Varför vill alla bli sjukskrivna?

Det är väl så simpelt som att det är en gradskillnad på psykiskt dåligt mående. Vi har de som trådstartaren som uppenbarligen mår så bra att hon inte ens förstår vad psykisk ohälsa är, och sedan har vi sådana som mig i andra änden. Jag är bipolär, har varit svårt sjuk sedan jag var 16 år, haft blandade episoder, kroniska depressioner, självmordsförsök, ätstörningar, självskador, inlagd flera år, många gånger på tvångsvård, behandlingshem, årtionden av terapier och så vidare.

Sedan finns det ett spektrum MELLAN dessa ytterligheter, och exakt var man befinner sig är svårt att avgöra eftersom man bara vet sin egen känsla, inte hur andra upplever det. Det är därför det finns psykiatriker som möter människor med psykisk ohälsa och bland annat försöker göra sig en uppfattning om vad problem är och hur det påverkar dennes vardag. Sedan finns det diagnoskoder som läkarna skriver i sina läkarintyg, och som FK bedömer.

Om en människa blivit sjukskriven av en läkare, har ett intyg som FK godkänner - då ska FAN INGEN gå runt och säga att personen är lat och inte vill jobba. Då ska man vackert acceptera att psykiatern gjorde en professionell bedömning och lita på det. Om personen dessutom haft flera läkare, och alla har sjukskrivit personen, då får man verkligen lita på att det objektivit ÄR en person som behöver vara sjuskriven.
För om man ska börja misstro alla läkare och sluta lita på deras yrkeskompetens - hur skulle världen se ut? "Nej, operera inte min dödssjuka mamma, jag litar inte på att kirurgen vet hur en lever ser ut..." Ibland får man bara acceptera att andra vet bättre, hålla sina nedvärderande tankar för sig själv och inte gå runt och gnälla på folk som är sjukskrivna.
Detta förhållningssätt skulle dessutom ta bort stigmat kring psykisk ohälsa och göra det enklare för personer att återgå till arbete.

Sedan förstår jag inte det här med offerkoftor? Jag har aldrig kunnat jobba en enda dag i mitt liv (förhoppningsvis när jag får en medicin som funkar) och jag fyller 30 nästa sommar. Och visst är det synd om mig som har ett så fuck-up liv att jag aldrig fått möjlighet till något som de flesta andra gör varje dag - jag kan inte ens relatera till hur det är att ha ett jobb, men på samma sätt är det synd om er som inte bär på all den supernyttiga kunskap jag har genomlevt tex. att även den värsta av ångestar går över och att det bara gäller att hålla ut tills det värsta avklingat. För att inte tala om alla spännande livsöden jag mött genom åren, all kunskap och ödmjukhet inför olika psykiatriska diagnoser, ett öppet sinne där jag möter själsfränder oavsett ålder/kön/intressen - och framför allt en kämpaglöd som handlar om livet självt och inte vad arbetsgivaren vill jag ska prestera. Om man aldrig upplevt avgrundsdjup förtvivlan, då kan man inte uppskatta lycka. Jag kan uppskatta lycka, då få perioder jag hittar dit.
På ett sätt tycker jag synd om er, som är så världsfrånvända mitt liv. Även om mitt liv är ovanligt, och ert är "normen". Jag menar, när ni når er 30-40-50-årskris kan jag bara luta mig tillbaka, lägga händerna bakom nacken och säga: "Jepp, det där tog jag hand om som tonåring. Jag vet redan vad som är meningen med mitt liv."