Varför vill alla bli sjukskrivna?

Men argumentet yrkesgrupper håller inte eftersom kvinnor är överrepresenterade inom alla yrken. Om det var yrkesrelaterade så hade man sett att kvinnor i andra yrken var lika mycket sjukskrivna som männen.

Vem ställer högre krav på kvinnor i yrkeslivet? Jag tror ni ställer dessa kraven själva.

Den skeva arbetsfördelningen köper jag, men ofta så har jag ofta erbjudit mig att vara "barnpassaren" men efter en vecka på jobbet så vill helst min fru vara den som är inne och umgås med barnen, och jag är ute i trädgården. Dvs detta blir ett medvetet val från kvinnans sida.

Men samtidigt förnekar du att kvinnor skulle kunna känna press på sig att börja jobba tidigare pga jämnställdhets/feminism och detta i sin tur skapar stress? Att man inte i Sverige blir accepterad som hemmafru, ex USA Tyskland är detta inget tabu.

Och jag får det inte till ngt annat än kvinnor ofta själva skapar sina problem, att de personligen sätter krav på sig och även andra kvinnor mer än vad män gör. Och då betyder det att våra hjärnor i grunden fungerar olika och kan tackla olika moment annorlunda.

Ni som blivit sjukskrivna för psysikohälsa, kvinnor som män, hur byggdes det upp och vad tror ni själva orsakade det?

Sen hade jag gladeligen hellre krattat eller klippt gräset i trädgården eller bytt däck på bilen och istället lämnat över barnet till mannen. Så alla är inte som din fru för att man råkar vara kvinna.

Varför gör du inte det då? Är det inte här en stor del av svaret ligger? Kvinnor som faktiskt TILLÅTER mannen att smita undan ansvar, och kanske rent av skaffar ännu ett barn med någon som inte fullt ut tar ansvar för den första. 

Och än en  gång: skev fördelning i hemmet är inte arbetsgivares ansvar eller fel. Sjukskrivning från arbetet kommer inte hjälpa om det är relationsproblem som orsakar ohälsan. Även om det kan vara nödvändigt med vila i en akut fas. Men sedan måste ju den som är sjuk ta ansvar för att ordna upp sitt liv.

Blir ju jättefel om arbetsgivare ska ha olika krav på sina anställda beroende på hur jämlikt de lever hemma..

www.scb.se/sv_/Hitta-statistik/Artiklar/Kvinnor-mer-sjukskrivna-i-alla-yrkesgrupper/

Jag har aldrig sagt att alla tänker som min fru och hennes vänner, däremot säger jag att flera troligen gör det, vilket inte verkar vara socialt accepterat av vissa.

När man visar statistik att kvinnor är överrepresenterade i alla yrken så håller inte argumentet att kvinnor jobbar inom vården och det är slitigt.

Vab kan säkert ha viss inverkan, däremot så kan det inte förklara att kvinnor har 50% mer sjukskrivning inom vissa yrken.

Jag är också i den så kallade lata generationen (??) och är 24år. Jag är högutbildad och jobbar inom utbildning och på min arbetsplats har ungefär en person blivit sjukskriven p.g.a utmattning var 6-7 vecka. Sedan Augusti har 4 kollegor gått så hårt in i väggen (flera är det inte första gången för) att vi vet att de inte kommer tillbaka. En har förlorat livslusten. Vi kör på. Vi gör allt vi kan. Vi har tankarna i bakhuvudet, "det här kan få mig att gå in i väggen", men man kör på för annars faller allt ihop för oskyldiga elever. Personal försvinner, nya kommer in. Med ett halvår på rbetsplatsen är jag nu en av de rutinerade. Jag ser till att det går runt, jag ser till att vi löser det, men jag vet att jag är påväg mot väggen och varje dag tänker jag på att jag allt inte ska bli sjukskriven. Kroppen går sönder, får inte sova men jag måste ju för annars går världen under. Bara man är hemma förkyld en dag söker personer upp ena privata nummer och ringer hem istället. Jag får inte gå in i väggen, men jag måste ända vara mer effektiv. Besparingar ska göras, men jag ska bli mer effektiv. En till kollega blir sjukskriven så jag måste ta tag i det. Chefen blir sjukskriven så jag måste ta tag i det. Jag älskar mitt jobb och ger allt jag har, tur är väl det för vid det här laget kan jg knappt röra mig på fritiden längre. Det spelar ingen roll vad min läkare säger, jag måste fortsätta vara effektiv till det tar stopp för vi vet att det inte går att sakta ner.

Jag har jobbat i skolsvängen och kan bekräfta att det är så på många arbetsplatser.

Det jag reagerade över då och fortfarande gör är att det är en masssa gnäll men ingen verkstad. Man konstaterar att det finns stora problem - som man låter fortgå för att det annars kan drabba andra. Allvarligt funderar jag på om alla pedagoger är masochister  som VILL må dåligt, som trivs med offerkofta för att man får sympatier?

Vill man verkligen förändra går det, man byter jobb, man går till ledning, man strejkar osv.

Jo vi gör det vi kan (sen ska jag väl nämna att jag inte är lärare). Folk byter jobb, som jag skrev ovan. Man försöker ta det lugnt, men då kommer det tillbaka ggr 10. Som sagt har jag varit på min arbetsplats 6 månader så jag "hänger inte bara kvar". De flesta byter efter år och går igenom samma visa. Man försöker göra nåt och anmäler, har möten osv. men man är hela tiden tillbaka på ruta ett när ens chef blir sjukskriven, besparingar ska göras, fackliga representanter säger upp sig och de nya på jobbet får ingen handledning. Vi är många som gör allt vi kan men det vi kan räcker inte för elever, föräldrar eller politiker.

Jo jag vet att det är sådär men fortfarande tycker jag att det är mycket gnäll och lite verkstad. Att det handlar om dysfunktionella arbetsplatser är klart som korvspad, lika klart som att det är satt i system. Precis lika klart som att det faktiskt drabbar eleverna i form av sämre utbildning. Med andra ord tjänar ingen på att man upprätthåller ett systemfel.

Det här är precis som när man uppfostrar sina barn: tjat funkar inte för då stänger ungarna bara öronen. Funkar inte en "tillrättavisning" genom ett påpekande försöker man på annat sätt, funkar inte heller det testar man något annat nytt. För att exemplifiera: man gnatar inte om att ungen ska lägga de smutsiga strumporna i tvättkorgen - man bäddar in alla smutsiga strumpor i sängen. Eller lägger dem på tallriken vid middagen. Eller stoppar ner dem i skolväskan. och så får de en stor belöning den dagen de lagt strumporna i korgen!

Och för att återgå till dysfunktionella arbetsplatser: funkar det inte med möten, rapporter till chefer, politiker, massmedia tar man till annat som EXEMPELVIS massuppsägning eller strejk. Men visst, det krävs samarbete och organisation så då landar man i frågan IGEN: är skolpersonal masochister?