BF 2016 i Göteborg med omnejd
Hejsan, är 29 år och bor med man och hundar i Högsbo. Vi väntar vårt första barn under andra halvan av September. Enligt beräkning går jag in i vecka 13 imorgon. =)
Inlägg från: albedo
|
-
-
Hej, tack så mycket! Jo, trodde väl aldrig att jag skulle komma så långt. =) Det är första gången jag är gravid så har inte varit med om något tidigare men är ändå så nervös och orolig. Det börjar tära lite på psyket. 15/3 gör vi KUB-ultraljud och finns det en levande bebis med liten sannolikhet för trisomier skall jag nog tillåta mig att slappna av.Moorii skrev 2016-03-08 19:22:39 följande:
Hej och välkommen! :) spännande! Skönt att ha kommit förbi den där första tiden. Hur har du mått hittills?
Det blir mitt fjärde ultraljud, gjorde ett på akuten i v 7 då jag misstänkte utomkveds. En vecka senare gjorde jag planerad datering. I v 11 gjorde jag mitt första abdominala ultraljud inför KUB-provtagningen. Är inget fan av nålar och BM föreslog att vi skulle kolla så att allt var bra först så att jag inte behövde bli stucken i onödan. Det var en vild bebis där inne och BM hade svårt att mäta när den sprattlade runt. Min man var med och det blev lite mer verkligt för honom. =)
Jag köpte gravidbyxor i v 6 och i slutet på v 10 kom plötsligt magen. Då blev det lite mer verkligt för mig och det var lättare att "acceptera" graviditeten.
Har varit marginellt illamående, kräkts tre gånger totalt, överkomligt med andra ord. Har även varit väldigt trött,meller är, och lägger mig ovanligt tidigit på kvällen. Det som är jobbigast fysiskt är nog att jag blir stel i ryggen/höften på kvällen och ibland strålar det ned i benet, känns inte helt lovande så här tidigt. Just det, och så blir jag anfådd när jag tar på mig strumpor... För några veckor sedan försvann den kondition jag hade och nu tar det låång tid att cykla, aningen frustrerande.
Vi mår båda dåligt över reaktionen från mannens familj. Efter senaste ultraljudet valde vi att berätta om bebisen då det vore skönt med stöd om något skulle gå fel. Initialt var hans föräldrar positiva och gratulerade. Hans syskon däremot var oroliga och verkade föga glada för vår skull. Efter ett långt samtal berättade han hur han fått uppfattningen att ha blivit uppmanad till abort och skiljsmässa. Det var ju kanske inte därför vi berättade, det är inte öppet för diskussion huruvida vi behåller barnet eller inte. Är bipolär "någonting" men hade slutat med mediciner innan vi upptäckte att jag var gravid. Hade jag inte varit stabil en tid hade vi nog inte heller behållt barnet. Nu har jag mått ovanligt bra och förutom den ständiga oron känns det bra att vara gravid. Min BM har bedyrat att hon inte är ett dugg orolig över hur det skall gå, hon tycker vi har järnkoll och resonerar klokt. Det känns väldigt skönt att få den bekräftelsen från professionellt håll.
Min familj har varit en positiv överraskning, trodde de skulle säga upp kontakten... Nu tapetserar de barbarnsanpassat och stickar bebissockor, det känns väldigt bra att ha stöd hemifrån.
Jag har aldrig varit intresserad av att skaffa barn men med min man känns det rätt. Så nu kör vi på och försöker ta åt oss av så mycket positiv energi det bara går. =) -
En dvärgpinscher och en terrier, ettriga små saker men vansinnigt goa. =) Fick frågan om vi skulle lämna bort hundarna nu. Nä, det har vi verkligen inte tänkt, de var ju trots allt här först. ;)Pira skrev 2016-03-09 08:32:34 följande:
Vad har ni för hundar? Jag har haft hund tidigare och saknar det, men det får vänta just nu.
-
Hehe, ja, är lite bortskämd på ul-fronten men känns nästan som ett minimum. Är så nojjig att det skall ha hänt något mellan det senaste ultraljudet och KUB. Senast verkade ju bebisen må väldigt bra i alla fall så det är väl inte så sannolikt, men oron finns där.Moorii skrev 2016-03-09 09:19:56 följande:
Oj, du har hunnit med en del ultraljud :) Men det är skönt att se så att allt är bra! Vi gjorde datering, sen kub, sen rul, sen extra ul för att kolla bebis hjärta (pga mannens sons hjärtfel) och om två veckor ska jag tillbaka för en studie jag är med i och som tack så får man ett ul och bilder på bebis :)
Ja, hoppas du kan slappna av efter kub! Det är så häftigt att se det lilla knytet ligga där och vifta med sina små armar och ben <3
Vad skönt att magen dök upp! :)
Låter som vi mått ungefär likadant. Jobbigt det med benet dock :/ hoppas det går över! Jag är också väldigt andfådd numera, det blir himla jobbigt att bara ta sig uppför alla trappor till våran lägenhet. Huvudsaken man rör på sig, det får ta lite längre tid helt enkelt :)
Men va? Jag förstår att ni mår dåligt över det! Hur kan de med att säga såna idiotiska saker?! Fy, vad tråkigt. Hoppas verkligen att de ändrar inställning framöver. Ni verkar, som din bm säger, ha koll på läget och jag tror också det kommer gå bra!
Skönt med stöd från din familj, det är härligt när man får det! Mina föräldrar bor alldeles för långt bort, men vi hörs lite oftare på telefon nu, typ veckouppdatering :) brukar skicka magbilder ibland och berätta om det hänt nåt särskilt, det blir de glada över.
Åh, vad härligt att det känns så! :D
Det må vara svullna tarmar men är ju trots allt en _gravid_mage så känns bra. =) Räknar dock med att den kan försvinna igen om någon vecka men än så länge är det mammatights och mjukisar som gäller.
Jo det är ingen höjdare, fick halta till toaletten när jag vaknade tidigt och gick upp lite halvvaken för att kissa. Ddet verkar ha satt igång på riktigt nu, känns som att jag kissar varje eller iaf varannan timme, och då försöker jag hålla mig. Vi försöker cykla och undviker lokaltrafiken om vi kan. Har inte varit något problem att ta sig in till stan på 15-20 min men nu tar det det dubbla. Har den tvivelaktiga lyxen att vara sjukskriven så har som oftast inga tider att passa men ändå. Går på täta besök hos barnmorskan då hon vill ha koll så att jag inte plötsligt dippar, eller går upp i hypomani, men hon verkade som sagt väldigt "nöjd" med mig så här långt. Och det känns förvånansvärt stabilt. Har inte märkt av större humörsvängningar annat än att jag kan bli lite extra blödig när jag ser något "litet". ;)
Jadu, motivationen verkade vara oro och omtanke om min man och barnet som växer upp med en psykiskt sjuk mamma. Blev jämförd med en narkoman och det var väl mindre kul att höra. Hans syster som höll i samtalet är själv nybliven mamma så hon "vet" så att säga hur det är och hur det kommer att bli. Det kanske ursäktar lite(?), har fördomar om nyblivna föräldrar; att de har hybris hela högen och här fanns iaf tendenser. Hon ifrågasatte om vi hade tänkt på det och det, vi måste ha barnvagn... Kändes oss riktigt idiotförklarade, som om vi bara ryckte på axlarna och tänkte att jaja, det går nog bra... En stor del av hennes oro bottnar i att det är långt ifrån optimalt för oss att skaffa barn nu, ekonomin är knaper och då jag mått så dåligt har mannen fått vara hemma för att fylla psykiatrins roll... Men, vi har koll på ekonomin, och allt annat. Vi har räknat, läst, pratat med olika myndigheter etc. Mår som sagt mycket bättre, annars hade vi nog inte vågat oss på detta. Har stöd från BM och min familj så känns ändå rätt bra. Hans syster verkar tro att hon vet hur vi har det men uppenbarligen har hon inte så bra koll som hon tror. Hon verkade även hävda att det inte fungerar att vara ensamstående med barn, varpå min man blev riktigt sur. Hans syskon verkar tro att vi kommer lägga över allt ansvar på dem helt plötsligt. Förstår ingenting, vi har utbytt hundvakt tidigare så varifrån att de skall vara extraföräldrar kommer ifrån har vi ingen aning om. Det känns jäkligt trist, vi berättade ju för att vi var glada, inte för att få råd om abort. Men som sagt, vi kör på, vi vet att vi kommer klara det. Vi snålar hellre och är hemma båda två första halvåret/året än att prioritera nya dyra prylar. Vi tror att bebisen har större glädje av vår tid än av saker till en början. Sedan kommer vi självklart börja jobba men det säger ju sig självt, det är inte som att det är kul att vara sjukskriven. Skall återuppta min konsultverksamhet och då kan jag även jobba mycket hemifrån. Ja jag förstår att de kan vara oroliga, men kan inte se att det är något för henne att ligga sömnlös över, hon har ju en egen familj att bry sig om och lägga energi på. De får helt enkelt lita på att vi har koll och vet vad vi gör.
Min familj bor också låångt borta men vi verkar ha fått en bättre kontakt nu och hörs av ofta. Jag åker upp nästa vecka och hälsar på över helgen, skall bli trevligt. =) Så kan jag tjuvkika på bebisfilten som mamma stickar. ;) Skall även kolla om de har kvar några bebisgrejer som jag kan ta med hem. =)
Det är fantastiskt skönt att känna så! Visst har jag tvivlat, och gör väl fortfarande, i synnerhet nu när jag blivit mer eller mindre utdömd som mamma, men jo, det känns rätt. -
Jo jag skall ta upp det igen. Har en stencil med övningar från sjukgymnast men diciplinen är det sämre med.Pira skrev 2016-03-09 12:12:06 följande:
Min foglossning började redan i v6 (ont i höfter, ben) och hade svårt att gå. Prata med din bm om det.
Men jag vill hellre fokusera på det kring din mans föräldrar, ursäkta men vad är de för några? :( Usch. Skönt i alla fall att din man verkar stötta dig/er i detta. Men ändå. Jag blir mållös.
Stor kram!
I rättvisans namn så har hans pappa inte sagt något mer provocerande än att fråga om vi skall lämna bort hundarna. Det är främst hans syster som hyser en extremt stark oro, och uttrycker den med motivering att hon älskar min man och ser bara till hans och barnets bästa. Har skrivit lite mer om vår situation i svaret till Moorii, det är ju inte konstigt om hon är lite orolig men som sagt, det kanske inte är hennes sak att ligga sömnlös i flera nätter och oroa sig över något som trots allt är vår ensak.
Min man är riktig klippa, vi har varit tillsammans i över nio år och han är väldigt glad över graviditeten. Jag har aldrig velat "ha barn" för sakens skull så att säga, inte haft någon barnlängtan, men jag vill ha barn med honom. Det borde ju ändå vara viktigast. =) -
Usch, beklagar missfall. =/ Jag är nog pessimistisk rent generellt. Lättare att bli positivt överraskad då. ;) Men hela "grejen" att vara gravid och skaffa barn har känts lite overklig och det har varit svårt att föreställa sig att det faktiskt blir ett barn. Nu när jag dessutom verkligen vill ha min bebis känns det så väldigt typiskt om det skulle gå fel. Det känns också som att jag skulle göra min familj och man ledsna och besvikna, och hans familj lättade... Har inte varit insatt i barnfrågan tidigare och plötsligt får jag veta att det kan vara väldigt svårt att bli gravd och dessutom stor risk för missfall den första tiden. Det är ju något jag inte varit med om tidigare, har ingen erfarenhet och det gör mig osäker, jag tycker inte om att inte veta saker...Moorii skrev 2016-03-09 21:57:12 följande:
Finns det någon särskild anledning till att du är så nojig, eller är det bara att du är väldigt orolig? Jag fick missfall innan denna lillplutt blev till, så jag vägrade skriva in mig innan vi gjort ett ultraljud (hann göra det förra gången nämligen), så har ju blivit några ultraljud för mig med. Som jag har förstått det så är det väldigt liten risk att något är fel om bebis är så stor som den ska vara och hjärtat slår och det låter ju som att allt ser fint ut :)
Jo, det är ju det, men som du säger, det beror ju på att man är gravid :)
Ja, det där med toalettbesöken är ju härligt ;) en period gick jag på toaletten flera gånger per natt. Nu kan jag oftast sova mig igenom en natt, men dagtid är jag kissnödig oftare än normalt fortfarande. Förstår att det är drygt att det tar längre tid, men samtidigt, har du inte bråttom så kanske det inte gör jättemycket? Duktiga ni är som cyklar för övrigt! Min cykel står i förrådet med punka på båda hjulen, har inte använt den på två år :P
Haha, vänta du bara ;) Tror jag börjar gråta över något varje dag numera, så sjukt jobbigt! Behöver inte vara nåt farligt. Kan vara att jag ser nåt tragiskt på tv, nån sorglig film, jag och mannen gnabbas (jordens undergång) eller som nu när mannen säger att han vill bjuda mig på massage imorgon, då jag har extrema muskelknutar, började gråta för jag blev så rörd. Så mycket tårar som det blivit det senaste brukar jag inte producera på ens ett år ^^
Men snacka om att omyndigförklara er! Ni är ju två vuxna människor och verkar i allra högsta grad veta vad ni gett er in på. Tyvärr är det väl så att en del människor anser sig ha rätten att kritisera och underminera andra, alternativt utse sig själva till experter. Det verkar dock som ni kan förbise hennes ogenomtänkta kommentarer, men kan tänka mig att det inte är lätt att veta att de åsikterna finns där. Förhoppningsvis är det nu när det är nytt som det ska kommas med åsikter, och att de inser att det inte är deras ensak i slutändan. Som du säger så har hon en egen familj att oroa sig över, så hoppas på att allt fokus går till det framöver.
Åh, vad mysigt det låter! Kul att det stickas och så :) den som stickar saker till oss är en av mina nära vänner, det har aldrig varit min mammas grej. Pappa svarvar skallror dock, så det hoppas jag att han gör en till oss :)
Det är huvudsaken tycker jag!
Ja, jag gillar min gravidmage men skall bli riktigt kul när det kommer en bebismage. =)
Det har verkligen blivit ett projekt att leta upp toaletter när vi går ut. Kan tänka mig att det blir värre... Vi försöker cykla så mycket som möjligt, dels för hälsans skull, dels ekonomin och dels miljön. Planen är att skaffa en lastcykel så vi kan storhandla osv, som en bil fast betydligt billigare i drift.
Kan ju erkänna att jag kanske alltid har varit lite blödig och haft lätt att känna medlidande. Började störtböla av Trissreklamen för några år sedan i vilken en man hittar sin udda strumpa. Det var så fiiint och han blev ju sååå glad. Så ribban är ganska låg. Börjar grina när jag tittar på overallen vi köpt på rea. Den är ju sååå liiiiten... Just bebissaker har aldrig rört mig i ryggen tidigare men nu kan jag knappt titta på små kläder utan att gråta lite...
Jo, blev lite putt... Hade inte väntat mig odelad glädje, alltså lite oro räknade jag med, men inte en sådan attack och hade ingen aning om att hon tänkte så lite om mig. Inte helt sällsamt men tänker att hon inte vet bättre, hon har drabbats av hybris nu och vet inte riktigt vad hon säger. Oavsett om det är sant eller inte så hjälper det att förlåta om man får känna sig lite "(själv)god" i brist på bättre ord.
Mamma sydde mycket barnkläder när jag var liten men nu stickar och virkar hon mest. Har fått en jättefin filt av mormorsrutor som passar perfekt i spjälsängen fast det tänkte hon nog inte på för några år sedan när hon virkade den. Oh vad coolt det låter md handgjord skallra. =) Vi gillar träleksaker och skall försöka undvika plast så mycket det går, förutom Lego och Duplo förstås. Mannen är så glad att han "får" leka med Lego igen, nu har han snart en bra ursäkt, om några år. ;)
Ja precis. =) -
Nu har det blivit sämre under de senaste två dagarna. Får också väldigt ont i höften och försöker ligga på sidan med en kudde mellan benen men det funkar så där. Behöver också gå upp tidigt på morgonen för att kissa. Är lite orolig över att jag inte skall kunna sova ordentligt då sömnbrist kan trigga skov hos mig. =/ Även halsbränna gjorde entré igår men drack en mugg med kolsyrat vatten innan jag somande och det verkar ha hjälpt lite.Pira skrev 2016-03-11 10:06:40 följande:
Hur sover ni om nätterna?
Förutom att jag är extremt ljudkänslig (mer än vanligt) och inte klarar av sambon "snark", så har jag jätteont i höfterna. Jag har legat på sidorna sedan flera veckor tillbaka, det började ganska snabbt med att jag inte kunde ligga på rygg. Och efter foglossningen började måste jag en kudde mellan benen som stöd, men nu hjälper inte det längre. Vaknar av sån smärta som att hela höftpartiet låst sig. Usch.
Utöver det går jag ganska många gånger på toaletten ;)
-
En mugg med _varmt_ kolsyrat vatten skulle det stå.
-
Pira - Ska sättas igång runt 20 Juni
albedo - BF 22 september
Eili - BF 16 oktober