Pojkvän som höjer rösten till sonen på första träffen ?

Varför tog jag inte tag i situationen ? När jag sa till på skarpen flera gånger? När jag sedan bar bort honom från situationen ? Jag tvingar inte mina barn att sitta kvar vid matbordet om de ätit sig mätta. Då får de gå och leka. De får däremot inte vara kvar och störa resterande människor som vill ha matro. Och det såg jag till att han inte fortsatte med. Min pojkvän kanske var för snabb att lägga sig i??

Som en allmän reflektion: 

Två alternativ: 
1. Barnet är ett helt vanligt barn, men något ouppfostrad/trotsig/allmänt energisk.
2. Barnet har någon neuropsykiatrisk diagnos. 

Två andra alternativ: 
a. Du känner barnet eller familjen tillräckligt för att veta om det är alt. 1 eller 2 som är fallet. 
b. Barnet och familjen är inte tillräckligt välkända för dig för att du ska veta detta. 

I TS fall så kan vi anta att antingen 1a eller 2a är fallet, d.v.s. OM barnet har en diagnos så borde ts rimligen ha upplyst sin pojkvän om detta.
Om det är 1a, d.v.s. en vanlig tjafsig unge som inte lyssnar och och stör, och där killen dessutom i framtiden kan förväntas ta ett visst uppfostringsansvar, så kan (beroende på situationen) pojkvännens agerande vara helt ok. 
Om det är 2, så är pojkvännens beteende inte ok, eftersom ts (förhoppningsvis) har lämpliga strategier för att hantera sitt barns beteende, och ingripande från en främling kan sabba ett jäkla långt och hårt arbete. Varpå jag inte menar att barn med diagnos ska få bete sig hur som helst, utan målet är naturligtvis att dom också ska kunna uppföra sig. Men dom har en väldigt mycket längre väg att gå innan dom är i mål, och kan också "misslyckas" med att upprätthålla önskat beteende mycket oftare, därför att det är så mycket svårare för dem. Och då blir situationen inte ett dugg bättre att dom utöver sitt misslyckande (som dom antagligen är väl medvetna om) dessutom blir utskällda. 

När det gäller Haskels variant av att säga ifrån även till t.ex. okända barn i en affär, så är det alltså situation b. som råder.
Och du som är i situation vet inte om det du bevittnar är ett alt. 1 eller alt 2.-fall.
Om alt. 1 så kanske du uppnår en kortsiktig och snabbt övergående marginell påverkan på barnet och föräldrarna. 
Om alt. 2 så riskerar du att (se ovan) sabba ett jäkla långt och hårt arbete, där föräldrarna kanske t.ex. kämpar med att överhuvudtaget få barnet att kunna gå in i en affär, och utbrottet du bevittnar beror på stress och ångest (där det ur ett livstidsperspektiv dock kan vara viktigt för barnet att lära sig att gå in i en affär). Vilket du då som sagt kanske sabbar för dom nästa fem åren, med att "säga ifrån". 

Nu är ju alt. 1 antagligen vanligare i affären än alt. 2. Å andra sidan är alt. 2-barn ganska kraftigt överrepresenterade i gruppen "barn som får våldsamma utbrott publikt". Och den eventuella nyttan du får av att säga till ett alt. 1-barn är försumbar, jämfört med skadan du kan åsamka ett alt. 2-barn. 

Så sammanfattningsvis: 
I TS fall saknas tillräcklig info för att avgöra om pojkvännens agerande var ok eller ej. 
I Haskels fall: Ge f*n i att skälla ut okända barn i deras föräldrars närvaro. 

/Mamma till hyperaktiv, lättstressad, intryckskänslig, utbrottsbenägen autistisk dotter. 

När jag precis träffat min man och vi dejtar i ca 2 mån satt vi vid matbordet en kväll tillsammans med hans son (han hade ensam vårdnad) och sonens kusiner som var på besök (sonen var 5 år och kusinerna ett par år äldre). Sonen började prutta vid matbordet och lekte pajas, min man sa inte ifrån tillräckligt mycket tyckte jag, då sonen inte lyssnade och fortsatte spela Allanballan med både fisar och rapar. Där och då gick det upp för mig att så här kommer jag inte kunna leva. Kände mig tvungen att lägga mig i och sa till pappan att nu får du säga till på skarpen och göra konsekvenser av barnets beteende. Då gav pappan honom ett val, lägg av genast att bete dig så här vid matbordet och om du inte slutar genast med detta beteende så anser jag att du inte ska ha mer mat och gå och lägga dig istället. Sonen slutade för en stund och sedan rapade högt igen och hånlog. Då gav jag pappan en skarp blick att nu gör du verklighet av ditt löfte. Sagt och gjort! Pojken har aldrig någonsin betett sig så efter den kvällen. Idag är vi gifta, har två gemensamma barn och sonen är en underbar pojke på 9 år som beter sig exemplariskt i dem flesta sammanhang. Jag la mig i, vägledde min man i HUR man uppfostrar och skapar barn med RESPEKT för vuxna. Tycker dem flesta föräldrar idag ger tomma hot och låter barnen sätta reglerna hemma. Tyvärr har jag många sådana föräldrar i min närhet. Vissa föräldrar behöver vägledning, hjälp och stöttning i barnens uppfostran. Lyssnar inte barnet på tillsägningar (iaf från ca 3-4 års ålder) från sina föräldrar är det oftast för att dem vet att dem kommer undan med det. Så sammanfattningsvis, jag la mig i min dejta föräldraskap och han är oerhört tacksam idag, det säger han ofta! :)

På trådstarten verkade det ju som att pojken sparkades och då måste man ändå få säga till oavsett hur ny relationen är. 

Tack alla för ert engagemang och svar. Jag förstår att det är svårt att svara när man inte har alla ingångsvärden, men ni som tycker jag är en kass mamma, och som undrar om min kille kommer stanna pga min son- er kan jag bara skratta åt :). Så mycket vet jag att jag är en bra mamma. Jag är rolig,omtänksam, generös,kärleksfull och dessutom snygg. Jag har aldrig slagit eller skrikit åt någon av mina barn och de är omtyckta kamrater, söta och den lille kille som detta handlar om är en otroligt positiv, gladlynt och omtänksam liten kille. Men sedan är han FULL av energi, och i matsituationer med nya människor blir han en pajas som ska synas och vägrar äta. Vid det här tillfället så satt både min son och pojkvän i kökssoffan och min son hade ätit lite och ville inte ha mer så han lade sig ner med fötterna mot mon kille och " tryckte " mot honom och lät högt olika läten som han tycker är kul. Jag sa till, flera gånger och min kille var rätt snabb att lägga sig i, det slutade med att jag bar bort honom från bordet och satte honom vid tv'n för att vi skulle få äta i lugn och ro. Det var INTE så att jag struntade i att uppfostra - det gör jag sällan. Tyckte att killen dock la sig i för snabbt , skillnad om jag struntat i situationen .... Och jag tycker också att det var fel tillfälle ( första gången de överhuvudtaget ses) och att han kunde blivit skrämmande för min son eftersom det var ett " hot" om att bli arg med i bilden och att ta tag i hans arm var för mycket tyckte jag. Det behöver ingen göra ... Inte ens jag. Så hemsk är han inte. Jag tolkar det mesta störande beteendet från honom som uppmärksamhetsbehov. Jag kan upplysa er som tror att jag blir lämnad att det tror jag inte då han är kär i mig och dessutom också sett hur underbar sonen är för det mesta. Och skulle han lämna mig pga något sådant som min son gjort, ja då pallar han inte mycket och jag skulle gladeligen se honom lämna vårt liv.

Sverige verkar vara bland de få länder där ungar ska få förstöra för alla andra. I många andra länder deltar ungarna i livet, på restaurang, evenemang, etc men de kan bete sig och de lyder föräldrarna. Det är därför acceptansen är större. I Sverige är acceptansen väldigt låg just pga att föräldrar har slutat vara föräldrar. Då blir folk sura.

OK, den här inställningen förklarar ett och annat. Ungar kan bara bete sig om de agas. Annars får de leka apa och förstöra för alla andra för de ska minnsann inte kränkas genom skarpa tillsägelser. Visst, det är ju dessutom mycket bekvämare för föräldrar att ungarna härjar på andra ställen än hemma så att alla andra får ta smällen.

Din onyanserade syn på saken, som du dessutom försöker vända mot mig med kommentaren "ser du ingenting emellan" är den tyvärr så typiska för föräldrar som själva är så bortskämda och övertygade om sin egen storslagenhet att deras ungar blir små marodörer tack vare "fri uppfostran". Fri uppfostran betyder inget annat än ingen uppfostran. Barn kan inte uppfostra sig själva och många av dagens svenska föräldrar är för slappa, för bekväma och för egotrippade för att göra det åt dem.

Så fort man nämner att barn i många andra länder är väluppfostrade och kan vistas bland människor utan att behöva en apbur kommer du och många andra direkt med en kommentar om att i många länder är barnaga tillåtet. Det är standardsvaret då man vågar nämna att svenska föräldrar har helt tappat greppet. Så ja, det kallar jag definitivt för en onyanserad inställning.

Ungar ska inte tränas ute till bekostnad av andra människor. De ska lära sig att lyssna innan de tillåts vistas på ställen där de kan störa andra med hysteriskt skrikande, springande (under t.ex. föreställningar eller mellan borden på restaurang), förstörelse, o.s.v. Speciellt på ställen där folk har betalat och har rätt till att få det de betalat för utan att andra lata, slappa människor ska förstöra det.

Om folk inte kan uppfostra sina ungar till att inte bete sig sådär så brister de allvarligt i sin uppfostran. Visa mig den boken där det står att ungar ska socialiseras på bekostnad av alla andra som inte valt era ungars dåliga, obehärskade och ouppfostrade uppförande. Om du visar mig en sådan bok skulle jag nog påstå att alla med sunt förnuft hade kallat författaren och dem som följer boken för idioter.

Läs inlägget där jag gav exempel på vad jag menar. Om du sedan känner ett behov för att skriva exempel som inte alls har med det att göra, upp till dig. Jag umgås inte med folk vars ungar beter sig som en flock apor. Däremot krävs det att ungar under en viss ålder förbjuds på sådana ställen där de stör andra eftersom föräldrarna ignorerar att deras ungar är störande. Eftersom både jag och mina kompisar, arbetskamrater och bekanta upplevt detsamma bra mycket fler gånger än enstaka undantag och då nästan aldrig utomlands är det inte helt främmande med slutsatsen att det är de svenska föräldrarna som tillåter sina ungar att bete sig som sjövilda hyenor. 

Sedan är det faktiskt så att toleransnivån hos dem som själva har småbarn är bra mycket högre. Pga det ständiga kaoset och skrikandet de lever i märker de inte själva hur störande deras ungar faktiskt är.

Man kan inte jämföra förbud mot barn på tåg med det som jag skrev: "förbud mot barn under viss ålder på vissa ställen". T.ex. barn under 8 år får inte tas med på Spanska Ridskolanföreställning. T.ex. barn under 8 år är välkomna på restaurangen innan klockan 4. Efter det får de inte tas med. T.ex. den här vagnen är barnfri. Barn under 8 år får tas med i de andra vagnarna. Och liknande. 

Varför ska alla andra anpassa sig till andras barn? Om man valt att skaffa barn får man bara inse att man inte kan leva sitt liv exakt som innan. Just nu är inställningen att alla andra ska anpassa sig till den som valt att skaffa barn men den inställningen är helt fel. 

Barn kan lära sig hur man beter sig först och att man lyder mamma och pappa. När det grundläggande sitter kan man utöka träningen till den offentliga miljön. Men om ungen fullkomligt ignorerar alla tillsägelser hemma, på besök hos släkt och vänner, tjuter så fort den inte får som den vill, härjar och röjer, vad är det som får dig att tro att den skulle bete sig bättre på en restaurang till exempel? En sådan unge är inte redo för att lära sig att bete sig ute för den kan inte ens bete sig hemma och hos andra.

Ungefär som att kattlådeträna en iller. Man börjar med begränsat utrymme och flera kattlådor istället för att släppa dem lösa på 200 kvadrat och hoppas på att de gör sitt behov på rätt ställe från början. 

Barn ska bete sig civiliserat. Om det betyder nickedocka för dig må så vara men i min värld gör det inte det. Vet inte varför du inte bara accepterar att barn som lever rövare ute är inte redo för att vistas på sådana ställen sådant inte hör hemma. Det är stor skillnad mellan att lyda och att vara en nickedocka. Om jag säger till min unge att den ska vara tyst på en teaterföreställning så ska den bara vara tyst. Det är inget lämpligt tillfälle eller ställe att börja förklara för ungen med tjugotusen "varför" till följd, under pågående föreställning, varför den ska vara tyst. Om man då har en unge som inte lyder utan måste ifrågasätta allt då hör inte den ungen hemma där, den är inte mogen för det. Och det är upp till dig som förälder att förhindra det. Det handlar inte om att ungen är nickedocka utan det handlar om att ungen har den mentala mognad som krävs för att själv förstå varför den ska vara tyst, inte ränna runt och gapa just där och då. Om man då bedömer att en unge under en viss ålder inte begriper det då ska inte ungen vara välkommen just där. Precis som att det finns en anledning till att spel, filmer, tobak, alkohol, etc har åldersgränser.