Varför vill alla bli sjukskrivna?

Jag förstår att det jag skriver upprör många människor, det väcker många frågor och ett förakt.

Jag valde själv o bli sjukskriven, jag är företagare och försäkrad.

Älskar mitt jobb och vill inte under några omständigheter byta till en anställning.

Men i vissa skeenden i livet måste man få ta en "time out" från arbetslivet, fundera ut vad man vill med livet, bara ta hand om sig själv.

Jag kom till den punkten i livet, daxs för en timeout, jag valde landsting och läkare för hjälp, många skriver om försäkringskassans bedömningar om att få vara sjukskriven och hur dom bedömer, visst fine.

Jag pratade med min läkare och frågade om det var möjligt med en timeout, som alla utbildade personer finns olika nivåer på kunskap, min läkare berätta att visst kan försäkringskassan bedöma det hen skriver i sjukintyget, men hen vet även vad hen ska skriva för att garantera min sjukskrivning går igenom, oftast är inte läkaren som gör bedömningen på FK lika högt utbildad som vissa privata läkare vilket även syns  i lönekuvert för liknande arbete, nu fick jag en specialist med vidare utbildningar och en lön på det dubbla mot en ordinarie vanlig läkare. och hen bevisade det genom att min sjukskrivning gick igenom FK som rinnande vatten utan några frågor.

Läkaren ville/gillade inte använda ordet timeout, men ordinerade min sjukskrivning/återhämtning med regelbunden träning och umgås med familj, jag reste med familjen och tränade på gym/bodypump 4-5 dagar i veckan, började cykla downhill med sonen och åkte slalom, samt mycket fiske, under tiden ritade jag mitt hus och fixade igenom byggloven, det var saker jag använde för att må bra igen, vilket även var läkarens bedömning att jag behövde.

Jag har har aldrig varit långtidssjukskriven tidigare i livet, jag är tacksam jag fick en chans till återhämtning, nu trivs jag med livet igen och mitt dröm hus är på väg upp, jag är åter tillbaka i arbetslivet och ser den med nya ögon, jag arbetar på annat sätt nu och allt känns toppen.

Många vänner och bekanta ifråga sätter hur jag kan leva som jag gör, dom fråga sätter sjukskrivningen jag hade, hur kan du träna,fiska resa osv, kan man det så kan man jobba tycker dom flesta, men som sagt det dom inte förstår skapar frågor,, dom förstod inte min sjukdom, , men å andra sidan har dom inte utbildningen för att förstå den heller.

Det jag vill ha sagt är varför i frågar sätter så många varför man blir sjukskriven? varför har så många ett agg mot att man blir sjuk, oftast finns en orsak bakom ens sjukskrivning, jag vill inte dela den med alla, jag vill bara må bra igen, sedan hur man tar sig tillbaka är min sak, att jag använder ordet timeout väcker känslor, men det är mitt sätt o uttrycka mig på, för mig var det en timeout i livet.

Något man helt bortser från när man försöker jämföra det svenska trygghetsystemet med andra länder är att man helt bortser från att den där täta familjesamanhållningen inte alltid är av godo. De som behöver hjälp är i det närmaste helt utlämnade till den goda viljan - som påfallande ofta saknas. Men de fallen "glömmer" man därför att de går en för tidig död till mötes.

Vidare "glömmer" man att de som saknar familjens skyddsnät, vilket handlar om en relativt stor andel, råkar mycket illa ut - med förtidig död som resultat. Jag har besökt vårdinrättningar i ett hyfsat rikt land i Asien där människor hamnar som saknar dessa omhuldande familjer. Det gjorde att jag såg familjesammanhållningen med helt andra ögon. Så jag rekommenderar att ni gör ett sådant besök nästa gång ni är där så att ni får en mer korrekt bild av deras välfärdssystem.

Så ska man jämföra ska man göra det på ett realistiskt sätt. Vill vi ha svensk trygghet eller ett samhälle där man slipper betala skatt men som har enorma kostnader på individnivå? Varför nämner jag ordet skatt? Därför att det är det saken handlar om i grunden. Ältande som att "svensk trygghet" passiviserar är rent BS sprunget från gnidna jäklar som vill ha allt men betala inget.

Du svamlar en hel del och har inte rätt i att man kan få ersättning från Fk för att man behöver en time out. Det kallas fusk.

Dock tjänar de riktigt bra. En gammal källa:

www.expressen.se/nyheter/hemliga-lakare-avgor-besluten

Där jag jobbar just nu är vi tolv anställda. Av dessa ska två sluta jobba sista december och i början av januari., en ersättare är klar, den andra har vi ingen aning om hur det blir ännu. Två är långtidssjukskrivna för stress. En är långtidsvikarie som med största sannolikhet inte kommer att få fortsatt anställning efter nästa termin då hon inte är utbildad. Två går i pension, en sista april och en lagom till semestern. En kommer sluta jobba nästa höst då vi flyttar in i nya lokaler. Alltså detta är två tredjedelar av våran personalstyrka. Och på oss som är kvar läggs en otrolig arbetsbörda. Och jag skulle verkligen inte vilja vara i min chefs skor heller!

Det är väl så simpelt som att det är en gradskillnad på psykiskt dåligt mående. Vi har de som trådstartaren som uppenbarligen mår så bra att hon inte ens förstår vad psykisk ohälsa är, och sedan har vi sådana som mig i andra änden. Jag är bipolär, har varit svårt sjuk sedan jag var 16 år, haft blandade episoder, kroniska depressioner, självmordsförsök, ätstörningar, självskador, inlagd flera år, många gånger på tvångsvård, behandlingshem, årtionden av terapier och så vidare.

Sedan finns det ett spektrum MELLAN dessa ytterligheter, och exakt var man befinner sig är svårt att avgöra eftersom man bara vet sin egen känsla, inte hur andra upplever det. Det är därför det finns psykiatriker som möter människor med psykisk ohälsa och bland annat försöker göra sig en uppfattning om vad problem är och hur det påverkar dennes vardag. Sedan finns det diagnoskoder som läkarna skriver i sina läkarintyg, och som FK bedömer.

Om en människa blivit sjukskriven av en läkare, har ett intyg som FK godkänner - då ska FAN INGEN gå runt och säga att personen är lat och inte vill jobba. Då ska man vackert acceptera att psykiatern gjorde en professionell bedömning och lita på det. Om personen dessutom haft flera läkare, och alla har sjukskrivit personen, då får man verkligen lita på att det objektivit ÄR en person som behöver vara sjuskriven.
För om man ska börja misstro alla läkare och sluta lita på deras yrkeskompetens - hur skulle världen se ut? "Nej, operera inte min dödssjuka mamma, jag litar inte på att kirurgen vet hur en lever ser ut..." Ibland får man bara acceptera att andra vet bättre, hålla sina nedvärderande tankar för sig själv och inte gå runt och gnälla på folk som är sjukskrivna.
Detta förhållningssätt skulle dessutom ta bort stigmat kring psykisk ohälsa och göra det enklare för personer att återgå till arbete.

Sedan förstår jag inte det här med offerkoftor? Jag har aldrig kunnat jobba en enda dag i mitt liv (förhoppningsvis när jag får en medicin som funkar) och jag fyller 30 nästa sommar. Och visst är det synd om mig som har ett så fuck-up liv att jag aldrig fått möjlighet till något som de flesta andra gör varje dag - jag kan inte ens relatera till hur det är att ha ett jobb, men på samma sätt är det synd om er som inte bär på all den supernyttiga kunskap jag har genomlevt tex. att även den värsta av ångestar går över och att det bara gäller att hålla ut tills det värsta avklingat. För att inte tala om alla spännande livsöden jag mött genom åren, all kunskap och ödmjukhet inför olika psykiatriska diagnoser, ett öppet sinne där jag möter själsfränder oavsett ålder/kön/intressen - och framför allt en kämpaglöd som handlar om livet självt och inte vad arbetsgivaren vill jag ska prestera. Om man aldrig upplevt avgrundsdjup förtvivlan, då kan man inte uppskatta lycka. Jag kan uppskatta lycka, då få perioder jag hittar dit.
På ett sätt tycker jag synd om er, som är så världsfrånvända mitt liv. Även om mitt liv är ovanligt, och ert är "normen". Jag menar, när ni når er 30-40-50-årskris kan jag bara luta mig tillbaka, lägga händerna bakom nacken och säga: "Jepp, det där tog jag hand om som tonåring. Jag vet redan vad som är meningen med mitt liv."