Froststar skrev 2014-04-28 16:45:16 följande:
Jag förstår vad du skriver men i så fall hoppas jag att du inte låter din unge störa andra. Som i helgen när vi betalat dyra pengar för att titta på Spanska ridskolan i Malmö. Självklart envisas folk med att asa med ouppfostrade ungar dit. Sanningen att säga struntar jag högaktningsfullt i, i det läget om ungarna eller föräldrarna har en diagnos. Men när man sitter där för att uppskatta musiken, hästarnas och ryttarnas kunskaper, koncentration och ansträngningar blir man apsur för att 2 ungar tillåts springa upp och ner för att deras far är mer upptagen av sin kamera, en annan drar med sig en unge som är för liten för att överhuvudtaget uppskatta något och börjar gallskrika. Då tycker jag vafan helt enkelt. Det är ingen jävla smådjurszoo, det är en högklassig uppvisning som inkompetenta, egoistiska, ohyfsade föräldrar förstör för andra. Barn bör vara förbjudna på en hel massa ställen. Så om ni inte kan kontrollera era ungar men ändå envisas med att ta med dem överallt får ni räkna med att andra lackar ur.
Nej, jag kan lova att det dröjer många år innan jag tar med mitt barn på Spanska ridskolan :) Och naturligtvis försöker vi så gott det går se till att hon inte stör andra.
Samtidigt så är det svårt det här. För hur ska mitt barn någonsin kunna lära sig hur man uppför sig i en viss situation, om vi inte utsätter henne för den situationen? Detta gäller förvisso alla barn, men med två skillnader.
1. För ett "vanligt" barn kan det räcka med att utsättas för en viss situation en, två eller tio gånger, för att lära sig vad som gäller. Dessutom kan ett vanligt barn i ganska stor utsträckning använda sig av tidigare erfarenheter, "denna situation liknar den där andra situationen, det är antagligen lämpligt att bete sig på ungefär samma sätt". Mitt barn måste utsättas för samma situation tio eller hundra gånger, innan "rätt" beteende riktigt sitter. Dessutom är hennes förmåga att skapa kategorier och se samband nedsatt, så hon har inte alls samma hjälp av tidigare erfarenhet som andra barn.
2. Världen är så mycket mer obegriplig och skrämmande och stressande för vår dotter än för ett vanligt barn. Dels för att hennes nervsystem och hjärna tar in intryck på ett annat sätt, så ljus kan vara starkare eller svagare än för oss andra, ljud högre eller lägre, lukter starkare eller svagare. Och dels för att hon inte kan filtrera på samma sätt, välja vilka intryck som är viktiga. Jag kan höra en gräsklippare långt borta, fågelsång, bilar och någon som pratar, och välja vilket ljud som är viktigt att lyssna på just nu. Det kan inte hon. Så varje gång vi är ute i världen så är det en kakafoni av ljud, ljus, rörelser och lukter. Vilket gör det mycket svårare för henne att förstå situationen, att vara mottaglig för kommunikation i situationen och att lära sig nåt av situationen.
MEN: Hon är fortfarande ett barn. Som vill åka till lekland, nöjesparker, gå på cirkus, följa med mamma och handla, gå på födelsedagskalas och allmänt vistas i det offentliga rummet. Och som HAR LIKA STOR RÄTT SOM ALLA ANDRA ATT GÖRA DET.
Så vi planerar och förbereder. Åker till köpcentrum kl 10 på morgonen på söndag. Till leklandet kl 10 på morgonen på långfredag. När det så småningom blir dags att fundera på nöjesparker så finns det tack och lov en del som har ledsagarpass och möjlighet till anpassningar, så att även vår dotter kan ha en rolig dag. Och vi förbereder. Ritpratar, letar fram bilder på datorn, planerar inte in nåt annat samma vecka o.s.v.
Men ibland funkar det inte ändå. Ibland blir det för mycket, fel, för jobbigt. Och då försöker vi faktiskt lösa situationen på plats, i första hand. För det är också en viktigt färdighet, att kunna hitta lösningar, även andra än att åka hem. Eller så åker vi hem, och försöker igen en annan gång.
Men igen, är det något vi verkligen INTE blir hjälpta av i det läget, så är det att någon okänd främling bryter in och stör, med nya intryck, nya ljud, nya rörelser, nya lukter och mera stress.
Men sen så finns det ju också ouppfostrade ungar, och föräldrar som ändå släpar med dem överallt, absolut.
Men hur stor skillnad tror ni att ni gör, egentligen, i det långa loppet, när ni lägger er i andras föräldraskap? (och situationen handlar som sagt om när barnet har föräldrar närvarande, är barnet själv så är det en helt annan sak...)
.
. 