Varför vill alla bli sjukskrivna?

Jag menar inte att sociala problem eller vantrivsel inte kan utgöra en del av utmattningssyndrom Min poäng är att sociala problem och vantrivsel är fullt normala saker som alla känner och att det är stor skillnad mellan det och sjukskrivning för psykisk ohälsa.

Det är det som blir så dumt när man pratar om utmattningssyndrom som en fortsättning på dessa normala och ofarliga konflikter/vantrivsel.

Jag arbetar på en arbetsplats med mycket hög psykisk och förhållandevis hög fysisk belastning, jag är ibland stressad över att inte hinna med och behöva bortprioritera. Det är normalt och ok, det är inte skadligt. Däremot så har jag kollegor som känt sig tvungna att sluta trots att de liksom jag älskade jobbet i sig, de gjorde samma arbetsuppgifter som mig och vi arbetade alla med samma stress. Skillnaden var att dessa kollegor inte kunde sova, de kunde inte slappna av när de var hemma, de tänkte på jobbet dygnet runt med tankar som "tänk om jag missade X" eller "imorgon måste jag göra Y". Det är en typisk början på utmattning (en av flera ska sägas).

Det blir absurt när man jämför min stress med deras stress, det handlar om helt olika saker vilket jag tror att många har problem med att se.

Sedan förekommer ju förstås de som är sjukskrivna av rent "sociala problem", som kanske kan sägas ha en "lägre grad" av psykisk ohälsa. Även om jag inte är helt bekväm med att värdera psykisk ohälsa på det sättet.

Angående ditt sista stycke håller jag med, man måste kunna diskutera frågan utan att det blir fråga om plattityder som att man skulle nedvärdera psykisk ohälsa eller att man påstår att den inte finns.

Jag tillhör också den "lata generationen" (25 år gammal). Jag är utbildad sjuksköterska sedan några år sedan tillbaka, har alltid jobbat och/eller studerat. Har aldrig behövt gå till arbetsförmedlingen eller gå på bidrag. Har inte ens fått bostadsbidrag pga att jag tjänat för mycket även under studierna.

Under mitt första år som sjuksköterska var jag väldigt stressad, gick nästan in i den berömda väggen. Jag arbetade ofta 6 dagar i veckan, man behövde ofta stanna kvar efter ett kvällspass eftersom nattpersonalen inte kom till avdelningen av diverse anledningar. Dagen efter hade man ett till kvällspass, man fick ingen kompensationsledighet. Detta gjorde att man arbetade från 13:00 till 07:00 dagen efter för att sedan börja igen 13:00 samma dag. Detta höll på ett par månader. Sedan behövde jag vara sjukskriven 1 vecka, för att sova ut. Bytte avdelning och den jag arbetar på nu är mycket bättre. Jag tillåter mig själv att vara hemma 1-2 dagar per år om jag skulle känna att jag mår så dåligt som jag gjorde då. Jag låter mig alltså stanna hemma 1-2 dagar per år pga psykiska påfrestningar. Jag tycker det är bättre än att kanske behöva bli hemma en längre period. Om jag skulle behöva vara hemma längre, then so be it. Psykisk ohälsa är sak som faktiskt finns, det är inte bara att "rycka upp dig" så löser sig alla problem.

Jag anser inte att "alla vill bli sjukskrivna". Många kanske tycker jag är dum i huvudet som stannar hemma någon dag för att jag mår psykiskt dåligt. Under tonåren hade jag diverse depressioner, haft en tuff uppväxt kantad med narkotika- och alkoholmissbruk (inte jag, men i familjen). Jag är den enda i min familj som gått ut gymnasiet. Jag är den enda som arbetar, dom andra går på bidrag. Skulle kunna ta "den enkla vägen" och sluta jobba, gå på bidrag etc etc.

Dom som vill bli sjukskrivna på obestämd framtid tillhör en väldigt liten minoritet. Men ibland kanske folk behöver vara hemma någon dag, någon vecka, någon månad eller något år. Av olika anledningar som inte är att dom är lata, att dom inte vill arbeta, att dom bara vill vara hemma och inte göra någonting.

Blev kanske lite OT men skönt att skriva av sig lite. :)

Att det många gånger för för lätt och för fort finns det mycket som tyder på. Flera läkare har också uttalat sig om detta och om hur attityden kring vad som är att betrakta som medicinska problem har förskjutits mycket den senaste tiden.

Visst ska man ifrågasätta flera arbetsgivare, men det ena utesluter inte det andra. Man måste kunna diskutera arbetsgivare och det personliga ansvaret och hur mycket vi människor rimligtvis måste tåla av livet innan vi tycker att vi måste få vara sjukskrivna.

Det är väldigt svårt det där med "hur mycket människor måste tåla av livet" då vi alla är olika, har olika saker i bagaget och är mer eller mindre känsliga.

Jag förespråkar absolut eget ansvar och ser dagligen genom mitt jobb hur längre sjukskrivningar ofta kan vara kontraproduktiva. Däremot tror jag det är farligt att så att säga "jämföra grader i helvetet"; det finns människor som klarar att arbeta kort tid efter de mest ohyggliga trauman medan andra dukar undan helt efter en skilsmässa t.ex. Det är inte vad man varit med om utan vilka besvär man får av det man varit med om som avgör om man har en arbetsförmåga eller ej.

Källa på att läkare verkligen har sagt det?! Tack.

Det jag tycker är intressant är egentligen varför det blir så här. Och hur hade det varit om vi inte hade haft så generös sjukförsäkring?

Om man tittar på andra länder där man inte kan vara sjukskriven så länge, ibland inte alls för de här diagnoserna, så ser det ju helt annorlunda ut. Det finns säkert en del som har det riktigt illa i de samhällena och som skulle behövt hjälp, men de är mycket färre än vad vi ser i Sverige.

Tittar man sen i länder och samhällen där livet handlar mer om att överleva så försvinner dessa problem nästan helt. Och det är ju väldigt intressant!

Jag tror att många av de system vi har (som egentligen ska vara ett skyddsnät för oss) faktiskt har lett till många nya problem istället. Kanske behöver människan kämpa lite för sin överlevnad för att må bra, eller nåt.

Trots att vi lever i ett land med världens bästa föräldraförsäkring, oerhört starkt anställningsskydd, bland den högsta ledigheten, starkaste sociala skyddsnät, bästa sjukvård, högsta levnadsstandard, i princip inget att oroa sig för helt enkelt, så har vi ändå bland den högsta psykiska ohälsan.

Våra sociala skyddsnät har tagit bort människors förmåga och vilja att förbättra sin egen situation. Folks kämpaglöd har fostrats bort. Det var av en god anledning, men den mörka baksidan börjar visa sig. Vägen tillbaka kommer att vara oerhört tuff...

Att utgå från sig själv och sedan dra slutsatser om andra är sällan en särskilt bra idé.

Själv är jag just nu sjukskriven och läkaren fick verkligen prata mig till det, det var inget jag ville själv. Men för min fortsatta hälsas skull, så var det det enda rätta, det insåg jag själv till slut.

Jag är hemma för att vila, för att komma till rätta med mina ganska grava stressymptom. Tro mig, det finns inget som är skönt med att gå hemma. Det är inte så att jag går hemma nu och har det skönt, förbereder julen, städar som jag inte gjort på evigheter, lagar fantastisk mat, redigerar alla oredigerade foton jag har på min dator, läser böcker, eller helt enkelt njuter av att vara ledig. Den orken finns helt enkelt inte! Jag gör i princip ingenting förutom att ta mig ut på en promenad varje dag. Det är inte det livet jag vill leva, men min kropp klarar inte av någon ansträngning just nu, varken psykiskt eller fysiskt. Det är inget jag har valt! Det är heller inte så att det bara är att rycka upp mig.

Jag vill inget annat än att kunna jobba, jag trivs oerhört bra på min arbetsplats, med både kollegor och arbetsuppgifter. Jag saknar det varje dag.

Om man har minnesstörningar, tinnitus, hjärtklappning, övermäktig trötthet osv, då bör man vara sjukskriven. Punkt!

Jag håller med dig om att man absolut inte kan jämföra trauman och mena att "ash, en skilsmässa är väl ingenting", eller liknande. Däremot är det väl rimligt att anta att vi måste kunna tåla perioder av generell nedförsbacke i livet, även om det är jobbigt. Livet går upp och ner och kanske är inte jobbet det första man ska tänka på att plocka bort.Denna "källa på det"-feber på FL. Nisse Simonson och David Eberhart är namn som poppar upp spontant, men långt fler har engagerat sig i debatten.

Här lyfts frågan på ett bra sätt, men om du kollar runt finns det en rad till som skriver i ämnet.

trygghetsnarkoman.se/2015/10/vi-sjukskriver-for-mycket/

Håller med dig i att livets upp,- och nergångar i sig inte behöver eller bör göra att man blir sjuk. Att vara ledsen och sorgsen i perioder hör livet till.

Avseende att det inte är helt ovanligt att läkare tycker att det sjukskrivs för mycket instämmer jag. Har ingen konkret källa men träffar och pratar med läkare kring just sjukskrivningar dagligen. Det förekommer också att patienter är både hotfulla och tjatiga, kanske inte alltid man vill eller har tid att ta diskussionen med pat gång på gång utan istället skriver ett läkarintyg man vet inte kommer att godkännas av FK. Inte vardagsmat men det är inte heller helt ovanligt att det under fältet "aktivitetsbegränsningar" står "känner inte att han / hon klarar av att jobba", tydligare än så blir det knappast...

Med det sagt så tror jag absolut inte att majoriteten av människor vill vara sjukskrivna, de allra flesta vill ju faktiskt ha både en vettig inkomst och det kollegiala samspelet.

Tycker det är märkligt att du är sjukskriven för stressymptom med enda behandling vila. Lika lite som man kan vila bort ett brutet ben kan man vila bort stress. Vad gör du själv för att komma till rätta med din stress? Och vad är den planerade behandlingen?