Vems är problemet?

Jag ser det som ett krav, att han ska vara trogen. Det är ju bara att du har en annan benämning på det. Om du ska vilja fortsätta vara med honom kräver du att han inte ligger med andra alltså.

Det är ett i-landsproblem. Problemet är för att vi genom den mediavärld vi möter säger att vi ska ha ett sexliv som ger oss allt.
Den sexuella driften (inget grundläggande fysiskt behov som vi behöver för vår överlevnad) är för att vi ska bli fler, inte för att vi ska ha tre timmars lekstund i sänghalmen med diverse tillbehör.
Sedan finns detta med närhet och bekräftelse, att känna sig bekräftad om sin kvinnas stora kärlek genom att kvinnan blir kåt på honom är ett konstruerat problem, i sig konstruerat genom delvis de normer som finns i samhället,
Nej, jag är ganska säker på att stenåldernsmänniskan inte hade det problemet, inte heller sprang stenåldermannen omkring och jagade nya kvinnor hela tiden. Det fanns nog varken tid, energi eller möjligheten till det. Fokus var nog att se till att det fanns föda hemma, se till att flocken blev mätta och att man överlevde till dagen därpå. Sedan hade man lite sex då och då när man hade lust

Tja, jag ser det inte som ett krav, eftersom vi inte har sagt något om det. Hade han varit en man som ville ha ett öppet förhållande (för det är det vi pratar om antar jag) så hade jag nog inte valt att leva med den mannen, eftersom jag själv inte vill leva så.
Men det är ju det man även väljer bort när man går in i en relation. Man väljer att dela vissa saker endast med den personen.
Det finns en massa saker till, men slår inte varandra, man behandlar inte varandra illa, man hjälps åt i vardagen och framför allt, man älskar varandra

Jag tänker mer som ett krav man själv ställer på en partner man vill ha.

Jag vill nog använda ordet önskemål. Såklart han förstår att han riskerar att förlora mig om han skulle göra något sådant, sedan är det upp till honom att värdera vad han tycker är viktigast för honom. Att få knulla runt så mycket han vill (eller kanske tror att han ska få göra) eller leva med mig och knulla något mindre. Uppenbarligen så vill han leva med mig och ha det sexet som vi har tillsammans. Och eftersom han värderar vårt förhållandet så mycket, så är han kvar hos mig. För det har jag förstått att den där gröna ängen med massor av kåta kvinnor som väntar på mannen, den är ofta en illusion hos många män. Därför stannar de kvar och gnäller istället (och det gäller självklart kvinnor också, men de brukar gnälla om annat istället)
Jag är av den åsikten, känner man att förhållandet mer tär en ger, då bör man överväga om man ska stanna kvar.

Jag tror det är ett problem som varit och är i alla tider och alla kulturer. Men det diskuteras sällan öppet, därför ser det ut som det inte existerar.

Förr var det förstås ett mycket större problem eftersom samlag ofta resulterade i barn. Jag tror att det var ett helvete för många kvinnor förr, dom ville inte ligga eftersom dom inte ville få fler barn. Men eftersom mannen hade makten och religionen på sin sida så blev kvinnan tvungen att ställa upp på sex. Min egen farmor är ett bra exempel på det. Elva barn och en make som tyckte att preventivmedel var en synd.

Vi tycker samma men har bara olika ord för det. Jag har krav om att min man inte ska slå mig, inte ett önskemål. Jag önskar inte att han inte gör det utan kräver att han inte gör det.

Jag förväntar mig att min sambo inte slår mig, det finns liksom inte ens i min värld att någon slår en annan.

Dvs vissa saker ingår i den normala sociala strukturen, det är att man inte idkar våld, att man inom en relation är trogen, respekterar varandra etc. Jag förutsätter att man som normal individ håller sig till detta.
Inte ens äktenskapslöftena säger något om krav, de säger att man lovar varandra att vara trogna, inte att man ställer krav.
Så slutsatsen är detsamma för både dig och mig, men vi ser varför man är det på olika sätt.
Jag sviker inte den jag älskar, så enkelt är det bara. Jag vill inte att den som älskar mig sviker mig.

Jag har varit på båda sidor, först i ett lång äktenskap med barn där jag var den som hade låg lust och senare i ett förhållande där mannen slutade ha lust. Vet ärligen inte vilken roll som är svårast.

Vem som äger problemet är verkligen ett intressant ämne. Jag tror framförallt att man behöver lära sig att hantera sina frustrationer och besvikelser själv som Sextiotalist skriver. Självklart vill man ha bekräftelse och förståelse från sin partner, men hela ens liv får inte hänga på det. Jag rekommenderar verkligen artikelserien i SvD om makt i parförhållanden, särskilt del 2 och 3: www.svd.se/om/makt-i-parforhallanden.

Under äktenskapet ansträngde jag mig periodvis ganska hårt att få mer lust. Läste erotiska texter, såg på porr, tänkte medvetet positivt på sex, gick på rådgivning, slutade med P-piller, you name it. Det gjorde bara marginell, kortvarig nytta. Jag vet fortfarande inte säkert varför min lust försvann men jag anar att det hade med vår maktbalans att göra och att vi inte kunde kommunicera om det.

Däremot finns det ju krav i äktenskapslagen. Fast inte om sex...haha. Vore kanske nåt.

Äh, det är ju ofta man sviker den man älskar och händer ju att man sviker själv också, eller barnen, beror väl bara på hur grovt det är.