Är så trött på missbrukare! Hur svårt är det att ta tag i sitt liv?

Jag menar bara att det finns vissa av dessa människor som verkligen behöver en spark i röven. Några av de missbrukare jag umgicks med var energiska och verbala /manipulativa personer och hade definitivt klarat av att arbeta om de inte hade haft något annat val. Som missbrukare skyller man på en massa saker för att kunna fortsätta dricka och droga och för att slippa den jobbiga biten med att ta ansvar för sitt liv. Ja, det låter hårt, men är inte desto mindre i många fall sant.

Som missbrukare fjärmar man sig mer och mer från den verklighet som vanliga svenssons lever i och skapar egna "sanningar" som blir allmängiltiga inom just den gruppen. Det är som en sorts sekt, som har sina egna regler, normer och värderingar och som stänger ute alla "vanliga" människor.

Jag har tänkt och funderat hela mitt liv och har nog tänkt några (eller ganska många) steg längre än du. Som sagt jag tyckte synd om mina dåvarande "vänner" och ville hjälpa och stötta dem. De uppskattade förstås det men var inte villiga att ta tag i sina liv. Har man försökt i 17 år så är det inte konstigt om man ger upp till sist.

Hade du umgåtts med de människor jag umgåtts med så skulle du ha klart för dig att det är allt annat än "fantasier". Det enda du förmodligen har gjort är att läsa om missbruk i böcker, och sen tror du att du "vet allt" om det. Ett vanligt fel akademiker gör.

Har man inte erfarenhet av livet i utanförskap, så bör man inte uttala sig så tvärsäkert som du gör. Men här på FL finns knappt några som har erfarenhet av det livet, eftersom detta är ett forum främst för småbarnsföräldrar. Så en viss förståelse för okunskapen får jag ändå ha.

Nu vet jag inte längre om tråden är sann, eftersom TS skrev för några sidor sedan att den inte var det, men jag vill berätta ändå.

Jag har varit på botten, sprutmissbrukare och riktig gatuprostituerad av det sunkigaste slaget. Har du lite heroin så har jag en fitta till salu, på den nivån. Det var inget festande där, alla i min krets var just utslagna, sjaskiga, smutsiga. De flesta var småtjuvar, bedragare eller prostituerade. Mat för dagen var inte viktigt, inte kläder på kroppen heller skor på fötterna heller. Droger var viktigt. Allt handlade om att få tag på droger, vilka som helst till vilket pris som helst med vilka medel som helst. Det finns inte på kartan att sätta sig ner och läsa en självhjälpsbok eller senaste psykologistudierna. Har man tid eller kraft för det är man inte mycket till missbrukare. Visst fanns det dagar då jag undrade vad fan jag höll på med, men de tankarna fanns bara i några minuter, eller kanske någon sömnlös ångestnatt. Sen gjorde sig abstinensen påmind och det enda som fanns var att försöka få tag på mer droger. Till vilket pris som helst, med vilka medel som helst. Vem som helst fick göra vad som helst med mig, bara jag fick droger eller pengar till droger, och många, många män tig sig friheten att göra vad som helst med mig utan varken mitt tillstånd eller att betala för sig. Jag har många ärr, både fysiska och psykiska.

Ville jag ha hjälp? Ja, men jag trodde inte på samhället. Jag hade ju inte fått hjälp innan jag hamnade där jag hamnade, trots att jag bönade och bad under många års tid. Hade en annan missbrukare kommit och velat hjälpa mig så hade jag förmodligen skrattat vederbörande i ansiktet. Och sedan snott hans droger. 

Det vände för 6 år sedan, när jag var gravid. Jag trodde inte alls på att jag var gravid förän jag hade ganska stor mage, jag var ju annars ett benrangel, men jag fattade tillslut, och då kunde jag inte på något vis överge det livet. Eftersom jag inte redan fått missfall så var det meningen att barnet skulle leva, tänkte jag. Så för det barnets skull gick jag till närmaste socialkontor och den människan som jag fick träffa på missbruksenheten är den bästa människa jag träffat i mitt liv. Han förklarade mycket noga att han skulle hjälpa mig och min bebis, stötta mig att bli en bra mamma utan misssbruk och med ett liv och ett hem och en utbildning. Jag grät som ett barn där på hans kontor, aldrig i mitt liv hade någon velat göra något för mig innan.

Det var en kamp att bli drogfri och att lära sig hur samhället fungerar igen. Jag har trillat dit igen flera gånger, men på 2 år har jag inte tagit några droger och inte druckit en droppe alkohol, även om det aldrig var min last. Jag fick fantastiska människor omkring mig och min nu 6-åring som vill hjälpa oss. Mitt barn blev familjehemsplacerat hos en släkting, men jag är välkommen dit när jag vill, så länge jag inte är påverkad. Nu hämtar jag barnet varje dag efter skolan och umgås två eftermiddagar i veckan och har barnet två helger, hämtar lördag morgon och lämnar sönda kväll, samt en lite längre helg där jag hämtar på skolan på fredagen och lämnar barnet i skolan på måndag morgon. Tids nog kommer barnet vara hos mig på heltid, hoppas jag, för jag älskar den ungen, och i mitt hjälrta ber jag om förlåtelse varje gång jag ser barnet att hen föddes hög av en missbrukade mamma och fick börja sitt liv med abstinens.

Jag har nästan pluggat in gymnasiet nu, jag har bara en termin kvar. Framtiden finns, även om jag inte trodde det för 6 år sedan. Det enda jag trodde på då var drogerna.

De flesta vill inte umgås med missbrukare. Du valde att göra det, det var ditt val.
Jag gjorde valet att säga till mitt ex, att nykter var han välkommen, men aldrig full. Fast det var mitt val.

Ts har helt rätt. Ibland tänker jag att missbrukare är personlighetsstörda och att det borde vara deras främsta "sjukdom".

Jag vet inte allt om missbruk, den som gör det har hybris.

Men två saker med dig dock som är tokigt, och det är med en spark i röva så ska man sluta missbruka och den extrema naivitet som du har där.
Och det andra, och det är du som valt dina ruttna kompisar.
Vet inte vad akademiker eller andra skolinriktningar har med saken att göra, men det vet tydligen en missbrukare.

Såna som använder utanförskap som du gör, är såna som bara är intresserade att trycka ned folk i skorna för de inte gör som du vill.
Min erfarenhet är att hålla sig undan sådana personer du umgåtts med, som med stor  sannolikhet samtliga hade grav psykisk ohälsa.
Och måste man umgås med missbrukare, så finns det massor av högfunktionerade missbrukare som är rätt normala, förutom deras missbruk.
Men du valde bottenskrapapet och sen gråter över dina dpåliga val, genom utfall mot alla andra missbrukare.

 

Och jag är stenhård mot missbrukare, dock är jag inte dum och dömer ut dom som och säger det räcker med en spark i röva.
Så blir allt bra.
Den stora mängd missbrukare vi har i Sverige är enbart för våra inhumana lag kring droger.
Vi Sverige börja få kritik i hur vi hanterar drogfrågan och individer kring denna.

till att bryta mot mänskliga rättigheter, och det just pga vi bryter dessa mänskliga rättigheter som gör problemet större vad det är.
Just för vi har polisen som är hindrade att ge rätt vård.

Vi ska också tillägga att det var bottenskrapet av missbrukare också.

För vi ska även missbrukare kommer i olika former

Vi ska också tillägga att det var bottenskrapet av missbrukare också.
För vi ska även missbrukare kommer i olika former

Kan berätta om en grej som hände på den första orten jag bodde. Vi brukade sitta ett gäng (detta var ett mindre samhälle - alltså ingen stad) på bänkarna ute på somrarna och dricka vid det bostadsområde där vi bodde och vi var väl ofta lite väl högljudda och utmärkte oss så att de boende runtikring och folk som gick förbi blev provocerade och ibland kom fram och ifrågasatte vårat leverne. En dag kom det fram en tvärilsk äldre "kärring" (som var känd i samhället för att få aggressionsutbrott och avsky missbrukare) och skällde ut oss efter noter. Vi borde skämmas som satt så öppet och drack och visade vårt omoraliska och slappa leverne när det fanns barn och människor i området som också ville kunna sitta ute på sommaren utan att störas av skräniga ,missbrukare. Hon fick alla oss som satt där att verkligen skämmas och känna ånger över hur vi betedde oss. Faktiskt så ledde hennes utskällning till att vi höll oss nyktra och drogfria i ett par veckor efter det. Det var då den fröet såddes till den insikten jag senare blev övertygad om, att missbrukare i många fall inte är så väldans miserabla och sådana stackare att de inte kan skärpa till sig, när det väl krävs, eller när någon händelse får missbrukaren att verkligen tänka efter. Självklart finns det svåra fall och de bör få den vård och behandling de behöver, men jag är rätt så säker på att många av parkbänksnötarna inte är så miserabla som de gärna vill ge sken av. Däremot kan det vara så att superiet och drogandet är det enda liv de känner till och att de därför inte har några referensramar från ett skötsamt, "normalt" liv. Men med rätt psykologhjälp och rätt behandling går sådant att ändra på.

Jag skulle kunna nämna fler händelser som ytterligare fick mig mer medveten om missbrukares ibland "spelade" misär. Kom ihåg också att det finns inga skickligare manipulatörer än missbrukare, där ligger tillochmed psykopaten i lä..

Du måste skämta. Sen när skull A-lagarna som samlas kring bänkarna och super, bli nyktra ett par veckor.

Vad får du allt ifrån. Det blir bara mer och mer osannolikt när du beskriver olika händelser.