Hej!
Ser många BF-trådar där alla flyttar över på Facebook, men tänkte att här kan vi som väntar barn i mars/april och som gärna också vill prata i en gammal hederlig tråd här på FL kan samlas! 
TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2015-07-31 09:11
Jag har även skapat en grupp för oss som väntar marsbebisar 2016 om någon vill gå med! Det fanns dock redan en grupp för aprilbebisar. :)
www.familjeliv.se/forum/group/123779
Tycker ditt inlägg är väldigt bra AsaErik!!<3 Väldigt bra med perspektiv så man håller ut! <3 Viktigt att alla fortsätter känna att här inne får man klaga och skriva av sig så mycket man känner man behöver, sluta inte med det ändå!! Ibland kan vi peppa varandra och hjälpa varandra med perspektiv och ibland är det bara skönt att ha ett forum där man får släppa ut allt man känner!!<3
Kärlek till er alla!!!
Knarkar humor och familjeliv och allt som är kul och gott idag.. Till och med läst på sidor som: douladags.se/10-naturliga-satt-att-satta-igang-forlossningen/
Haha:) det skadar ju inte..
Tror ni på punkten om onani? Hade inte hört den förut men funderat på det själv
Nystjärna: det är verkligen en jobbig sits du sitter i, läkarna vill väl, hade de ansett att du var i fara eller din bebis hade du säkert blivit igångsatt. Det är ju positivt att det inte är något allvarligt fel i alla fall. Men smärta är inte att leka med , speciellt när man gått så länge med den.
Har du fått erbjudande om att prata med någon kurator eller liknande? Kan vara skönt att få göra det eftersom smärta under lång tid samt oro gärna leder till svackor och depressioner. Vilket i sin tur leder till att man hanterar smärtan ännu sämre.
Kramar till dig och kämpa på :)
Nystjärna- jag blev igångsatt pga foglossning med mitt andra barn. Hade så ont att jag inte ens kunde gå. Att vända sig i sängen var omöjligt. Jag blev inte igångsatt förrän 39+4. De vägrade tidigare och det var pga att det fanns en lucka i schemat.
Jag kan tänka mig hur du mår och det är verkligen inte bra att du behöver känna dig ledsen, uppgiven och ha smärtor.
Det är konstigt att de inte tänker på att en jobbig tid med mycket smärta, uppgivenhet, ledsamhet kan faktiskt starta en depression då man är redan känslig under graviditeten. Och det är inte så bra så här nära förlossningen. Påpeka det till bm och be om få prata med kurator omgående. Det kan hjälpa dig att få igenom en igångsättning och/eller hjälpa dig att orka tiden ut.
Jag går och pratar i förebyggande syfte nu (gjorde även med mitt andra) då jag fick en väldigt allvarlig depression efter min första förlossning.
Jag tycker att det är konstigt att de inte tar dig på allvar!
Styrkekramar
Jag har tryck neråt och sammandragningar varje dag, men inte sådär jätteont. Har inte heller haft någon förlossning som startat med värkar så vet inte hur de ska kännas. Med barn två så hade jag mensvärk de första 6 cm, och sedan kom krystvärkarna. Har du försökt promenera och sett om de ökar?
Tack för att jag fick skriva av mig och att ni förstår mig. Jag vill bara säga att jag självklart är glad och tacksam över att bebisen mår bra. Det är det viktigaste av allt,absolut!! Och jag har aldrig velat att de skall ta ut bebisen i förväg om det inte var att den mådde dåligt!! Absolut inte. Men trodde att v 37+0 var bebis fullgången för det jag och många andra i min närhet alltid har fått höra och lärt sig. Men men nu är det som det är och det vill inte sätta igång. Jag tycker jag har perspektiv på detta. Har kämpat och haft kraftigt ont sen v 19+ och gått med kryckor i 3 månader nu. Detta är inte roligt längre!! När det tar bort glädjen,spänningen,längtan och förväntan att få en bebis. :( Jag kämpar varje dag för att ens orka ta mig till dagis fram och tillbaka med min dotter för att hon skall få leka och vara med vänner. En promenad som normalt tar 30 min fram och tillbaka tar mig nu 2 timmar. Samtidigt måste jag ut med min hund en snabbis varje dag. Jag menar inte att andra inte har det tufft och menar inte att folk skall tycka synd om mig. Men jag är less på att inte kunna stå,gå,sitta eller ligga. Att inte kunna leka med min dotter och vara den mamma jag vill till henne. Att bara vara trött och irriterad!! Att bara skrika av smärta och då skrämma henne. Jag har en fantastisk man,vänner och mamman som hjälper mig men de kan inte vara med mig 24/7. Jag är en person som är social som gillar att städa och ha ordning. Har inte kunnat göra det på veckor. Det som gjorde mig ledsen hos läkaren var att de kändes som de bestämt sig redan innan. Att de ansåg att jag inte kämpat eller försökt behandla mina smärtor när jag gjort det!! När alvedon inte hjälper och jag gjort akupunktur trots rädsla men de inte heller ger någon effekt. Och jag tycker det är märkligt att bm skickade mig till sjukhuset för bedömning av igångsättning om bebis nu inte är fullgången och det är dumt och ta ut den isåfall. Men jag känner inte att jag fick någon bra förklaring till varför man säger att bebis är fullgången 37+0 när de inte är så?! Att ha värk i över 3 månader är inte skoj,att vara beroende av alla andra. Jag får inte köra bil utan är beroende av att andra kör eller kunna gå vilket inte är möjligt just nu. Jag känner bara att jag pyskiskt inte orkar mer!! Hur skall jag orka en förlossning och 2 barn om jag skall må såhär och inte sova tills det är dags?! Jag vet att många har de värre och jag var beredd på vissa svårigheter i graviditeten. Jag var beredd på väldigt hemskt illamående med hyperimiss och viktnedgång och foglossning. Men denna foglossning jag har är inte normal!! Vilket även min bm,MVC läkare sagt och sjukgymnast. Jag kämpar och kämpar varje dag för ens kunna le. Men orkar inte mer nu. Kämpade mig till denna vecka för att jag kände då att bebis är fullgången. Och som min bm sa i fredags. Jag har verkligen kämpat!! Men håller upp en fasad. Så ursäkta men blir faktiskt väldigt provocerad och ledsen när jag får höra att jag skall ha perspektiv på det hela. Som jag inte har det och bara är självisk och tänker på mig själv. Men less på att ha ont,gråta varje dag flera gånger om dagen. Jag vill inte prata med folk eller se folk längre. För allt är jobbigt. Jag blir bara mer orolig och rädd ärligt talat ju längre tiden går för det gör så ont och att jag inte skall våga åka när det är dags för känns som folk tror jag överdriver och att jag bara kommer bli hemskickad. Känns som fp verkligen förstår mig. Menar inte detta på ett elakt sätt alls. Men jag orkar tyvärr inte mer. Kommer kontakta min bm i morgon så får se. Men jag kommer och ta en paus härifrån de närmaste dagarna. För jag mår så dåligt och orkar inte mer. Ni är en fantastisk grupp men jag går in i min bubbla nu. Känns som det är det enda jag kan göra nu för och försöka orka. Jag har ont idag med. Blir bara mer och mer. Ont för varje dag och oftare och lever på alvedon för någon möjlighet att vara med i soffan med min familj men inte hållbart. Men såhär lär de nog vara 2-3 veckor till.
Jag önskar er all lycka till och hoppas att allt skall gå bra för er!! Kram <3
Tack för att jag fick skriva av mig och att ni förstår mig. Jag vill bara säga att jag självklart är glad och tacksam över att bebisen mår bra. Det är det viktigaste av allt,absolut!! Och jag har aldrig velat att de skall ta ut bebisen i förväg om det inte var att den mådde dåligt!! Absolut inte. Men trodde att v 37+0 var bebis fullgången för det jag och många andra i min närhet alltid har fått höra och lärt sig. Men men nu är det som det är och det vill inte sätta igång. Jag tycker jag har perspektiv på detta. Har kämpat och haft kraftigt ont sen v 19+ och gått med kryckor i 3 månader nu. Detta är inte roligt längre!! När det tar bort glädjen,spänningen,längtan och förväntan att få en bebis. :( Jag kämpar varje dag för att ens orka ta mig till dagis fram och tillbaka med min dotter för att hon skall få leka och vara med vänner. En promenad som normalt tar 30 min fram och tillbaka tar mig nu 2 timmar. Samtidigt måste jag ut med min hund en snabbis varje dag. Jag menar inte att andra inte har det tufft och menar inte att folk skall tycka synd om mig. Men jag är less på att inte kunna stå,gå,sitta eller ligga. Att inte kunna leka med min dotter och vara den mamma jag vill till henne. Att bara vara trött och irriterad!! Att bara skrika av smärta och då skrämma henne. Jag har en fantastisk man,vänner och mamman som hjälper mig men de kan inte vara med mig 24/7. Jag är en person som är social som gillar att städa och ha ordning. Har inte kunnat göra det på veckor. Det som gjorde mig ledsen hos läkaren var att de kändes som de bestämt sig redan innan. Att de ansåg att jag inte kämpat eller försökt behandla mina smärtor när jag gjort det!! När alvedon inte hjälper och jag gjort akupunktur trots rädsla men de inte heller ger någon effekt. Och jag tycker det är märkligt att bm skickade mig till sjukhuset för bedömning av igångsättning om bebis nu inte är fullgången och det är dumt och ta ut den isåfall. Men jag känner inte att jag fick någon bra förklaring till varför man säger att bebis är fullgången 37+0 när de inte är så?! Att ha värk i över 3 månader är inte skoj,att vara beroende av alla andra. Jag får inte köra bil utan är beroende av att andra kör eller kunna gå vilket inte är möjligt just nu. Jag känner bara att jag pyskiskt inte orkar mer!! Hur skall jag orka en förlossning och 2 barn om jag skall må såhär och inte sova tills det är dags?! Jag vet att många har de värre och jag var beredd på vissa svårigheter i graviditeten. Jag var beredd på väldigt hemskt illamående med hyperimiss och viktnedgång och foglossning. Men denna foglossning jag har är inte normal!! Vilket även min bm,MVC läkare sagt och sjukgymnast. Jag kämpar och kämpar varje dag för ens kunna le. Men orkar inte mer nu. Kämpade mig till denna vecka för att jag kände då att bebis är fullgången. Och som min bm sa i fredags. Jag har verkligen kämpat!! Men håller upp en fasad. Så ursäkta men blir faktiskt väldigt provocerad och ledsen när jag får höra att jag skall ha perspektiv på det hela. Som jag inte har det och bara är självisk och tänker på mig själv. Men less på att ha ont,gråta varje dag flera gånger om dagen. Jag vill inte prata med folk eller se folk längre. För allt är jobbigt. Jag blir bara mer orolig och rädd ärligt talat ju längre tiden går för det gör så ont och att jag inte skall våga åka när det är dags för känns som folk tror jag överdriver och att jag bara kommer bli hemskickad. Känns som fp verkligen förstår mig. Menar inte detta på ett elakt sätt alls. Men jag orkar tyvärr inte mer. Kommer kontakta min bm i morgon så får se. Men jag kommer och ta en paus härifrån de närmaste dagarna. För jag mår så dåligt och orkar inte mer. Ni är en fantastisk grupp men jag går in i min bubbla nu. Känns som det är det enda jag kan göra nu för och försöka orka. Jag har ont idag med. Blir bara mer och mer. Ont för varje dag och oftare och lever på alvedon för någon möjlighet att vara med i soffan med min familj men inte hållbart. Men såhär lär de nog vara 2-3 veckor till.
Jag önskar er all lycka till och hoppas att allt skall gå bra för er!! Kram <3
Usch och fy idag har jag spytt redan 2gånger jobbigt och kämpigt när man är hungrig men inte fått behålla frukosten, så nu har jag skickat min underbara sambo för att hämta lunch brukar bli bättre av att äta mat istället för frukost, får inte i mig några mjölkprodukter utan att spy heller annars hade jag nog tagit något snabbt och inte orkar man ställa sig och laga någon mat när man är trött,hungrig,förkyld och hostig och sambon var inte heller så sugen på det så han åkte och handlade mat istället.
Solig Söndag, och jag är inne och städar..hm..men sånt måste göras med. Härligt med lite vår i luften i alla fall.
Annars är det lugnt på barnfödarfronten. På torsdag har vi bf...känns som om jag kommer gå över tiden, men man vet aldrig. Har i alla fall virkat klart kaninen till lillebror;) sista som ska packas ned i väskan:)
