Fidelisen skrev 2014-05-18 22:45:58 följande:
Jag är oerhört tacksam för hur mycket tid min man tar sig med vår lilla tjej.
Han tar alla chanser han får när det inte är amning som gäller.
Nu efter jag ammade henne blev hon lite kinkig så då tog älsklingen henne och gick runt huset och sjöng för henne tills hon somnade. Ni ligger de i soffan, hon sover på hans bröst och det är så mysigt att se. 
I morgon är jag ensam igen. Fredagen var HEMSK. Skulle åka till min syster som bor en timme bort och det slutade på en parkering 15 min bort med långammning och storgråt som inte gick att trösta.
Gav upp och åkte hem medan min gumma grät tills hon somnade och jag grät hela vägen hem. Det var HEMSKT!
Resten av dagen gick ok men jag är nästan rädd för i morgon 
Så har jag det med mär jag ska iväg, hsr 30 resp 60 minuter till mina syskon så oavsett är det jobbigt när man ska iväg, allt måste klaffa innan man sätter sig i bilen, och ändå hjälper det inte ibland. Likadant innan man ska hrm sen igen, vill inte sätta en missnöjd liten i bilen. Har dessutom honom bak så han ser inte mig och jag når inte honom (exempelvis för att ge napp osv, hadd säkert räckt vissa stunder) utan jag har med fått stanna någon gång när han inte slutat gråta.
Frustrerande!
Men bara att inse att man är inte lika "mobil" som innan. Lillen styr när och OM man ens kommer iväg, särskilt när man är själv med babyskydd, skötväska och ibland ytterligare något man ska ha med sig och bära ut till bilen som för oss står typ 50-75m bort.
Det blir bättre! (Hoppas jag)
Kramar till dig!
(Och till alla andra kämpar här!!)
