Pojkvän som höjer rösten till sonen på första träffen ?

Kanske vore det bättre om du beskrev situationen mer i detlaj, så det blir lättare att bedöma vad det var som hände. Som det låter nu låter det som du inte riktigt hade koll på pojken och är lite sur på din nye för att han sa i från.

Ja, han tog i för mycket. Jag hade aldrig accepterat att någon främling(så som din pojkvän är en främling för din son) röt åt, eller tog i mitt barn på det sättet (om hon inte var i färd med att göra något riktigt jävla elakt).

Om jag var dig hade jag tagit ett allvarligt snack med karln.

Ni översittare i tråden: att så totalt såga en föräldera uppfostringsförmåga är taskigt, minst sagt. Skäms på er, FL-hundar och nätmobbare.

Tycker helt klart man får skärpa tonen till andras barn. Kan dock inte uttala mig om det var för hårt då jag inte var där och upplevelser av situationer brukar vara olika.

Tror du din pojkvän kommer stanna?

Jag hade lagt benen på ryggen om jag var pojkvännen. Finns inget värre än ouppfostrade barn.

Såsom du beskriver situationen gjorde han inte bara rätt som "pojkvän"  utan även som vuxen i alla situationer. 

Om en unge sparkar och slår i  exempelvis en affär, så säger jag ifrån. Det handlar inte om uppfostran, utan vanligt hyfs. Så beter man sig helt enkelt inte. Kan inte du få din unge att lyssna, bör du snarast vara tacksam att han hjälper dig. Han visar sig snarast villig att ta sig an barnet, och bryr sig.

Jag hade sett det som ett större "varningstecken" om han inte sagt ifrån.

Har du allmänna problem med att någon annan säger ifrån när din son beter sig illa?

Om han känner sig nödgad att gå in och uppfosta din son första gången tänker jag att det är du som fallerar. Jag hade inte heller accepterat att mitt barn förstör matron för andra och hade jag vart din pojkvän hade jag antagligen känt en oro kring att du inte klarar situationen. Var glad att du träffat någon med ryggrad och integritet.

När jag precis träffat min man och vi dejtar i ca 2 mån satt vi vid matbordet en kväll tillsammans med hans son (han hade ensam vårdnad) och sonens kusiner som var på besök (sonen var 5 år och kusinerna ett par år äldre). Sonen började prutta vid matbordet och lekte pajas, min man sa inte ifrån tillräckligt mycket tyckte jag, då sonen inte lyssnade och fortsatte spela Allanballan med både fisar och rapar. Där och då gick det upp för mig att så här kommer jag inte kunna leva. Kände mig tvungen att lägga mig i och sa till pappan att nu får du säga till på skarpen och göra konsekvenser av barnets beteende. Då gav pappan honom ett val, lägg av genast att bete dig så här vid matbordet och om du inte slutar genast med detta beteende så anser jag att du inte ska ha mer mat och gå och lägga dig istället. Sonen slutade för en stund och sedan rapade högt igen och hånlog. Då gav jag pappan en skarp blick att nu gör du verklighet av ditt löfte. Sagt och gjort! Pojken har aldrig någonsin betett sig så efter den kvällen. Idag är vi gifta, har två gemensamma barn och sonen är en underbar pojke på 9 år som beter sig exemplariskt i dem flesta sammanhang. Jag la mig i, vägledde min man i HUR man uppfostrar och skapar barn med RESPEKT för vuxna. Tycker dem flesta föräldrar idag ger tomma hot och låter barnen sätta reglerna hemma. Tyvärr har jag många sådana föräldrar i min närhet. Vissa föräldrar behöver vägledning, hjälp och stöttning i barnens uppfostran. Lyssnar inte barnet på tillsägningar (iaf från ca 3-4 års ålder) från sina föräldrar är det oftast för att dem vet att dem kommer undan med det. Så sammanfattningsvis, jag la mig i min dejta föräldraskap och han är oerhört tacksam idag, det säger han ofta! :)

Jag tycker att han gjorde rätt dock att ej ta tag i pojkens arm. Folk gjorde så på mig när jag var yngre och jag avskydde mer eller mindre när folk försökte ta i min arm dvs kompisar ect för jag omedvetet relaterade det till händelser då jag hade fått skäll eller liknande.