Är så trött på missbrukare! Hur svårt är det att ta tag i sitt liv?
fornminne skrev 2016-12-10 19:08:16 följande:
Jag tycker synd om missbrukare så länge de bara förstör för sig själva. Men tyvärr förstör de ju ofta för andra också.En av mina bästa kompisar har växt upp med en alkoholiserad far. Han kom och gick, samt utnyttjade både mamman och senare min kompis ekonomiskt och på andra sätt. I 30-årsåldern bröt hon all kontakt med honom.
Jag kan förstå att han har en sjukdom. Men jag har svårt att tycka synd om honom pga att han har gjort sin dotter så illa. Jag har även svårt att sympatisera med hennes mamma, som var medberoende / en möjliggörare. Ingen av dem tog egentligen sitt föräldraansvar.
Som vuxen kan man ju alltid välja att inte ha kontakt med missbrukare, inte umgås med dem. Men barn har inget val, särskilt inte när missbrukaren finns i den egna familjekretsen.
Alkoholism är en sjukdom. Det ursäktar inte handlingarna / beteendet som ofta (men inte alltid) följer.
För ja, många missbrukare (inte alla) utnyttjar och manipulerar sin omgivning. Och det är för jävligt när barn kommer i kläm. Barn kan inte försvara sig. Men som vuxen har man helt riktigt ett ansvar. Man kan tycka synd om missbrukare, man kan ibland hjälpa, men man måste samtidigt vara stenhård. Det handlar inte bara om att man riskerar att bli utnyttjad annars. Att hjälpa en missbrukare på fel sätt är som att hälla bensin på elden. Det löser ingenting. Missbrukaren måste i slutändan själv ta sig upp ur skiten, eventuellt med hjälp av samhället. Alla klarar det inte. Men kan man inte hantera situationen ska man hålla sig därifrån.
Din kompis har (förmodligen) alltså gjort helt rätt som brutit med sin far. Min gissning är att det ligger många år av svikna löften, gråt och tandagnisslan bakom det beslutet.