Fler som håller på att få mf just nu?

Vad skönt att kroppen hittat tillbaka

Det där med o känna av äl o mens är ju olika.. Jag känner av äl mer än mensen faktiskt... Mer ont vid äl än mens.. Så det är olika..

Det där med o träffa folk som är gravida har man tyvärr väldigt svårt med... Det är ett hårt slag varje gång man får se gravid... Men det blir oxå lättare när man fått tiden.. Och många förstår inte heller varför man tar avstånd från dom som är gravida... En vän till mig sa att när jag fått mitt ma så sa hon att förlusten är inte lika stor som o förlora ett riktigt barn... förstod inte hur man kunde säga så... För mig va det en förlust... Jag fick se detta foster med ben o armar efter jag fick ut det... (Miniförlossning) o mina känslor var dem samma som om jag hade haft min son där... Tro mig... Så dom som intr gått i genom samma har inte en aning om vad du har för känsla.. Så du får känna som du vill.. O behöver inte känna att du ska vara med gravida vännen.. Hon måste förstå dig med... Blev lite annat skrivet.. Hoppas du ändå förstår vad jag menar...

Hej... beklagar till alla er som har gått igenom missfall eller är på väg att gå igenom det.

Själv fick jag reda på att det hade dött i ungefär v 9 nu i går. Jag är i v 11 nu. På måndag ska jag tillbaka till sjukhuset för att få det konstaterat av 2 läkare att det inte finns någon hjärtaktivitet och därefter få behandling.

Jag är totalt livrädd. Blir man hemskickad med tabletter och ska få gå igenom det hemma? Ser man fostret när allt kommer ut eller vad kommer ske? Jag är så orolig och nervös inför det oundvikliga!! Får man med sig bra med smärtlindring? Kan man få något lugnande??? Usch fy fan

Beklagar ditt ma! Know the feeling..

Angående dina funderingar, så skiljer det sig åt mellan olika landsting hur de hanterar missfall. I Örebro där jag fick hjälp så fick jag ligga kvar på sjukhuset med massor av smärtstillande medan tabletterna verkade, och sedan gjorde de vul direkt efteråt samt uppföljande vul några veckor senare för att säkerställa att allt kommit ut. I Värmland däremot, dit jag vände mig först, skulle jag inte få någon hjälp alls utan "det skulle komma ut av sig självt förr eller senare".

Jag säger inte detta för att skrämma dig, utan för att påminna om att du har rätt till bra vård. Och om du skulle ha oturen att hamna hos en osympatisk vårdgivare som inte vill hjälpa dig, vänd dig till någon annan! Du har lagstadgad rätt att vända dig till en annan vårdgivare för öppenvård!

Det skiljer verkligen jättemycket mellan olika vårdgivare hur de hanterar missfall. Jag hoppas verkligen att du får samma bemötande som jag fick i Örebro, det var guld värt!

Jag tycker också att du ska berätta för vårdpersonalen om din rädsla och dina funderingar. Om det känns svårt att göra det själv, se till att någon närstående följer med dig och förmedlar det du känner. Om du känner dig orolig för att behöva ta tabletterna hemma, se till att de får veta det så att de kan väga in det i beslutet kring din vård.

Och du, det kommer att gå bra. Det är för jävligt att gå igenom, men det kommer att ordna sig.

Tack för ditt svar.. jag ska ställa alla frågor jag har på måndag. Ja det här är hemskt.. jag hoppas verkligen att jag får det bemötandet du fick i Örebro. .

Om du tror att du känner dig lugnare av det så kan jag ju berätta mer detaljerat om hur det blev när jag fick mitt MA. Men som sagt så skiljer det så mycket mellan olika landsting - och så klart mellan olika missfall. Människor reagerar ju olika.

Gick igenom mitt första missfall efter ett konstaterat MA för ett par veckor sedan. skulle ha varit i v9 (eller 8) vid vul som bekräftade MA. Skulle vid missfallet ha varit i v13 (eller 12) och fostret hade troligen dött i v7 (eller 6). En massa siffror, långa veckor, en massa besök hos gyn och en massa, massa blod. Väntar på att kroppen ska återställa sig. Beklagar sorgen för alla er som går igenom detta. Kan inte föreställa mig (än i alla fall) den psykiska styrkan som måste krävas för er som gått igenom det flera gånger. 

Ja det är verkligen olika. Förr låg jag i fosterställning vid mens men gick på progesteronkräm sen jag slutade med minipiller (som tog bort mensen helt) och den tog bort PMS och värk, så himla skönt. 

Nu känns det mycket lättare att se gravida och barn men det är olika dag från dag dock. Men det går åt rätt håll. Pratade med min kompis hur jag kände och hon förstod. Hon sa att hade hon fått mf hade hon tom flyttat från sin lägenhet då hon har en granne som ska ha ungefär samtidigt som henne. Hon har själv fått mf så hon vet hur det är. Fattar inte din vän, men vet att det är en del som säger så, har man längtat efter sitt barn så gör det ont när man än förlorar det. Det är så individuellt hur man känner. 

Samt jag har börjat tala om de positiva grejerna med mfet för mig själv, att jag får mer tid till att bli klar med olika projekt, att jag får mer tid med min särbo och han kanske hinner flytta ner och vi hinner vara själva ett tag innan det blir barn, att jag kan gå ner lite mer i vikt osv. Gick en kurs som hette "Att leva ett friskare liv" (eller något sådant) för några år sen som gav det tipset som själv hjälp, att räkna upp positiva saker när något negativt har hänt en och det verkar funka rätt bra. 

Samt nu när julen snart är här så har man fullt upp med en massa så det hjälper också.

Min mens kom den 3 dec (32 dagar efter mfet) men var kortare än vanligt men den kom iaf. Vilket innebär att kroppen har återhämtat sig rätt bra. 

Idag kännet jag mig lite nere. Vet inte alls vart kroppen står efter missfallet, en månad sen nu. Ingen glad gubbe på äl test än

Förstår känslan. Känner mig också ganska nere. Har du cb digital dubbel hormonindikator?

Jag testar med den. Fått blinkande smiley i fem dagar nu. Börjar inse att jag kanske inte kommer få en LH-stegring och ÄL, att en fast smiley inte kommer dyka upp. Vore inte jättekonstigt efter MA men när den började blinka i måndags steg förhoppningarna så himla högt.

Denna ovissa tid efter. Man vill bara ha tillbaka sina vanliga cykler när man vet ÄL och BIM.