Ska en inskolning verkligen gå till såhär?!?!

Håller med dig!!. Vi Fick EXAKT samma förklaring av chefen när min son som dessutom har vissa "svårigheter" (misstänkt autism) blev TOTALT ignorerad av personalen första och andra dagen på inskolningen(vi avbröt inskolningen helt efter andra dagen). "Det är en föräldraraktiv inskolning" sa hon. Och det menas med att dom inte ens ska säga hej till mitt barn på morgonen eller? Och det menas med att dom totala ska ignorera honom och dom andra barnen under dagen så att jag och hans pappa inte bara fick roa vårt eget barn utan också passa trösta och roa andra barn medan personalen frack kaffe och snackade skit. Fan jag var så jävla förbannad och han var hemma med mig i flera månader tills chefen hade "fixat" problemet. Vägrade

lämna mitt barn det käraste jag hade med dom där kalla ointresserade bitcharna rent ut sagt. Fy nästa gång någon säger föräldraraktiv inskolning kommer Jay vända i dörren om det menas med att föräldrarna ska göra ALLT och totalt ignorera barnet. : (

Man får en bild av att barnet själv ska förstå allt direkt och att ni enbart tittar på utan att vara där nära och visa, vägleda. Det gör man inte med en kaffekopp i handen där barnet utlämnats åt sig själv ensam.

Ska jag vara helt ärlig så är ju förskollärare allt som oftast inte de vassaste knivarna i lådan. (Har själv läst på Lärarhögskolan men hoppade av pga obefintliga krav, låg studienivå och mentalt instabila blivande lärare)

En väldigt väldigt skrämmande bild av vilka som söker sig till yrket...

De är dessutom ofta väldigt missnöjda med sitt jobb och vill "absoluuut inte bli barnpassare"; vilket lätt blir fallet med barn från 1 år och uppåt.

Jag får exakt den känslan när jag läser ditt inlägg. Ett stort missnöje över hela deras situation som går ut över barnen.

Nej fy, hade jag varit du hade jag skällt ut dem och bytt förskola omgående - samt givetvis ett samtal med rektorn!

Fast detta är inte föräldraaktiv inskolning, jag sa inte att jag ignorerar barnen, jag sa att jag möter deras försök till kontakt...STOR skillnad!

Om du som förälder informerat mig om sonens svårigheter att söka kontakt, så hade jag lyssnat och anpassat mig. Målet för mig är att få en bra relation till barnet och söker inte barnet min kontakt så får jag självklart försöka få barnets uppmärksamhet. Fast det är fortfarande viktigt att göra det på ett sätt så barnet inte blir skrämt. Lite försiktiga saker då och då, ibland så föräldrarna inte ens märker det. Det kan vara att möta ett ögonkast med ett leende till att börja med, men sedan jobbar man sig självklart aktivt framåt.

Klart jag fattar att detta inte är en föräldraraktiv inskolning. Det var bara det att dom försvarade sig med att säga det när jag klagade vilket gjorde mig ÄNNU mer upprörd..

Du har helt klart ingen erfarenhet av att skola in barn. Jag skrev att jag är uppmärksam på barnet och möter barnet när det söker kontakt med mig, jag låter helt enkelt barnet ta det i sin takt. Genom att samtala med föräldern så visar jag barnet att jag inte är farlig och barnen bruka på nåt sätt söka kontakt nästan direkt och allt sån svarar jag på och då kommer föräldern i andra hand. Jag gör detta gör att inte skrämma barnet genom att vara för på-gåig, men sedan är det olika för olika barn och en del söker mycket kontakt direkt de kommer in. Barnen brukar även vilja utforska alla spännande saker som finns hos oss och det måste de få göra i lugn och ro.

Barn under ett år får inte börja på förskolan och de flesta barn över ett år är helt kapabla att få i sig sin mat själv...även om många föräldrar inte tror det. Fast som jag skrev så hjälper man självklart till om man märker att barnet inte kan själv, men det ges möjlighet att försöka själv först. Det handlar inte om att ignorera barnen utan att få dem att förstå att de kan själva. Fast att jag inte matar dem innebär inte att jag skiter i dem, jag hjälper dem att klara att äta själva. Om du visste vad stolta barn blir när de klarar saker själva.

Våra yngsta just nu är 1½ år och de äter själva, börjar till och med vilja dela sin mat själva, de plockat bort lite efter sig när de ätit, de tvättar händerna själva, de klär på sig själva, de städar, tar fram saker de vill leka med osv...fast självklart med viss hjälp av oss vuxna, men de klarar betydligt mer än man först kan tro.

Jag tycker det är obehagligt med föräldrar som servar sina barn långt upp i skolåldern med saker som barnet kunnat på förskolan i flera år. Barn är så jäkla smarta och utnyttjar det till max! Visar man föräldrarna vad barnen kan hos oss så blir de ofta förvånade. Jag hade en femåring en gång som hos oss var den som vågade smaka på all mat, hemma åt han bara pannkakor. Snacka om att ha manipulerat sina föräldrar.

Fast detta är inte föräldraaktiv inskolning, jag sa inte att jag ignorerar barnen, jag sa att jag möter deras försök till kontakt...STOR skillnad!

Om du som förälder informerat mig om sonens svårigheter att söka kontakt, så hade jag lyssnat och anpassat mig. Målet för mig är att få en bra relation till barnet och söker inte barnet min kontakt så får jag självklart försöka få barnets uppmärksamhet. Fast det är fortfarande viktigt att göra det på ett sätt så barnet inte blir skrämt. Lite försiktiga saker då och då, ibland så föräldrarna inte ens märker det. Det kan vara att möta ett ögonkast med ett leende till att börja med, men sedan jobbar man sig självklart aktivt framåt.