Mumin80 skrev 2014-04-28 09:13:32 följande:
Som en allmän reflektion:
Två alternativ:
1. Barnet är ett helt vanligt barn, men något ouppfostrad/trotsig/allmänt energisk.
2. Barnet har någon neuropsykiatrisk diagnos.
Två andra alternativ:
a. Du känner barnet eller familjen tillräckligt för att veta om det är alt. 1 eller 2 som är fallet.
b. Barnet och familjen är inte tillräckligt välkända för dig för att du ska veta detta.
I TS fall så kan vi anta att antingen 1a eller 2a är fallet, d.v.s. OM barnet har en diagnos så borde ts rimligen ha upplyst sin pojkvän om detta.
Om det är 1a, d.v.s. en vanlig tjafsig unge som inte lyssnar och och stör, och där killen dessutom i framtiden kan förväntas ta ett visst uppfostringsansvar, så kan (beroende på situationen) pojkvännens agerande vara helt ok.
Om det är 2, så är pojkvännens beteende inte ok, eftersom ts (förhoppningsvis) har lämpliga strategier för att hantera sitt barns beteende, och ingripande från en främling kan sabba ett jäkla långt och hårt arbete. Varpå jag inte menar att barn med diagnos ska få bete sig hur som helst, utan målet är naturligtvis att dom också ska kunna uppföra sig. Men dom har en väldigt mycket längre väg att gå innan dom är i mål, och kan också "misslyckas" med att upprätthålla önskat beteende mycket oftare, därför att det är så mycket svårare för dem. Och då blir situationen inte ett dugg bättre att dom utöver sitt misslyckande (som dom antagligen är väl medvetna om) dessutom blir utskällda.
När det gäller Haskels variant av att säga ifrån även till t.ex. okända barn i en affär, så är det alltså situation b. som råder.
Och du som är i situation vet inte om det du bevittnar är ett alt. 1 eller alt 2.-fall.
Om alt. 1 så kanske du uppnår en kortsiktig och snabbt övergående marginell påverkan på barnet och föräldrarna.
Om alt. 2 så riskerar du att (se ovan) sabba ett jäkla långt och hårt arbete, där föräldrarna kanske t.ex. kämpar med att överhuvudtaget få barnet att kunna gå in i en affär, och utbrottet du bevittnar beror på stress och ångest (där det ur ett livstidsperspektiv dock kan vara viktigt för barnet att lära sig att gå in i en affär). Vilket du då som sagt kanske sabbar för dom nästa fem åren, med att "säga ifrån".
Nu är ju alt. 1 antagligen vanligare i affären än alt. 2. Å andra sidan är alt. 2-barn ganska kraftigt överrepresenterade i gruppen "barn som får våldsamma utbrott publikt". Och den eventuella nyttan du får av att säga till ett alt. 1-barn är försumbar, jämfört med skadan du kan åsamka ett alt. 2-barn.
Så sammanfattningsvis:
I TS fall saknas tillräcklig info för att avgöra om pojkvännens agerande var ok eller ej.
I Haskels fall: Ge f*n i att skälla ut okända barn i deras föräldrars närvaro.
/Mamma till hyperaktiv, lättstressad, intryckskänslig, utbrottsbenägen autistisk dotter.
Jag förstår vad du skriver men i så fall hoppas jag att du inte låter din unge störa andra. Som i helgen när vi betalat dyra pengar för att titta på Spanska ridskolan i Malmö. Självklart envisas folk med att asa med ouppfostrade ungar dit. Sanningen att säga struntar jag högaktningsfullt i, i det läget om ungarna eller föräldrarna har en diagnos. Men när man sitter där för att uppskatta musiken, hästarnas och ryttarnas kunskaper, koncentration och ansträngningar blir man apsur för att 2 ungar tillåts springa upp och ner för att deras far är mer upptagen av sin kamera, en annan drar med sig en unge som är för liten för att överhuvudtaget uppskatta något och börjar gallskrika. Då tycker jag vafan helt enkelt. Det är ingen jävla smådjurszoo, det är en högklassig uppvisning som inkompetenta, egoistiska, ohyfsade föräldrar förstör för andra. Barn bör vara förbjudna på en hel massa ställen. Så om ni inte kan kontrollera era ungar men ändå envisas med att ta med dem överallt får ni räkna med att andra lackar ur.
