Vems är problemet?

Jag kan visa känslor, jag kan bli arg, ledsen glad, frustrerad (men ytterst sällan sur).
Men jag försöker dra mig undan om det går, om jag vet att problemet ligger hos mig.
Herregud, jag har ju haft en PMS som heter duga, kunde börja storlipa för ingenting och bli arg för småsaker. Men jag bad om ursäkt och skyllde inte mina humörsutbrott på någon annan än mig själv.

Jag fattar nog inte riktigt resonemanget? Ska man visa sina känslor eller ska man inte visa sina känslor?
För min del tycker jag att min partners känslor är ett jätteviktigt verktyg i vårt samliv. Jag vill att hon ska visa sig besviken när hon blir besviken, och jag vill att hon ska bli arg när jag gjort något som inte passar henne. Jag läser av hennes känslor och försöker anpassa mig efter dom. Känslorna är ett jätteviktigt kommunikationsmedel, lika viktigt som ord. Att försöka bita ihop och dölja sina känslor tror jag är ett misstag, det kan skapa missförstånd. Jag vill veta hur min partner känner.

Tror det är ganska vanligt, men inte talas om. Just det där med energin och att all närhet går till barnet helt naturligt och man tar det för det handlar om ett barn, men att de där stunderna man får vara ifred och ha rätt till sin egen kropp, blir liksom viktiga också eller så kände jag. Lite kraschlandning i soffan på kvällen och bara PHU min kropp är min iaf en liten stund här *andas glöm inte andas* Har du ätit idag alls förresten, inte röva dig ut och gör en macka eller något då. Duscha, jaaaaaa egentid! Dock under halv panik ifall barnet skulle vakna men ändå

Låter som en bra man! En sån vill jag också ha om jag skall ha någon alls. Är inte så duktig på att tala eller hitta rätt ord så jag är nog en sån där man måste lirka ur saker, låser mig lätt och blir stum och absolut om jag har känslor, dels vet jag inte hur jag skall formulera mig alls, linda in ord är jag inget bra på och jag vill inte såra den andra heller med mina känslor eller ord, jobbigt läge. Skriva är lättar för mig, så har jag löst det i relationer innan, skrivit ner vad jag tänker och känner och sen har vi pratat om det, det har funkat och är ju helt klart bättre än att låsa sig som en mussla och inte få fram något.

De känslor av ilska, sorg och vad det nu är som man kan känna när man blir avvisad kan grunda sig i många olika saker samtidigt. Förutom att man blir utan en skön stund med sex så kan det riva upp gamla obearbetade sår efter att man har blivit avvisad tidigare, kanske så långt bort som i barndomen. Sådana sår kan en partner aldrig läka åt en, dem måste man ta hand om själv och om man gör det så kanske man kan tolerera ett avvisande lättare sedan. Det är väl det som kallas personlig utveckling och det är verkligen inte lätt!

Det handlar alltså inte om att inte visa sina känslor, utan att handskas med sina egna känslor av övergivenhet och otillräcklighet istället för att lasta över dem på någon annan.

Jag har läst dina inlägg i den här tråden och en del andra och tolkar det så att du har kommit en god bit på väg själv.

Egentligen är han inte så verbal, men han är duktig på "hantera" mig. Vi är inte så mycket för att prata ut, men vi är båda problemlösare om man så säger. Ser vi ett problem, så försöker vi lösa det. Sedan behöver man inte analysera allt på vägen.
Men du, jag behåller honom för mig själv

Haha ja det förstår jag och med all rätt. Tänkte nog mer en egen lika vettig man

Problem är till för att lösas och det är viktigt att man gör det och tar sig tiden för det. Nej man måste inte analysera sönder allt även om jag personligen är väldigt duktig på det. Men flyter livet och funkar så blir det mindre av den varan per automatik eller iaf inom relation allt annat i världen fortsätter jag analyser per automatik

Tja, då skulle du nog inte fixa att leva med mig. Jag kan förvisso bli arg, ledsen etc, men jag är som ett djur, jag drar mig undan.
Och en sak är säkert, om du hade haft det sättet du har gentemot mig, då hade du inte fått komma i närheten av mig.
Personer som tar ut sin ej upplevde förväntningar och tjurar eller blir arga, de undviker jag. Var ju tillsammans med en sådan man innan och jag kan nog säga att i slutet avskydde jag honom och får taggarna ut direkt om jag möter en sådan person IRL

Men med facit i hand, min sambos sätt att hantera detta fungerade uppenbarligen, fungerar ditt sätt?

Kan ju säga att du inte har en aning om hur jag är i verkligheten.
Det finns nog få som skulle uppleva mig som tjurig eller arg - troligtvis ingen. Det jag diskuterar här är min åsikt, inte mitt sätt.

Jag har levt med samma kvinna i 40 år, det är bara hon som kan svara på om mitt sätt fungerat. Jag har aldrig i hela mitt liv tjatat om sex - ett nej har alltid varit ett nej. Men jag har säkert visat att jag varit besviken ibland...

OK, då misstolkade jag dig. Jag fick det intrycket att du "straffade" och ansåg sig har rätten att "straffa" omgivningen.
Man har ju sin egen ryggsäck som gör att man ibland tolkar lite fel ibland, ber om ursäkt
Alltså man får absolut visa känslor, men att använda sitt känsloregister för att få sin vilja igenom eller straffa omgivningen, är i mina ögon fel. Och som jag skrivit innan, jag tycker det är viktigt att skilja på känslor som är pga egna uppbyggda förväntningar, de måste man hantera själv, mot att man reagerar när någon är dum (då tänker jag på negativa känslor) eller kränker en, då måste man självklart säga ifrån och visa att det känns fel.

Och jag tog nog i lite när jag drog igång diskussionen, det gick lite prestige i åsikterna och jag spetsade kanske till det lite.  Och som du vet har jag svårt att hålla inne mina känslor, satt och retade upp mig på vissa saker.. Men jag får väl försöka tygla mina känslor..