Varför vill alla bli sjukskrivna?

Har egentligen inte läst tråden men tänkte ändå skriva något litet.

Jag är och har varit sjukskriven nu i ett års tid pga psykisk ohälsa.

Att vara sjukskriven och inte kunna komma tillbaka till att jobba är utan tvekan en av de värsta sakerna som hänt mig.

Att vara sjukskriven är ingen semester, det är inte en möjlighet att vila ut, att komma undan söndags/måndagsångesten. Istället är det oerhört ensamt, tärande och ångestskapande. Att vara sjukskriven äter sakta men säkert bort viljan att göra något, det gör att minsta lilla problem blir gigantiskt, det skapar en ständig stress över ekonomin, det tar bort allt roligt i livet.

Folk som glorifierar sjukskrivningar är, i mina ögon, folk som egentligen vill ha mer semester och ser inte skillnaden mellan de två.

Jag har aldrig sagt kriminalvård, jag sa män är överrepresenterade i brott, det var du som sa kriminalvård.

Men min polissiffra är för hela rättsväsendet dvs åklagare,kriminalvård osv även om jag skrev Polis, så detta är all inkl.

Varför jag skriver om detta i en tråd om sjukskrivning, du kan inte följa händelseförloppet själv upp till den punkt där du frågar mig efter just denna siffra?

Du är ung och naiv och ganska korkad. Där har du sammanfattningen av dig.

Okej varför ? 25 är ungt det är ingen livserfarenhet. Korkad är du eftersom du skapade denna tråden. Brist på livserfarenhet kombination ger en naiv hybris inställning till livet.

Det handlar om att när du kommer upp i åren och får de motgångar som livet kan ge så kanske du kommer sitta i samma sits.

Men argumentet yrkesgrupper håller inte eftersom kvinnor är överrepresenterade inom alla yrken. Om det var yrkesrelaterade så hade man sett att kvinnor i andra yrken var lika mycket sjukskrivna som männen.

Vem ställer högre krav på kvinnor i yrkeslivet? Jag tror ni ställer dessa kraven själva.

Den skeva arbetsfördelningen köper jag, men ofta så har jag ofta erbjudit mig att vara "barnpassaren" men efter en vecka på jobbet så vill helst min fru vara den som är inne och umgås med barnen, och jag är ute i trädgården. Dvs detta blir ett medvetet val från kvinnans sida.

Men samtidigt förnekar du att kvinnor skulle kunna känna press på sig att börja jobba tidigare pga jämnställdhets/feminism och detta i sin tur skapar stress? Att man inte i Sverige blir accepterad som hemmafru, ex USA Tyskland är detta inget tabu.

Och jag får det inte till ngt annat än kvinnor ofta själva skapar sina problem, att de personligen sätter krav på sig och även andra kvinnor mer än vad män gör. Och då betyder det att våra hjärnor i grunden fungerar olika och kan tackla olika moment annorlunda.

Ni som blivit sjukskrivna för psysikohälsa, kvinnor som män, hur byggdes det upp och vad tror ni själva orsakade det?

Först och främst är det oerhört olika från individ till individ.

För mig så var det hemskt, jag sökte själv hjälp för att jag blev osäker på min verklighetsuppfattning och blev alla gånger inlagd på låsta avdelningar på psyket.

Det är inget särskilt roligt, men i mina fall behövdes det nog.

Att sedan bli utskriven från sjukhuset och vara sjukskriven var mer eller mindre ett helvete. Att leva som sjukskriven och varje stund känna hur man inte klarar av att leva ett normalt liv är en plåga. När man successivt blir bättre och tristessen kommer och tiden det tar att få komma tillbaka till arbete och ett mer normalt liv drar ut på tiden så mådet jag väldigt dåligt. Att känna att man inte behövs utan bara är en belastning för samhället och de runt omkring en hjälper inte.

Vad som byggde upp det, i mitt fall har jag återkommande depressioner med psykotiska inslag. Jag brukar känna när det är på väg och göra vad jag kan för att motverka det. Ibland går det, ibland inte.

Skulle nog vilja tillägga till den eller de som kallar TS för oerfaren. Erfarenhet har inget med ålder att göra utan vad man varit med om i livet, att kalla en ungdom för oerfaren är inte rätt då man inte har inblick i dess liv. Dock är de unga vilket medför både fördelar och nackdelar.

Men om man går ytterligare ett steg,

Vad orsakar din depressioner? Hur går dina tankar innan etc.

Jag kan förstå hur det blir när man väl kommit in i en depression men det hade varit intressant om hur den byggs upp rent mentalt innan?

En del har en ökad fallenhet för det, eller känslighet eller vad man nu vill kalla det.

Mina läkare tror att det beror på trauman jag levt genom, personligen tror jag inte det utan snarare att jag har vant mig vid ett negativt tankemönster.

Man kan se hjärnan som ett stort vägnät, de vägar som är mest trafikerade byggs ut och blir så småningom till motorvägar dit man försöker leda trafiken.

Så i mitt fall tror jag att mina trauman har lett till att jag vant mig vid negativa tankegångar och hur jag än försöker så leds jag tillbaka till dem. Iom det har jag blivit deprimerad.

Detta är oerhört kortfattat sätt att försöka beskriva det utan att gå in på personliga saker i mitt liv.

Jag tänkte också som du....innan jag råkade ut för det själv. Jag kan hålla med dig om att det finns människor (både kvinnor och män) som är just lata och inte har någon pliktkänsla överhuvudtaget. Jag läste nyligen en artikel där arbetsgivare berättade om olika orsaker till att man stannar hemma från jobbet: Jag har inte sovit i natt. Min katt är sjuk. Jag har träningsvärk etc. Det finns också dom som är sjukskrivna i år efter år och som själva inte gör något åt sin situation,däremot kan de gärna ha ganska ansträngande hobbies.
MEN! Det finns människor som är ordentligt sjuka,som måste vara sjukskrivna för att kunna överleva sin sjukdom överhuvudtaget. Om vi tar just utbrändhet som exempel: Man blir inte utbränd för att man vantrivs på jobbet och/eller för att man är lat. Man blir utbränd för att man trivs för mycket och för att man är livrädd för att någon ska tycka att man är lat. Man kör på i 300 blås och man märker inte symtomen som börjar komma:
Yrsel (jag gick och höll mig i väggarna på jobbet),
Glömska (var är bilen? Vart är jag på väg? Vad gjorde jag alldeles nyss?. Det gick så långt att jag kom inte ihåg om jag hade torkat mig efter att jag kissat)
Sömnlöshet
Depression
Social fobi
Och så vidare... En morgon vaknade jag och kom inte ur sängen. Tog mig till läkare efter några dagar.Hon sjukskrev mig direkt,varvid jag protesterade och sa :Det har jag inte tid med! Men sjukskriven blev jag och det är jag tacksam för idag!
DÄREMOT! Man måste själv hjälpa till att bli frisk under en sjukskrivning,man kan inte bara sitta på ändan och tänka att det ordnar sig. Jag gick i terapi i ett år,gick promenader och gjorde allt för att bli frisk igen och det fungerade.

Ursäkta att jag lägger mig i, men jag vet inte hur många gånger jag hört "jag kom inte upp ur sängen"-argumentet. Hur klarade du dig de här dagarna? Fick urin och avföring rinna rakt ner i sängen samtidigt som du svalt - eller var det så att du överdrev en liten smula?!?!?

Om du överdrev - varför i så fall?!

Jag förstår om frågorna är irriterade, men jag kan bara inte tro på alla dessa människor som "inte kommer upp ur sängen". De överdriver för att få sympatier.   that's it!!

För mig var sjukskrivning ett måste för att jag inte skulle krascha totalt in i väggen. Dock hade jag bara sjukskrivning på 30% under 3 veckor men det var guld värd. Jobbade under de veckorna nästan bara dagtid och i snitt varannan dag på vardagarna. Hade inget helg jobb under de veckorna.