjad annars. Att hjälpa en missbrukare på fel sätt är som att hälla bensin på elden. Det löser ingenting. Missbrukaren måste i slutändan själv ta sig upp ur skiten, eventuellt med hjälp av samhället. Alla klarar det inte. Men kan man inte hantera situationen ska man hålla sig därifrån.

    Din kompis har (förmodligen) alltså gjort helt rätt som brutit med sin far. Min gissning är att det ligger många år av svikna löften, gråt och tandagnisslan bakom det beslutet.
Svar på tråden Är så trött på missbrukare! Hur svårt är det att ta tag i sitt liv?