Jag skrapades för en dryg vecka sedan i vecka 11 efter att graviditeten avstannat i vecka 6 och nu tänkte vi köra igång och försöka oss på en ny graviditet på en gång. Men denna gång känner jag mig inre lika kaxig. Oron över att det ska hända igen finns med och det skulle vara skönt att dela tankar med andra som upplevt samma på vägen.
Hej. Gjorde också en skrapning för en dryg vecka sedan o 2 veckor innan så gjorde jag en medicinsk behandling. Var i v.13 när mitt MA upptäcktes. Nu ska jag bara göra mig av med mina cellförändringar o sen försöka igen.
Ska du göra konisering? Fy vad tråkigt för er att inte du måste vänta.
Ja fast idag fick jag min tid till det,tidigaste som fanns o jag behöver "bara" läka i 3 veckor så jag börjar se ljuset i tunneln efter detta långdragna MA:)
Ja fast idag fick jag min tid till det,tidigaste som fanns o jag behöver "bara" läka i 3 veckor så jag börjar se ljuset i tunneln efter detta långdragna MA:)
Det gör det säkert:). Allt sker av en anledning. Min kanske var just att bli av med 3e gradens cellförändringar, men hade önskat att kroppen stötte ut det direkt istället för att bli lurad så länge på en graviditet
Det gör det säkert:). Allt sker av en anledning. Min kanske var just att bli av med 3e gradens cellförändringar, men hade önskat att kroppen stötte ut det direkt istället för att bli lurad så länge på en graviditet
Det sa hon inget om utan hon sa att efter 3 veckor får jag göra vad jag vill( hon vet att jag vill sätta igång bebisfabriken igen)
Jag fick missfall i somras. Jag hann gå 10 veckor. Och fick sen se på vul att embryot bara var 5-6 veckor gammalt och inget hjärta slog..
Barnet var efterlängtat av både mig, maken och våra 2 barn..
Jag fick mens igen 31 dagar efter missfallet. Sen dess (6 månader) har jag gått på äl stickor och prickat in varje ägglossning men inte blivit gravid ännu...
Vi går på vitaminer, magnesium, zink, d-vitamin, c-vitamin, b-vitamin, folsyra. Dricker grape juice har hört att det är bra. Ingen av oss dricker alkohol, eller röker eller snusar. Vi båda tränar motionerar och äter nyttigt.
Innan jag vart gravid hade vi försökt i 14 månader att bli gravida. Så graviditets beskedet var lycka! och sen få missed abortion var en så himla sorg.
Nu efter att ha försökt allt i månader.. Så börjar jag tro att man kan inte påverka om man blir gravid eller inte. Det blir om allt verkligen blir 100% rätt den ägglossningen. Annars blir det inget. Man börjar nästan ge upp hoppet lite, även fast önskan är så stor..
Var gravid i vecka 12 när jag fick åka in akut för smärtor i nedre magen. Hade haft en lätt blödning kvällen innan och på morgonen när jag vaknade med ont i magen fick jag nästan panik. Kände på mig att allt inte stod rätt till men hoppades ändå att det inte skulle vara nåt fel. För en vecka sedan, idag måndag, fick jag reda på att fostret inte hade någon hjärtaktivitet och att det antagligen dött i vecka 7 eller 8. Blev henskickaf med smärtstillande och en ny tid för kontroll om två veckor. Har nog aldrig känt mig så tom och ledsen i hela mitt liv. Som jag hade längtat efter att den lilla skulle växa och nu kände jag mig nästan dum och lurad som gått runt och trott att allt var som det skulle. Missfalllet kom redan kvällen efter och bestod av mängder med blod, kramper och sammandragningar i livmodern. Känner mig fortfarande helt mör och slut i hela kroppen. Hoppas nu på att kunna bli gravid så snart det bara går och så fort kroppen orkar.. Men.. Samtidigt känner jag mig livrädd. Tänk om det händer igen.. Det känns som att jag under många månader inte kommer kunna njuta, planera eller ens hoppas för att kanske kommer det ännu en gång ha dött i magen utan att jag vet om det. Önskan att vilja ha en liten är nog egentligen mycket starkare än rädslan, men samtidigt vet jag inte om jag vill utsätta mig för flera månaders oro och rädsla att nåt ska vara fel. Hur 17 handskas man med sådana här känslor?
Var gravid i vecka 12 när jag fick åka in akut för smärtor i nedre magen. Hade haft en lätt blödning kvällen innan och på morgonen när jag vaknade med ont i magen fick jag nästan panik. Kände på mig att allt inte stod rätt till men hoppades ändå att det inte skulle vara nåt fel. För en vecka sedan, idag måndag, fick jag reda på att fostret inte hade någon hjärtaktivitet och att det antagligen dött i vecka 7 eller 8. Blev henskickaf med smärtstillande och en ny tid för kontroll om två veckor. Har nog aldrig känt mig så tom och ledsen i hela mitt liv. Som jag hade längtat efter att den lilla skulle växa och nu kände jag mig nästan dum och lurad som gått runt och trott att allt var som det skulle. Missfalllet kom redan kvällen efter och bestod av mängder med blod, kramper och sammandragningar i livmodern. Känner mig fortfarande helt mör och slut i hela kroppen. Hoppas nu på att kunna bli gravid så snart det bara går och så fort kroppen orkar.. Men.. Samtidigt känner jag mig livrädd. Tänk om det händer igen.. Det känns som att jag under många månader inte kommer kunna njuta, planera eller ens hoppas för att kanske kommer det ännu en gång ha dött i magen utan att jag vet om det. Önskan att vilja ha en liten är nog egentligen mycket starkare än rädslan, men samtidigt vet jag inte om jag vill utsätta mig för flera månaders oro och rädsla att nåt ska vara fel. Hur 17 handskas man med sådana här känslor?