Är så trött på missbrukare! Hur svårt är det att ta tag i sitt liv?

Jag tycker synd om missbrukare så länge de bara förstör för sig själva. Men tyvärr förstör de ju ofta för andra också.

En av mina bästa kompisar har växt upp med en alkoholiserad far. Han kom och gick, samt utnyttjade både mamman och senare min kompis ekonomiskt och på andra sätt. I 30-årsåldern bröt hon all kontakt med honom.

Jag kan förstå att han har en sjukdom. Men jag har svårt att tycka synd om honom pga att han har gjort sin dotter så illa. Jag har även svårt att sympatisera med hennes mamma, som var medberoende / en möjliggörare. Ingen av dem tog egentligen sitt föräldraansvar. 

Som vuxen kan man ju alltid välja att inte ha kontakt med missbrukare, inte umgås med dem. Men barn har inget val, särskilt inte när missbrukaren finns i den egna familjekretsen.