Pojkvän som höjer rösten till sonen på första träffen ?

Såsom du beskriver situationen gjorde han inte bara rätt som "pojkvän"  utan även som vuxen i alla situationer. 

Om en unge sparkar och slår i  exempelvis en affär, så säger jag ifrån. Det handlar inte om uppfostran, utan vanligt hyfs. Så beter man sig helt enkelt inte. Kan inte du få din unge att lyssna, bör du snarast vara tacksam att han hjälper dig. Han visar sig snarast villig att ta sig an barnet, och bryr sig.

Jag hade sett det som ett större "varningstecken" om han inte sagt ifrån.

Som en allmän reflektion: 

Två alternativ: 
1. Barnet är ett helt vanligt barn, men något ouppfostrad/trotsig/allmänt energisk.
2. Barnet har någon neuropsykiatrisk diagnos. 

Två andra alternativ: 
a. Du känner barnet eller familjen tillräckligt för att veta om det är alt. 1 eller 2 som är fallet. 
b. Barnet och familjen är inte tillräckligt välkända för dig för att du ska veta detta. 

I TS fall så kan vi anta att antingen 1a eller 2a är fallet, d.v.s. OM barnet har en diagnos så borde ts rimligen ha upplyst sin pojkvän om detta.
Om det är 1a, d.v.s. en vanlig tjafsig unge som inte lyssnar och och stör, och där killen dessutom i framtiden kan förväntas ta ett visst uppfostringsansvar, så kan (beroende på situationen) pojkvännens agerande vara helt ok. 
Om det är 2, så är pojkvännens beteende inte ok, eftersom ts (förhoppningsvis) har lämpliga strategier för att hantera sitt barns beteende, och ingripande från en främling kan sabba ett jäkla långt och hårt arbete. Varpå jag inte menar att barn med diagnos ska få bete sig hur som helst, utan målet är naturligtvis att dom också ska kunna uppföra sig. Men dom har en väldigt mycket längre väg att gå innan dom är i mål, och kan också "misslyckas" med att upprätthålla önskat beteende mycket oftare, därför att det är så mycket svårare för dem. Och då blir situationen inte ett dugg bättre att dom utöver sitt misslyckande (som dom antagligen är väl medvetna om) dessutom blir utskällda. 

När det gäller Haskels variant av att säga ifrån även till t.ex. okända barn i en affär, så är det alltså situation b. som råder.
Och du som är i situation vet inte om det du bevittnar är ett alt. 1 eller alt 2.-fall.
Om alt. 1 så kanske du uppnår en kortsiktig och snabbt övergående marginell påverkan på barnet och föräldrarna. 
Om alt. 2 så riskerar du att (se ovan) sabba ett jäkla långt och hårt arbete, där föräldrarna kanske t.ex. kämpar med att överhuvudtaget få barnet att kunna gå in i en affär, och utbrottet du bevittnar beror på stress och ångest (där det ur ett livstidsperspektiv dock kan vara viktigt för barnet att lära sig att gå in i en affär). Vilket du då som sagt kanske sabbar för dom nästa fem åren, med att "säga ifrån". 

Nu är ju alt. 1 antagligen vanligare i affären än alt. 2. Å andra sidan är alt. 2-barn ganska kraftigt överrepresenterade i gruppen "barn som får våldsamma utbrott publikt". Och den eventuella nyttan du får av att säga till ett alt. 1-barn är försumbar, jämfört med skadan du kan åsamka ett alt. 2-barn. 

Så sammanfattningsvis: 
I TS fall saknas tillräcklig info för att avgöra om pojkvännens agerande var ok eller ej. 
I Haskels fall: Ge f*n i att skälla ut okända barn i deras föräldrars närvaro. 

/Mamma till hyperaktiv, lättstressad, intryckskänslig, utbrottsbenägen autistisk dotter. 

När jag precis träffat min man och vi dejtar i ca 2 mån satt vi vid matbordet en kväll tillsammans med hans son (han hade ensam vårdnad) och sonens kusiner som var på besök (sonen var 5 år och kusinerna ett par år äldre). Sonen började prutta vid matbordet och lekte pajas, min man sa inte ifrån tillräckligt mycket tyckte jag, då sonen inte lyssnade och fortsatte spela Allanballan med både fisar och rapar. Där och då gick det upp för mig att så här kommer jag inte kunna leva. Kände mig tvungen att lägga mig i och sa till pappan att nu får du säga till på skarpen och göra konsekvenser av barnets beteende. Då gav pappan honom ett val, lägg av genast att bete dig så här vid matbordet och om du inte slutar genast med detta beteende så anser jag att du inte ska ha mer mat och gå och lägga dig istället. Sonen slutade för en stund och sedan rapade högt igen och hånlog. Då gav jag pappan en skarp blick att nu gör du verklighet av ditt löfte. Sagt och gjort! Pojken har aldrig någonsin betett sig så efter den kvällen. Idag är vi gifta, har två gemensamma barn och sonen är en underbar pojke på 9 år som beter sig exemplariskt i dem flesta sammanhang. Jag la mig i, vägledde min man i HUR man uppfostrar och skapar barn med RESPEKT för vuxna. Tycker dem flesta föräldrar idag ger tomma hot och låter barnen sätta reglerna hemma. Tyvärr har jag många sådana föräldrar i min närhet. Vissa föräldrar behöver vägledning, hjälp och stöttning i barnens uppfostran. Lyssnar inte barnet på tillsägningar (iaf från ca 3-4 års ålder) från sina föräldrar är det oftast för att dem vet att dem kommer undan med det. Så sammanfattningsvis, jag la mig i min dejta föräldraskap och han är oerhört tacksam idag, det säger han ofta! :)

Som en allmän reflektion: 

Två alternativ: 
1. Barnet är ett helt vanligt barn, men något ouppfostrad/trotsig/allmänt energisk.
2. Barnet har någon neuropsykiatrisk diagnos. 

Två andra alternativ: 
a. Du känner barnet eller familjen tillräckligt för att veta om det är alt. 1 eller 2 som är fallet. 
b. Barnet och familjen är inte tillräckligt välkända för dig för att du ska veta detta. 

I TS fall så kan vi anta att antingen 1a eller 2a är fallet, d.v.s. OM barnet har en diagnos så borde ts rimligen ha upplyst sin pojkvän om detta.
Om det är 1a, d.v.s. en vanlig tjafsig unge som inte lyssnar och och stör, och där killen dessutom i framtiden kan förväntas ta ett visst uppfostringsansvar, så kan (beroende på situationen) pojkvännens agerande vara helt ok. 
Om det är 2, så är pojkvännens beteende inte ok, eftersom ts (förhoppningsvis) har lämpliga strategier för att hantera sitt barns beteende, och ingripande från en främling kan sabba ett jäkla långt och hårt arbete. Varpå jag inte menar att barn med diagnos ska få bete sig hur som helst, utan målet är naturligtvis att dom också ska kunna uppföra sig. Men dom har en väldigt mycket längre väg att gå innan dom är i mål, och kan också "misslyckas" med att upprätthålla önskat beteende mycket oftare, därför att det är så mycket svårare för dem. Och då blir situationen inte ett dugg bättre att dom utöver sitt misslyckande (som dom antagligen är väl medvetna om) dessutom blir utskällda. 

När det gäller Haskels variant av att säga ifrån även till t.ex. okända barn i en affär, så är det alltså situation b. som råder.
Och du som är i situation vet inte om det du bevittnar är ett alt. 1 eller alt 2.-fall.
Om alt. 1 så kanske du uppnår en kortsiktig och snabbt övergående marginell påverkan på barnet och föräldrarna. 
Om alt. 2 så riskerar du att (se ovan) sabba ett jäkla långt och hårt arbete, där föräldrarna kanske t.ex. kämpar med att överhuvudtaget få barnet att kunna gå in i en affär, och utbrottet du bevittnar beror på stress och ångest (där det ur ett livstidsperspektiv dock kan vara viktigt för barnet att lära sig att gå in i en affär). Vilket du då som sagt kanske sabbar för dom nästa fem åren, med att "säga ifrån". 

Nu är ju alt. 1 antagligen vanligare i affären än alt. 2. Å andra sidan är alt. 2-barn ganska kraftigt överrepresenterade i gruppen "barn som får våldsamma utbrott publikt". Och den eventuella nyttan du får av att säga till ett alt. 1-barn är försumbar, jämfört med skadan du kan åsamka ett alt. 2-barn. 

Så sammanfattningsvis: 
I TS fall saknas tillräcklig info för att avgöra om pojkvännens agerande var ok eller ej. 
I Haskels fall: Ge f*n i att skälla ut okända barn i deras föräldrars närvaro. 

/Mamma till hyperaktiv, lättstressad, intryckskänslig, utbrottsbenägen autistisk dotter. 

Enligt det du skriver i trådstarten tycker inte jag att han gjorde något fel men såklart kan jag förstå att det är känsligt när någon "främling" säger åt ens barn. 

Samtidigt måste väl den man är ihop med få säga till ens barn när det behövs. Många barn lyssnar bättre på främmande än mamma och pappa. Sen är ju frågan om Ts tycker att tillsägelsen var på sin plats.

När jag precis träffat min man och vi dejtar i ca 2 mån satt vi vid matbordet en kväll tillsammans med hans son (han hade ensam vårdnad) och sonens kusiner som var på besök (sonen var 5 år och kusinerna ett par år äldre). Sonen började prutta vid matbordet och lekte pajas, min man sa inte ifrån tillräckligt mycket tyckte jag, då sonen inte lyssnade och fortsatte spela Allanballan med både fisar och rapar. Där och då gick det upp för mig att så här kommer jag inte kunna leva. Kände mig tvungen att lägga mig i och sa till pappan att nu får du säga till på skarpen och göra konsekvenser av barnets beteende. Då gav pappan honom ett val, lägg av genast att bete dig så här vid matbordet och om du inte slutar genast med detta beteende så anser jag att du inte ska ha mer mat och gå och lägga dig istället. Sonen slutade för en stund och sedan rapade högt igen och hånlog. Då gav jag pappan en skarp blick att nu gör du verklighet av ditt löfte. Sagt och gjort! Pojken har aldrig någonsin betett sig så efter den kvällen. Idag är vi gifta, har två gemensamma barn och sonen är en underbar pojke på 9 år som beter sig exemplariskt i dem flesta sammanhang. Jag la mig i, vägledde min man i HUR man uppfostrar och skapar barn med RESPEKT för vuxna. Tycker dem flesta föräldrar idag ger tomma hot och låter barnen sätta reglerna hemma. Tyvärr har jag många sådana föräldrar i min närhet. Vissa föräldrar behöver vägledning, hjälp och stöttning i barnens uppfostran. Lyssnar inte barnet på tillsägningar (iaf från ca 3-4 års ålder) från sina föräldrar är det oftast för att dem vet att dem kommer undan med det. Så sammanfattningsvis, jag la mig i min dejta föräldraskap och han är oerhört tacksam idag, det säger han ofta! :)