Moorii skrev 2016-03-09 09:19:56 följande:
Oj, du har hunnit med en del ultraljud :) Men det är skönt att se så att allt är bra! Vi gjorde datering, sen kub, sen rul, sen extra ul för att kolla bebis hjärta (pga mannens sons hjärtfel) och om två veckor ska jag tillbaka för en studie jag är med i och som tack så får man ett ul och bilder på bebis :)
Ja, hoppas du kan slappna av efter kub! Det är så häftigt att se det lilla knytet ligga där och vifta med sina små armar och ben <3
Vad skönt att magen dök upp! :)
Låter som vi mått ungefär likadant. Jobbigt det med benet dock :/ hoppas det går över! Jag är också väldigt andfådd numera, det blir himla jobbigt att bara ta sig uppför alla trappor till våran lägenhet. Huvudsaken man rör på sig, det får ta lite längre tid helt enkelt :)
Men va? Jag förstår att ni mår dåligt över det! Hur kan de med att säga såna idiotiska saker?! Fy, vad tråkigt. Hoppas verkligen att de ändrar inställning framöver. Ni verkar, som din bm säger, ha koll på läget och jag tror också det kommer gå bra!
Skönt med stöd från din familj, det är härligt när man får det! Mina föräldrar bor alldeles för långt bort, men vi hörs lite oftare på telefon nu, typ veckouppdatering :) brukar skicka magbilder ibland och berätta om det hänt nåt särskilt, det blir de glada över.
Åh, vad härligt att det känns så! :D
Hehe, ja, är lite bortskämd på ul-fronten men känns nästan som ett minimum. Är så nojjig att det skall ha hänt något mellan det senaste ultraljudet och KUB. Senast verkade ju bebisen må väldigt bra i alla fall så det är väl inte så sannolikt, men oron finns där.
Det må vara svullna tarmar men är ju trots allt en _gravid_mage så känns bra. =) Räknar dock med att den kan försvinna igen om någon vecka men än så länge är det mammatights och mjukisar som gäller.
Jo det är ingen höjdare, fick halta till toaletten när jag vaknade tidigt och gick upp lite halvvaken för att kissa. Ddet verkar ha satt igång på riktigt nu, känns som att jag kissar varje eller iaf varannan timme, och då försöker jag hålla mig. Vi försöker cykla och undviker lokaltrafiken om vi kan. Har inte varit något problem att ta sig in till stan på 15-20 min men nu tar det det dubbla. Har den tvivelaktiga lyxen att vara sjukskriven så har som oftast inga tider att passa men ändå. Går på täta besök hos barnmorskan då hon vill ha koll så att jag inte plötsligt dippar, eller går upp i hypomani, men hon verkade som sagt väldigt "nöjd" med mig så här långt. Och det känns förvånansvärt stabilt. Har inte märkt av större humörsvängningar annat än att jag kan bli lite extra blödig när jag ser något "litet". ;)
Jadu, motivationen verkade vara oro och omtanke om min man och barnet som växer upp med en psykiskt sjuk mamma. Blev jämförd med en narkoman och det var väl mindre kul att höra. Hans syster som höll i samtalet är själv nybliven mamma så hon "vet" så att säga hur det är och hur det kommer att bli. Det kanske ursäktar lite(?), har fördomar om nyblivna föräldrar; att de har hybris hela högen och här fanns iaf tendenser. Hon ifrågasatte om vi hade tänkt på det och det, vi måste ha barnvagn... Kändes oss riktigt idiotförklarade, som om vi bara ryckte på axlarna och tänkte att jaja, det går nog bra... En stor del av hennes oro bottnar i att det är långt ifrån optimalt för oss att skaffa barn nu, ekonomin är knaper och då jag mått så dåligt har mannen fått vara hemma för att fylla psykiatrins roll... Men, vi har koll på ekonomin, och allt annat. Vi har räknat, läst, pratat med olika myndigheter etc. Mår som sagt mycket bättre, annars hade vi nog inte vågat oss på detta. Har stöd från BM och min familj så känns ändå rätt bra. Hans syster verkar tro att hon vet hur vi har det men uppenbarligen har hon inte så bra koll som hon tror. Hon verkade även hävda att det inte fungerar att vara ensamstående med barn, varpå min man blev riktigt sur. Hans syskon verkar tro att vi kommer lägga över allt ansvar på dem helt plötsligt. Förstår ingenting, vi har utbytt hundvakt tidigare så varifrån att de skall vara extraföräldrar kommer ifrån har vi ingen aning om. Det känns jäkligt trist, vi berättade ju för att vi var glada, inte för att få råd om abort. Men som sagt, vi kör på, vi vet att vi kommer klara det. Vi snålar hellre och är hemma båda två första halvåret/året än att prioritera nya dyra prylar. Vi tror att bebisen har större glädje av vår tid än av saker till en början. Sedan kommer vi självklart börja jobba men det säger ju sig självt, det är inte som att det är kul att vara sjukskriven. Skall återuppta min konsultverksamhet och då kan jag även jobba mycket hemifrån. Ja jag förstår att de kan vara oroliga, men kan inte se att det är något för henne att ligga sömnlös över, hon har ju en egen familj att bry sig om och lägga energi på. De får helt enkelt lita på att vi har koll och vet vad vi gör.
Min familj bor också låångt borta men vi verkar ha fått en bättre kontakt nu och hörs av ofta. Jag åker upp nästa vecka och hälsar på över helgen, skall bli trevligt. =) Så kan jag tjuvkika på bebisfilten som mamma stickar. ;) Skall även kolla om de har kvar några bebisgrejer som jag kan ta med hem. =)
Det är fantastiskt skönt att känna så! Visst har jag tvivlat, och gör väl fortfarande, i synnerhet nu när jag blivit mer eller mindre utdömd som mamma, men jo, det känns rätt.
