albedo skrev 2016-03-09 08:40:33 följande:
Hej, tack så mycket! Jo, trodde väl aldrig att jag skulle komma så långt. =) Det är första gången jag är gravid så har inte varit med om något tidigare men är ändå så nervös och orolig. Det börjar tära lite på psyket. 15/3 gör vi KUB-ultraljud och finns det en levande bebis med liten sannolikhet för trisomier skall jag nog tillåta mig att slappna av.
Det blir mitt fjärde ultraljud, gjorde ett på akuten i v 7 då jag misstänkte utomkveds. En vecka senare gjorde jag planerad datering. I v 11 gjorde jag mitt första abdominala ultraljud inför KUB-provtagningen. Är inget fan av nålar och BM föreslog att vi skulle kolla så att allt var bra först så att jag inte behövde bli stucken i onödan. Det var en vild bebis där inne och BM hade svårt att mäta när den sprattlade runt. Min man var med och det blev lite mer verkligt för honom. =)
Jag köpte gravidbyxor i v 6 och i slutet på v 10 kom plötsligt magen. Då blev det lite mer verkligt för mig och det var lättare att "acceptera" graviditeten.
Har varit marginellt illamående, kräkts tre gånger totalt, överkomligt med andra ord. Har även varit väldigt trött,meller är, och lägger mig ovanligt tidigit på kvällen. Det som är jobbigast fysiskt är nog att jag blir stel i ryggen/höften på kvällen och ibland strålar det ned i benet, känns inte helt lovande så här tidigt. Just det, och så blir jag anfådd när jag tar på mig strumpor... För några veckor sedan försvann den kondition jag hade och nu tar det låång tid att cykla, aningen frustrerande.
Vi mår båda dåligt över reaktionen från mannens familj. Efter senaste ultraljudet valde vi att berätta om bebisen då det vore skönt med stöd om något skulle gå fel. Initialt var hans föräldrar positiva och gratulerade. Hans syskon däremot var oroliga och verkade föga glada för vår skull. Efter ett långt samtal berättade han hur han fått uppfattningen att ha blivit uppmanad till abort och skiljsmässa. Det var ju kanske inte därför vi berättade, det är inte öppet för diskussion huruvida vi behåller barnet eller inte. Är bipolär "någonting" men hade slutat med mediciner innan vi upptäckte att jag var gravid. Hade jag inte varit stabil en tid hade vi nog inte heller behållt barnet. Nu har jag mått ovanligt bra och förutom den ständiga oron känns det bra att vara gravid. Min BM har bedyrat att hon inte är ett dugg orolig över hur det skall gå, hon tycker vi har järnkoll och resonerar klokt. Det känns väldigt skönt att få den bekräftelsen från professionellt håll.
Min familj har varit en positiv överraskning, trodde de skulle säga upp kontakten... Nu tapetserar de barbarnsanpassat och stickar bebissockor, det känns väldigt bra att ha stöd hemifrån.
Jag har aldrig varit intresserad av att skaffa barn men med min man känns det rätt. Så nu kör vi på och försöker ta åt oss av så mycket positiv energi det bara går. =)
Oj, du har hunnit med en del ultraljud :) Men det är skönt att se så att allt är bra! Vi gjorde datering, sen kub, sen rul, sen extra ul för att kolla bebis hjärta (pga mannens sons hjärtfel) och om två veckor ska jag tillbaka för en studie jag är med i och som tack så får man ett ul och bilder på bebis :)
Ja, hoppas du kan slappna av efter kub! Det är så häftigt att se det lilla knytet ligga där och vifta med sina små armar och ben <3
Vad skönt att magen dök upp! :)
Låter som vi mått ungefär likadant. Jobbigt det med benet dock :/ hoppas det går över! Jag är också väldigt andfådd numera, det blir himla jobbigt att bara ta sig uppför alla trappor till våran lägenhet. Huvudsaken man rör på sig, det får ta lite längre tid helt enkelt :)
Men va? Jag förstår att ni mår dåligt över det! Hur kan de med att säga såna idiotiska saker?! Fy, vad tråkigt. Hoppas verkligen att de ändrar inställning framöver. Ni verkar, som din bm säger, ha koll på läget och jag tror också det kommer gå bra!
Skönt med stöd från din familj, det är härligt när man får det! Mina föräldrar bor alldeles för långt bort, men vi hörs lite oftare på telefon nu, typ veckouppdatering :) brukar skicka magbilder ibland och berätta om det hänt nåt särskilt, det blir de glada över.
Åh, vad härligt att det känns så! :D
