Jag skrapades för en dryg vecka sedan i vecka 11 efter att graviditeten avstannat i vecka 6 och nu tänkte vi köra igång och försöka oss på en ny graviditet på en gång. Men denna gång känner jag mig inre lika kaxig. Oron över att det ska hända igen finns med och det skulle vara skönt att dela tankar med andra som upplevt samma på vägen.
Gjorde ett VUL i v.10 i samband med inskrivningssamtalet. Då såg allting bra ut och man såg hur hjärtat slog. Magen växte men var inte speciellt stor det var jag inte med vår dotter heller. Kunde dölja magen för alla då vi hade tänkt berätta för alla på jul men så gjorde vi detta efterlängtade RUL dan före julafton, så julen vart ju förstörd och vi fick istället ringa till våra närmsta och berätta vad som hänt. Hade efteråt väldigt svårt att ta in vad som hänt. Efter att ha jobbat tre veckor så blev jag sjukskriven. Varit hemma nu i två veckor och börjar jobba imorgon 50% i två veckor. Vi träffat en kurator på kvinnokliniken som vi fått god kontakt med.
Blödde lite mer än två veckor efteråt. Gjorde två negativa gravtest när blödningarna stoppade. Fick nu mensen tillbaka i torsdags ( har nog aldrig vart så glad för det ) så får vi sen när det tar sig nästa gång.
De har sagt att nästa gång vi blir gravida kommer vi få gå på täta kontroller Samt göra fler UL innan själva RUL. Samtidigt som jag längtar efter att vara gravid igen kommer jag vara livrädd för att ngt liknande ska hända. Känner mig så otroligt besviken och lurad av min egen kropp som inte själv tagit hand om detta i tidigare.
Gjorde ett VUL i v.10 i samband med inskrivningssamtalet. Då såg allting bra ut och man såg hur hjärtat slog. Magen växte men var inte speciellt stor det var jag inte med vår dotter heller. Kunde dölja magen för alla då vi hade tänkt berätta för alla på jul men så gjorde vi detta efterlängtade RUL dan före julafton, så julen vart ju förstörd och vi fick istället ringa till våra närmsta och berätta vad som hänt. Hade efteråt väldigt svårt att ta in vad som hänt. Efter att ha jobbat tre veckor så blev jag sjukskriven. Varit hemma nu i två veckor och börjar jobba imorgon 50% i två veckor. Vi träffat en kurator på kvinnokliniken som vi fått god kontakt med.
Blödde lite mer än två veckor efteråt. Gjorde två negativa gravtest när blödningarna stoppade. Fick nu mensen tillbaka i torsdags ( har nog aldrig vart så glad för det ) så får vi sen när det tar sig nästa gång.
De har sagt att nästa gång vi blir gravida kommer vi få gå på täta kontroller Samt göra fler UL innan själva RUL. Samtidigt som jag längtar efter att vara gravid igen kommer jag vara livrädd för att ngt liknande ska hända. Känner mig så otroligt besviken och lurad av min egen kropp som inte själv tagit hand om detta i tidigare.
Så otroligt tråkigt! 
Hoppar in här jag med!
Hade ett MA i vecka 14 i början av oktober. Fick en blödning en onsdagkväll och åkte direkt till gynakuten. Där visade det sig att graviditeten avstannat ca 6 veckor tidigare. Fick åka hem med två oxynorm i väntan på att utstötningen skulle dra igång. På fredagen började sammandragningarna och jag tog en av värktabletterna. Förbannat ont gjorde det. På lördag morgon hade jag fortfarande väldigt ont och vid 12-tiden tog jag värktablett nr 2. Jag och gubben tog en sväng till IKEA för att skingra tankarna men vi hann knappt komma dit innan jag sa till honom att jag inte orkade med smärtan mer och att vi var tvungna att åka till akuten igen. På plats på akuten vid 15-tiden. Fick morfinspruta i magen. 20 minuter senare hade den inte hjälpt alls, men jag kunde tydligen inte få någon mer förrän jag fått träffa en läkare. Vid 18:30 hade jag fortfarande inte fått träffa läkare och låg och kved av mina smärtor. Fick ny spruta, som inte heller den hjälpte. Tio minuter senare fick jag träffa läkare. Nytt VUL gjordes och det konstaterades att missfallet ännu inte kommit igång ordentligt. Blev inlagd över natten för Cytotec-behandling och min sambo frågade om han fick vara kvar. "Det förväntar jag mig att du är" svarade läkaren. Väl uppe på avdelningen fick jag mina första tabletter att föra upp i slidan. 15 minuter senare hade alla sammandragningar och all smärta slutat. När nattpersonalen gick på säger de till min sambo att han snart måste åka hem. Jag bröt ihop totalt. Fick värsta panikreaktionen. Sambon ringde min mor som ringde och skällde ut sköterskorna på avdelningen och de kom in och bad om ursäkt och sa att de skulle göra vad de kunde för att min sambo skulle få vara hos mig hela natten. För mig var det en självklarhet att han också skulle vara där. Även om det är min kropp som genomgår missfallet så förlorar vi ju båda ett barn och måste få göra det tillsammans. Tyckte det kändes som att försöka låsa ute pappan från en förlossning. Upprepade tablettbehandlingar hela natten resulterade i absolut INGENTING! Nytt VUL på söndag morgon och eftersom fostret ännu var kvar bokades jag in för skrapning. Vid 13-tiden samma dag var jag skrapad och pigg nog att åka hem. Blödde i drygt två veckor efter det.
Fick plus på stickan igen 22/12. Min BM frågade i vilken vecka jag ville göra tidigt VUL.Jag bad att få gör det i vecka 10 eftersom fostret dött i vecka 8 eller 9 sist. Förra graviditeten hade vi gjort ett VUL i vecka 8 och sett hjärtat slå och bara dagar efter det måste fostret ha dött. Det fanns inga tider under min vecka 10 så blev inbokad i vecka 11 istället.
I torsdags fick jag rosa flytningar och jag och sambon åkte direkt till gynakuten. Gravid i vecka 9. VUL gjordes och allt såg finfint ut för att vara vecka 4 eller 5?!?! VAD FAN! Jag råddes att göra nytt VUL om 10-14 dagar. I fredags började jag blöda. Blöder fortfarande. Men det känns inte som om det kommer igång ordentligt. Jag får ut lite klumpar och slem då och då, men mest är det rent blod. Har bara en lätt mensvärk och väntar fortfarande på sammandragningarna och smärtorna. Misstänker att det kommer sluta med skrapning även denna gång. Cytotec är ju ingen idé eftersom det inte verkade fungera på mig alls. Har inte nästa VUL inbokat förrän 11/2 och vet verkligen inte hur jag ska orka vänta så länge, men samtidigt så är jag inte jättesugen att sätta mig på gynakuten igen.
Sorry för sjukt långt inlägg.. Behövde få skriva av mig bara..
Hittade denna gruppen och följer gärna med er i detta :)
Förra veckan 27/1 började jag blöda mörkbrunrött koagulerat blod, var då vecka 6+4, var helt förkrossad och livrädd eftersom jag var på affärsresa i Tyskland och skulle inte komma hem förrän tre dagar senare. Visste ju inte ifall det var missfall eller en blödning bara. Det avtog efter bara en dag och verkade ta slut. Två dagar senare skulle jag flyga hem och upptäcker på flygplatsen att det börjar igen, denna gång rött blod som är tunnare, kommer ut som klumpar också när jag är på toaletten. Var så rädd att det skulle vara utomkveds och att de skulle behöva nödlanda planet ifall jag skulle få akut ont! Kom som tur var hem ordentligt, har nu kommit blod och klumpar i toan i åtta dagar, igår verkade det avta. Har aldrig haft det minsta ont. Fick komma in och göra VUL den 31/1 och mäta hcg och jämföra med mätning i måndags (2/2). Allt ser bra ut och doktorn säger att vi kan försöka när vi vill igen. Ska tillägga att detta har varit så hemskt och ledsamt, känner igen mig så när jag läser om andra som upplever den där tomheten. Det är ändå en tröst att läsa om andra som är med om samma sak. Var ju helt ofattbart att detta skulle hända mig. Har en dotter på 13 månader som jag hade en helt prickfri graviditet med, blev också gravid på första försöket båda gångerna. Nu går jag och hoppas på det där med att man ska ha lättare att bli gravid efter missfall, jag vill verkligen bli gravid igen så fort det går! Låter kanske hetsigt, men vi vill verkligen ha ett barn till och inte ha så långt mellan barnen. Blir rädd när jag läser om detta med missade ägglossningar och hormonobalans i månader efteråt! Sen vet jag inte hur man kommer reagera när man får ett plus igen. Kommer nog vara orolig länge in i den graviditeten!
Det vart en uppsats här med, men jag är spänd på att följa er och era framsteg och önskar alla all lycka! När fick/får ni tillbaka ägglossning och mens?
Så klart att man blir ledsen och känner tomhet. Man förlorar den där lyckan av att vara gravid och att bli förälder (igen). När vi va på RUL va som att få en käftsmäll över ansiktet har nog aldrig varit med om en liknande chock. Har fortfarande svårt att ta in att det faktiskt har hänt.
När vi låg inlagda den dagen fick vi göra ett VUL efteråt för att se så allting var ute innan vi åkte hem. Kändes väldigt tryggt på ngt sätt.
Fick tillbaka min mens den 29/1 alltså 4 veckor efter "aborten". Slutade blöda i förrgår då det inte kom ngn mens sen kom det lite igår och idag ???? vi vill så gärna blir gravida med en gång men vet inte riktigt när ägglossningen kommer nu, har aldrig använt mig av äl-tester men kanske får köpa och göra det nu.
Hoppar in här jag med!
Hade ett MA i vecka 14 i början av oktober. Fick en blödning en onsdagkväll och åkte direkt till gynakuten. Där visade det sig att graviditeten avstannat ca 6 veckor tidigare. Fick åka hem med två oxynorm i väntan på att utstötningen skulle dra igång. På fredagen började sammandragningarna och jag tog en av värktabletterna. Förbannat ont gjorde det. På lördag morgon hade jag fortfarande väldigt ont och vid 12-tiden tog jag värktablett nr 2. Jag och gubben tog en sväng till IKEA för att skingra tankarna men vi hann knappt komma dit innan jag sa till honom att jag inte orkade med smärtan mer och att vi var tvungna att åka till akuten igen. På plats på akuten vid 15-tiden. Fick morfinspruta i magen. 20 minuter senare hade den inte hjälpt alls, men jag kunde tydligen inte få någon mer förrän jag fått träffa en läkare. Vid 18:30 hade jag fortfarande inte fått träffa läkare och låg och kved av mina smärtor. Fick ny spruta, som inte heller den hjälpte. Tio minuter senare fick jag träffa läkare. Nytt VUL gjordes och det konstaterades att missfallet ännu inte kommit igång ordentligt. Blev inlagd över natten för Cytotec-behandling och min sambo frågade om han fick vara kvar. "Det förväntar jag mig att du är" svarade läkaren. Väl uppe på avdelningen fick jag mina första tabletter att föra upp i slidan. 15 minuter senare hade alla sammandragningar och all smärta slutat. När nattpersonalen gick på säger de till min sambo att han snart måste åka hem. Jag bröt ihop totalt. Fick värsta panikreaktionen. Sambon ringde min mor som ringde och skällde ut sköterskorna på avdelningen och de kom in och bad om ursäkt och sa att de skulle göra vad de kunde för att min sambo skulle få vara hos mig hela natten. För mig var det en självklarhet att han också skulle vara där. Även om det är min kropp som genomgår missfallet så förlorar vi ju båda ett barn och måste få göra det tillsammans. Tyckte det kändes som att försöka låsa ute pappan från en förlossning. Upprepade tablettbehandlingar hela natten resulterade i absolut INGENTING! Nytt VUL på söndag morgon och eftersom fostret ännu var kvar bokades jag in för skrapning. Vid 13-tiden samma dag var jag skrapad och pigg nog att åka hem. Blödde i drygt två veckor efter det.
Fick plus på stickan igen 22/12. Min BM frågade i vilken vecka jag ville göra tidigt VUL.Jag bad att få gör det i vecka 10 eftersom fostret dött i vecka 8 eller 9 sist. Förra graviditeten hade vi gjort ett VUL i vecka 8 och sett hjärtat slå och bara dagar efter det måste fostret ha dött. Det fanns inga tider under min vecka 10 så blev inbokad i vecka 11 istället.
I torsdags fick jag rosa flytningar och jag och sambon åkte direkt till gynakuten. Gravid i vecka 9. VUL gjordes och allt såg finfint ut för att vara vecka 4 eller 5?!?! VAD FAN! Jag råddes att göra nytt VUL om 10-14 dagar. I fredags började jag blöda. Blöder fortfarande. Men det känns inte som om det kommer igång ordentligt. Jag får ut lite klumpar och slem då och då, men mest är det rent blod. Har bara en lätt mensvärk och väntar fortfarande på sammandragningarna och smärtorna. Misstänker att det kommer sluta med skrapning även denna gång. Cytotec är ju ingen idé eftersom det inte verkade fungera på mig alls. Har inte nästa VUL inbokat förrän 11/2 och vet verkligen inte hur jag ska orka vänta så länge, men samtidigt så är jag inte jättesugen att sätta mig på gynakuten igen.
Sorry för sjukt långt inlägg.. Behövde få skriva av mig bara..
Ja nästa gång kommer man ju vara väldigt orolig att det går snett igen Du får berätta hur det går sen!
Så klart att man blir ledsen och känner tomhet. Man förlorar den där lyckan av att vara gravid och att bli förälder (igen). När vi va på RUL va som att få en käftsmäll över ansiktet har nog aldrig varit med om en liknande chock. Har fortfarande svårt att ta in att det faktiskt har hänt.
När vi låg inlagda den dagen fick vi göra ett VUL efteråt för att se så allting var ute innan vi åkte hem. Kändes väldigt tryggt på ngt sätt.
Fick tillbaka min mens den 29/1 alltså 4 veckor efter "aborten". Slutade blöda i förrgår då det inte kom ngn mens sen kom det lite igår och idag ???? vi vill så gärna blir gravida med en gång men vet inte riktigt när ägglossningen kommer nu, har aldrig använt mig av äl-tester men kanske får köpa och göra det nu.
Hur går det för er andra?
Har ni andra väntat en mens eller kör ni på på en gång? Vi har valt att inte vänta, båda gynläkarna vi träffade sa att den rekommendationen bara var för att det är lättare att datera en ny graviditet och vi vill inte missa en enda chans dom det känns just nu.
Ja det gav mig panik. Jag krävde återbesöket själv efter aborten eftersom jag mådde konstigt. Jag skulle åka utomlands i över en månad två dagar senare till ett afrikanskt land och om jag ej krävt detta återbesök (bönade och bad). Så hade jag inte fått göra aborten när jag kom tillbaka och mitt liv hade varit bra mycket annorlunda mot vad det är idag. Så jag är otroligt glad att jag stod på mig.
Om det är ett nytt MA du har, kommer de göra någon utredning isf? Fast jag har läst att två missfall på raken tyvärr inte är helt ovanligt (vilket förvisso kan vara skönt om man är drabbad så man inte tror att något är fel). Sambons kompis och hans fru fick tre missfall på raken men efter det fick de två söner utan problem så ibland är det ju bara att man har otur. Men det är ju så jobbigt psykiskt att genomgå ett missfall. Så även om det kan gå bra nästa gå g så är ju det endast en liten tröst når man är mitt i det!