Pojkvän som höjer rösten till sonen på första träffen ?

Som en allmän reflektion: 

Två alternativ: 
1. Barnet är ett helt vanligt barn, men något ouppfostrad/trotsig/allmänt energisk.
2. Barnet har någon neuropsykiatrisk diagnos. 

Två andra alternativ: 
a. Du känner barnet eller familjen tillräckligt för att veta om det är alt. 1 eller 2 som är fallet. 
b. Barnet och familjen är inte tillräckligt välkända för dig för att du ska veta detta. 

I TS fall så kan vi anta att antingen 1a eller 2a är fallet, d.v.s. OM barnet har en diagnos så borde ts rimligen ha upplyst sin pojkvän om detta.
Om det är 1a, d.v.s. en vanlig tjafsig unge som inte lyssnar och och stör, och där killen dessutom i framtiden kan förväntas ta ett visst uppfostringsansvar, så kan (beroende på situationen) pojkvännens agerande vara helt ok. 
Om det är 2, så är pojkvännens beteende inte ok, eftersom ts (förhoppningsvis) har lämpliga strategier för att hantera sitt barns beteende, och ingripande från en främling kan sabba ett jäkla långt och hårt arbete. Varpå jag inte menar att barn med diagnos ska få bete sig hur som helst, utan målet är naturligtvis att dom också ska kunna uppföra sig. Men dom har en väldigt mycket längre väg att gå innan dom är i mål, och kan också "misslyckas" med att upprätthålla önskat beteende mycket oftare, därför att det är så mycket svårare för dem. Och då blir situationen inte ett dugg bättre att dom utöver sitt misslyckande (som dom antagligen är väl medvetna om) dessutom blir utskällda. 

När det gäller Haskels variant av att säga ifrån även till t.ex. okända barn i en affär, så är det alltså situation b. som råder.
Och du som är i situation vet inte om det du bevittnar är ett alt. 1 eller alt 2.-fall.
Om alt. 1 så kanske du uppnår en kortsiktig och snabbt övergående marginell påverkan på barnet och föräldrarna. 
Om alt. 2 så riskerar du att (se ovan) sabba ett jäkla långt och hårt arbete, där föräldrarna kanske t.ex. kämpar med att överhuvudtaget få barnet att kunna gå in i en affär, och utbrottet du bevittnar beror på stress och ångest (där det ur ett livstidsperspektiv dock kan vara viktigt för barnet att lära sig att gå in i en affär). Vilket du då som sagt kanske sabbar för dom nästa fem åren, med att "säga ifrån". 

Nu är ju alt. 1 antagligen vanligare i affären än alt. 2. Å andra sidan är alt. 2-barn ganska kraftigt överrepresenterade i gruppen "barn som får våldsamma utbrott publikt". Och den eventuella nyttan du får av att säga till ett alt. 1-barn är försumbar, jämfört med skadan du kan åsamka ett alt. 2-barn. 

Så sammanfattningsvis: 
I TS fall saknas tillräcklig info för att avgöra om pojkvännens agerande var ok eller ej. 
I Haskels fall: Ge f*n i att skälla ut okända barn i deras föräldrars närvaro. 

/Mamma till hyperaktiv, lättstressad, intryckskänslig, utbrottsbenägen autistisk dotter. 

Nej, jag kan lova att det dröjer många år innan jag tar med mitt barn på Spanska ridskolan :) Och naturligtvis försöker vi så gott det går se till att hon inte stör andra. 

Samtidigt så är det svårt det här. För hur ska mitt barn någonsin kunna lära sig hur man uppför sig i en viss situation, om vi inte utsätter henne för den situationen? Detta gäller förvisso alla barn, men med två skillnader. 
1. För ett "vanligt" barn kan det räcka med att utsättas för en viss situation en, två eller tio gånger, för att lära sig vad som gäller. Dessutom kan ett vanligt barn i ganska stor utsträckning använda sig av tidigare erfarenheter, "denna situation liknar den där andra situationen, det är antagligen lämpligt att bete sig på ungefär samma sätt". Mitt barn måste utsättas för samma situation tio eller hundra gånger, innan "rätt" beteende riktigt sitter. Dessutom är hennes förmåga att skapa kategorier och se samband nedsatt, så hon har inte alls samma hjälp av tidigare erfarenhet som andra barn. 
2. Världen är så mycket mer obegriplig och skrämmande och stressande för vår dotter än för ett vanligt barn. Dels för att hennes nervsystem och hjärna tar in intryck på ett annat sätt, så ljus kan vara starkare eller svagare än för oss andra, ljud högre eller lägre, lukter starkare eller svagare. Och dels för att hon inte kan filtrera på samma sätt, välja vilka intryck som är viktiga. Jag kan höra en gräsklippare långt borta, fågelsång, bilar och någon som pratar, och välja vilket ljud som är viktigt att lyssna på just nu. Det kan inte hon. Så varje gång vi är ute i världen så är det en kakafoni av ljud, ljus, rörelser och lukter. Vilket gör det mycket svårare för henne att förstå situationen, att vara mottaglig för kommunikation i situationen och att lära sig nåt av situationen. 

MEN: Hon är fortfarande ett barn. Som vill åka till lekland, nöjesparker, gå på cirkus, följa med mamma och handla, gå på födelsedagskalas och allmänt vistas i det offentliga rummet. Och som HAR LIKA STOR RÄTT SOM ALLA ANDRA ATT GÖRA DET. 

Så vi planerar och förbereder. Åker till köpcentrum kl 10 på morgonen på söndag. Till leklandet kl 10 på morgonen på långfredag. När det så småningom blir dags att fundera på nöjesparker så finns det tack och lov en del som har ledsagarpass och möjlighet till anpassningar, så att även vår dotter kan ha en rolig dag. Och vi förbereder. Ritpratar, letar fram bilder på datorn, planerar inte in nåt annat samma vecka o.s.v. 

Men ibland funkar det inte ändå. Ibland blir det för mycket, fel, för jobbigt. Och då försöker vi faktiskt lösa situationen på plats, i första hand. För det är också en viktigt färdighet, att kunna hitta lösningar, även andra än att åka hem. Eller så åker vi hem, och försöker igen en annan gång. 

Men igen, är det något vi verkligen INTE blir hjälpta av i det läget, så är det att någon okänd främling bryter in och stör, med nya intryck, nya ljud, nya rörelser, nya lukter och mera stress. 

Men sen så finns det ju också ouppfostrade ungar, och föräldrar som ändå släpar med dem överallt, absolut. 
Men hur stor skillnad tror ni att ni gör, egentligen, i det långa loppet, när ni lägger er i andras föräldraskap? (och situationen handlar som sagt om när barnet har föräldrar närvarande, är barnet själv så är det en helt annan sak...)

Problemet med detta är väl att väldigt många familjer med "bokstavsbarn" faktiskt också lyckas få helt "normala" syskon till sitt bokstavsbarn. Varpå teorin om föräldraskapet uppenbarligen inte håller så bra. 

I andra fall så kan det finnas väldigt många diagnoser i samma familj. Vilket inte är så konstigt eftersom dessa tillstånd till stor del är genetiska. Så bland befolkningen i stort är det ca 1 på 1000 som får diagnosen autism, medan vår autistiska dotters lillasyster har en ca 25% "chans" att få en diagnos inom spektrumet. Så även där så handlar det inte om föräldraskapet, utan om att dessa tillstånd är ärftliga helt enkelt. 

Eftersom jag har två barn så kan jag också jämföra lite grann. Lillasyster är (antagligen) neurotypisk (d.v.s. diagnosfri). Och när jag ser hur barnen utvecklas, så är det så himla tydligt att neuropsykiatriska funktionshinder är verkligen beror på en annorlunda fungerande kropp och hjärna. Dotterns nerver, synapser, signalsystem, hormonsystem, hela kropp och hjärna funkar inte som andras. Det är inget "fel" på henne, men hon är annorlunda byggd. Men att låtsas att hon INTE är annorlunda, och funkar på ett annorlunda sätt, och därför kan behöva bemötas på ett annat sätt, DET är fel. 

När det gäller "nr 1 i världen på bokstavskombinationer" så vill jag gärna att du anger källa Men Sverige ligger högt, ja. Vilket ju kan bero på att en av världens ledande experter inom området, Christoffer Gillberg, finns i Sverige, vilket säkert har lett till att diagnoserna är mer kända, och att vården i Sverige är "bättre" på att diagnostisera. Sen finns det många andra orsaker också: Får du barn i Sydsudan så har du antagligen mer akuta saker att oroa dig för än om ditt barn har adhd. I vissa kulturer är funktionshinder väldigt skam/tabu-belagda, vilket gör att familjer hellre gömmer undan problematiken än utreder den. I Frankrike accepterar man inte att dessa diagnoser finns, därav att dom har ett väldigt litet antal som får diagnoserna (men bara för att strutsen med huvudet i sanden inte ser himlen, så upphör liksom inte himlen existera). I USA beror det antagligen väldigt mycket på vilken sjukförsäkring du har, var du bor o.s.v. om du kan utredas.