Grattis till er andra som också fått bebis!! :)
Vi var inne på möte på spec-mvc klockan 9.00. Vi skulle prata om igångsättning och vi var själva ganska säkra på att vi skulle få åka hem igen med antingen ett nej eller få det beviljat på BF. När vi kom in sa läkaren "du har väldiga besvär med huvudvärk och så har jag förstått. Jag har läst din journal här så jag vill bara göra en undersökning om hur mogen och öppen du är så jag vet vilken metod vi ska använda oss av."
Hon sa att tappen var väldigt mjuk och öppen 2 cm så hon sa "vi kör på en bardkateter så vänta i väntrummet lite så kommer en undersköterska och vägleder er om vad ni ska göra". Jag och sambon satt där som två fån och det enda jag fick ur mig var "vadå? nu?!", och så var allt igång!
De gjorde lite koller, CTG osv och vid 10.30 låg jag inne i ett rum på oförlösta BB med en ballong i livmodern som skulle töja ut tappen. De sa att de kunde ta allt från 10 minuter till 10 timmar, men jag fick räkna med att de kunde ta lång tid. I vanliga fall skulle de dra i ballongen med jämna mellanrum för att se om tappen var redo, men min tapp var tydligen för mjuk så jag skulle vara mer försiktig eftersom den annars kunde åka ut förtidigt så istället drog det bara i den två gånger under 6 timmar, och andra gången åkte den alltså ut och jag var då öppen 4 cm - det gick väldigt långsamt med andra ord.
Efter detta är minnet ganska suddigt när det gäller tider, men vid ca 16.30 tog de hål på hinnorna så fostervattnet gick och det tog inte många minuter efter det som värkarna kom igång på riktigt. Jag skulle ju försöka vara tapper och klara mig utan epidural så jag kämpade på med lustgasen, men när jag haft hemska värkar i en timme med knappt en minut mellan och vid en undersökning fick veta att jag bara öppnat mig en ynka cm så ångrade jag mig. Vilket barnmorskorna också tyckte var en bra idé eftersom min kropp var helt slut och jag var så trött redan då, och hemskt groggy av lustgasen. I vilan mellan värkarna satt jag bara och stirrade rakt fram, gäspade efter varje värk och berättade för min sambo hur duktig han var på att stötta mig och hur mycket jag älskade honom (haha jag är väldigt snäll som hög tydligen!)
Tillslut kom narkos-läkaren med epiduralen och även om det gjorde ont under värkarna så fick kroppen vila lite, men öppningsarbetet tog fortfarande väldigt lång tid. Jag fick ett värkstimulerande dropp när jag öppnat mig 6 cm, och när jag vid en ny koll bara öppnat mig till 7 cm när klockan var ca 22.00 höjde de droppet ännu mer och de bad mig ställa mig upp vid ett gåbord igen för att han skulle sjunka ner mer. Då gick det undan i raketfart och de dröjde inte lång tid innan jag fick krystvärkar under tiden jag stod där vid mitt bord. Jag andades i lustgasen och fick knappt fram ett ljud, lyckades skrika fram "ring!" så att sambon skulle ringa på klockan och in kommer en barnmorska som berättar att hon inte kan göra något åt smärtan utan jag får hålla ut. Varken hon eller sambon förstod att jag fått krystvärkar och jag fick inte fram ett ljud, så hon traskade ut igen och sa att hon skulle hämta en annan barnmorska. Några minuter senare kunde jag inte stå upp på mina ben längre och fick under en kort vila ur mig "jag har krystvärkar förfan" och sambon sprang i panik ut för att hämta en barnmorska.
In flyger tre stycken barnmorskor och alla hjälps åt för lyfta upp mig på sängen och tre krystvärkar senare var han ute.
Jag var väldigt borta av smärtan, men minns hur jag hörde hans första skrik och mina tårar övergick till glädjetårar. De la upp honom på mitt bröst, och jag grät av lycka samtidigt som min sambo höll hans huvud mot mitt och kysste mig på pannan. Han lyfte på filten och sa "titta älskling, vi har fått en son. Det är över nu, det är klart" och jag bara låg och tittade på den lilla människan som låg där, och all smärta som jag precis känt var som bortblåst.
Min förlossning var väldigt jobbig, men när jag tänker tillbaka på den tänker jag bara på det sistnämnda och lyckan.
Min dotter mötte mig i dörren när jag skulle hämta henne dagen efter och skrek "mormor, min lillebror är här!" och sedan sprang hon iväg och hämtade presenter som hon hade köpt till honom. Ett litet gosedjur och en liten liten bil, för det var ju till en liten bebis. Sedan fick hon hålla honom en stund i soffan, och hon var så själaglad. Pussade honom på pannan, strök honom över håret och sa bestämt "Han är min nu!".
Nu är sambon iväg för att hämta storasyster nummer två som verkar väldigt glad över att få träffa lillebror också.
Det är en sån lycka att jag inte vet vart jag ska ta vägen!
Håll ut tjejer, snart är era också här! Jag önskar er all lycka till och kom ihåg att allt är så fruktansvärt mycket värt det!!
