Vems är problemet?

Ja fast då är ju frågan, om man inte har lust och inte vill ha sex, vilken vettig man vill ligga och doppa i någon som inte vill och inte är kåt? För den delen kan jag finna helt absurd och osund, alltså behovet av att stoppa kuken i någon som faktiskt inte ens är kåt eller lite kåt alls?

På samma vis tycker jag det är absurt att inte vilja ha sex och ändå neka den andra att vara med andra. Jag är helt övertygad om att många relationer hade fungerat bättre om folk levde i öppna relationer, så kärlek och sex inte behöver krocka och slita så hårt på relationen enbart för att man har olika lustnivå, självklart skall ju även den med lägre nivå då få lov att ha sex  med andra också om den vill, lika skall vara lika såklart.

Så lika lite som jag tycker att man har rätt att skambelägga den med låg lust, lika orätt är det att skambelägga den med högre drift, ingen av de två är ju fel utan bara olika. En annan grej vore väl om folk snackade om saker innan de flyttade ihop, skaffade barn osv och liksom hade en plan eller tanke på vad gör vi om livet blir såhär eller såhär. Har vi samma lustnivå alls, vem kan leva med vad osv, att man faktisk har saker klara för sig innan, lite som många gör med ekonomin, pratar ut och att man gör det innan problemet står där och slår en rätt i nyllet. 

Är man tex väldigt sexuell ja då kanske man backar från en relation om den andra vet med sig att den har såpass mkt lägre drift och är ärlig om det från start. Jag hade backat rakt av om jag mötte en man och han ärligt sa att joo när den där förälskelsen och det galna lagt sig så kanske jag bara vill ha sex en gång i veckan eller mer sällan. Jag hade beklagat det hela och hoppats att han hittade någon som var på samma nivå som han och jag hade önskat det av hela mitt hjärta, men jag hade brutit där, för jag kan på inget sätt se att den relationen kommer gå framåt han kommer ju högst troligen inte få högre lust med åren utan dala och vad skall jag då göra av all min lust. nej det är liksom dömt att misslyckas från start, kan man däremot leva i en sexuellt öppen relation, ja då behöver det där kanske aldrig bli ett problem alls utan är ett icke problem helt enkelt.

En fråga som de flesta bör ställa sig, kanske speciellt de som har hög sexdrift är väl hur långt man är beredd att gå om man inte får exakt det som man vill ha. Är det värt att sälja huset, är det värt att riva upp barnen från dagis och skola, är det värt att splittra familjen, etc pga av sex. För den dagen kan ju komma då ens partners sexlust minskar och då behöver man väl ha en hyfsat kalr bild över hur långt man är beredd att gå när det händer.

Visst är det väl ändå så att man har mer sex i början av ett förhållande. Sedan blir sexet successivt mindre och vad som händer sen efter den perioden är individuellt. Men kurvan för den första tiden tror jag ser hyfsat lika ut för de flesta.

Du är klok som en bok! Jag älskar ofta att läsa dina inlägg och ditt sätt att resonera.

Håller med om sista meningen, men även gällande prioriteringen och hur man värderar förhållandet. Någonstans kommer jag aldrig förstå varför man väljer att vara otrogen, vad som får en att gå över gränsen. Kanske någon dag eller kanske aldrig, för just det där har aldrig hänt mig ännu. Ändå kan jag förstå frustrationen hos den med mer lust och allt det där eftersom jag själv varit den med mer lust, men från det till att faktiskt gå över gränsen, det förstår jag inte riktigt.

Jag tycker någonstans att  precis som din sista mening där, man går om alla den andra sakerna inte uppväger den där saken man har problem med och frustration över förväntningar man byggt, precis som svartsjuka och annat är ens eget problem. Det är inte min partners fel om jag byggt förväntningar i mitt huvud för hur tex vår kväll skall vara och det inte blir som jag fantiserat ihop alls. Sånt får man liksom bara ta och sortera ut inom sig själv ibland kanske ihop med partnern men inte få det viset att man belastar partnern för det utan mer surt shit happens, kan vi kramas lite så jag får tröst för min spruckna illusion, tack snälla.

Bra fråga och har man gjort valet att stanna, då får man också sluta tjura och gnälla. Så om man väljer att stanna kvar så har man också valt att leva med "problemet"

Visst är det så, får man en kram och "ledsen älskling att det inte blev som du önskat" så är allt förlåtet.
Och nej, jag fräser inte ifrån när jag inte har lust, utan svarar "älskling, inte nu, det fungerar inte för mig"
Tack förresten

För många kvinnor var sex ett nödvändigt ont för att få just barn. Man måste också ha med sig att förr räknade ingen med att alla barn överlever, att några av många barn dog och aldrig uppnådde vuxen ålder var inget ovanligt, vilket man ju får mena att det är idag även om barn tyvärr fortfarande dör, men inte i samma utsträckning.

P-piller har heller inte funnits så länge och många män är ovilliga till kondomer, tror det tog tid att få dem att använda dem på samma vis som det görs idag.

För min mormor är sex just det där nödvändigt onda för att få barn, finns inget nöje i det alls för hennes del, naturligtvis beror mkt av det på mannen hon gifte sig med. Hon fick fem barn och det femte sökte hon abort för, min mamma, läkaren där insåg att min mormor mentalt inte skulle klara en abort för hon var egentligen inte ovillig till fler barn men de bodde trångt och på den tiden så var systemet sådant att hade du en lägenhet ja då hade du ett hem och att då få en större var svårt, så ett nygift par kunde få den lediga trean och mormor med man och fyra barn fick stanna kvar i sin etta med kök. Iaf läkaren som uppenbarligen var en human man insåg detta och han ringde bostadsförmedlingen, på den tiden var ju läkare lite auktoriteter också, iaf så fick mormor med familj en större lägenhet och mormor slapp utsättas för abort. Hon steriliserades efter förlossningen. Så jag finns och existerar tack vare en human läkare år 1960 och för det faktum att p-piller inte funkade så bra på just min mamma så hon blev gravid iaf.

Låter extra jobbigt för din farmor med en man som resonerar sådär, att skydd är en synd, den inställningen existerar ju ännu lite här och var i världen, sorgligt i sig

Javisst vore det jättebra om alla kunde ta det så lätt..  Det är väl självklart!
Alla vet väl rent logiskt att man aldrig borde vara sur eller arg eller ledsen - men tyvärr funkar det inte så på alla. Jag funkar inte så även om jag skulle vilja.

Ni som fixar att inte visa era sina känslor tror att det är enkelt eftersom ni kan - men ni fattar inte att alla inte är som ni. Det är ett typiskt misstag att den som är på ett visst sätt inbillar sig att alla kan välja samma väg som er. Men så ser inte verkligheten ut. Vi är alla skapta olika.

Varsågod

Nej man måste inte fräsa eller vara otrevlig och jag tror i sunda relationer så är folk inte det, för man vet så väl att saker växlar, att man inte alltid synkar på alla plan jämt och det är liksom okej, nästa gång är det den andre som inte synkar med något man själv vill osv. Det är inget märkligt, skulle mer vilja påstå att det är normalt. Skillnaden är väl hur folk väljer att hantera det. Lite som med sexbrist, jag tror det är långt svårare att lära sig leva med att vara den som har högre drift och inte får utlopp om man tex samtidigt förlorar närheten, det intima, kramar och allt det där, fungerar den biten så tror jag man kan leva utan sexet längre, för de där andra små bitarna bekräftar ju kärleken och det faktum att man är viktig och älskad. Tappar man alla delar så blir det nog hårt och svårt.

Sen tror jag många har väldigt orealistiska förväntningar som tex alla de som skaffar barn och på allvar tror att livet skall flyta likadant, att deras egon skall och kommer kunna få ta lika stor plats, att deras kvinnor skall vara sexgudinnor två dagar efter förlossningen osv. Klart att det finns såna kvinnor, men det är ingen realistisk förväntning och jag tror kvinnorna har lika orealistiska förväntningar.

Själv var jag själv och hur jag än tänker tillbaka så har jag svårt att se hur jag skulle hunnit eller haft energin till att odla en kärleks relation samtidigt som jag var småbarnsförälder, utan att hamna i läget där man känner sig maktlös och får känslan av att inte räcka till. Såg det hända med så många och jag blev lika ledsen varje gång. Någonstans där kände jag att det nog var en bra sak att jag var ensam och kunde fördela min energi och odla min relation till mitt barn utan krav på annat. Därmed inte sagt att tvåsamhet är fel, för det tycker jag inte. Jag har bara svårt att se hur jag skulle fått ihop det, självklart beror väl det på vilken sorts man man hade delat livet med.

Annat är det nu när barnet blir 8, men samtidigt blir iaf jag bekväm med åren och dessutom skeptisk till att blanda in någon i mitt barns liv bara sådär, så gissningsvis kommer jag nog fortsätta leva själv ett bra tag till. Fast jag kan sakna den där intimiteten, dela vardagen med någon vuxen, vuxensamtal och ja allt det där. Var sak har väl sin charm och sin tid kanske =)

Läste du artikelserien som man länkade till.
OK, du visar att du blir sur när omgivningen inte lever upp till dina förväntningar, då frågar jag dig än en gång. Är det bara när det gäller sex eller är det i arbetslivet, bland vänner också.

Det är fortfarande inte frågan om att inte visa sina känslor, det är lära sig hantera sina känslor, framför att viljan att hantera sina känslor.

Jag tycker du ger dig rätten att straffa en omgivning som inte lever upp till dina förväntningar.

Det som gjorde att jag hamnade i en rejäl svacka som småbarnsförälder var att jag kände att jag förlorade rätten till min egen kropp, till min egen privata sfär. Med sonen kunde jag ta, eftersom han var så liten så det var liksom min skyldighet att ge honom den närheten han behövde, Men när sambon sedan kom och ville ha närhet, så var det som hela kroppen skrek NEJ, INTE EN TILL. Det var som all min energi var borta. Jag hade dessutom svårt att sätta ord på det, eftersom jag innerst inne visste att det var lika viktigt att vårda sin vuxenrelation som den till barnet. Det gick liksom inte att utesluta den ena, även om den personen var vuxen.
Men vi pratade om det och han fick mig sätta ord på vad jag kände (och han förstod, det var ju hans tredje barn, mitt första). Genom att använda mantrat, "alla måste må bra i famiiljen" och genom att arbeta på det, så fick vi igång allt igen. Men jag måste nog ge sambon den stora äran, för han lirkade fram allting.