Vi runt 35 år som väntar barn

I morgon är det bara två veckor kvar tills mitt BF . Nervös men förväntansfull.

Börjar faktiskt längta på riktigt nu. Det känns mer och mer verkligt att det ska komma ut en riktig liten människa som vi snart kommer att hålla i våra armar . 

Hur har det gått för dig dalin79?

Det är mkt tårar och ångest här. Så psykiskt är det ej så bra.

Fysiskt är läget så att jag inbte har särskilt ont, svider mest i underlivet men antar det kan bero på att det hela tiden kommer bruna flytningar och att floran liksom ändras av det. Flytningarna ökade nu ikväll efter att i stort sett varit borta. Kanske är det ett gott tecken iom det kommer ut lite till då.

Imorgon ska jag vara på KK kl.9. Har ju egentligen ingen aning om vad som kommer hända då. Ett till VUL lär det ju bli iaf och förmodligen lär de ju behöva mer blodprov för att se hur hcg ligger till iom jag bara tagit lör och mån. Är orolig för vad åtgärden kommer att bli i mitt fal. Tänker att slippa åtgärd skulle vara det skönaste, näst efter det skulle cellgifter kännas ok samtidigt som en titthålsop skulle ge mer klara besked om något sitter kvar eller ej. Är mkt kluven...

Hur har det gått för dig dalin79?
Det är en tuff period du har gått igenom. Psykiskt mer än fysiskt...
Kramar 

På lördag går jag in i vecka 40 vilket är enbart en vecka kvar för mig  Vart har tiden tagit vägen?
Men jag är verkligen redo och ser fram emot förlossningen. Det gör ont, det knakar, värmevallningar, trötthet, svårigheter att andas och sova etc. Så nu vill jag ha bebisen på utsidan istället

Det blev methotrexate injektion. Hcg hade stigit från ca 400 till ca 600 på 3 dagar. Hoppas nu detta hjälper så jag slipper operation. Igår kväll fick jag jätteont i magen särskilt höger sida. Det har kommit igång att blöda lite mer nu och jag har väldig huvudvärk och är trött.

Smärtan i själen är dock tyngst. Detta barn var så efterlängtat av oss. Jag blir 36 i april och känner att ska jag gå igenom detta fler ggr så rinner ju totalt ca 6 månader iväg om man räknar från sista mens fram till då kroppen är redo igen...plus att det ju kan ta tid innan det tar sig...om det gör det. Så funderar på att kontakta en privat gynekolog för att diskutera lite kring detta.

Kram

Vad är det för medel du fått i injektion? Jag har aldrig hört talas om det...

Jag beklagar verkligen det du går igenom Jag har genomgått 1 MF och 1 MA som kommit ut av sig själv. Det värsta är att man lär sig leva med sorgen, saknaden och smärtan.

2004 började vi försöka, 2008 började jag hos en privat gynekolog och fick äntligen hjälp. 2010 fick vi sonen. Så ja, leta upp en privat och se vad dom kan erbjuda. Jag hoppas att allt löser sig till det bästa för er!

Kramar om 

Tack!

Det är ett cellgift i låg dos som framkallar en medicinsk abort. Driver det ut allt och hg halten sjunker är det tillräckligt. Annars ev försök med en andra injektion alt operation.

Så som sagt...väntan till nästa hcg på ons är lååång.

Cellgiftet är kvar i kroppen ett tag så man får ej bli gravid inom minst tre månader för att undvika fosterskador.

dalin79: så tråkigt att höra, jag lider verkligen med dig . Kan inte sätta mig in i hur det känns, men jag förstår att det känns dubbelt smärtsamt att nu behöva vänta ett antal månader innan nytt försök kan påbörjas. Att dessutom känna stress mitt upp i sorgen är ju inte vad man behöver. Många kramar till dig

LuPeRo: jadu, jag tror att det var en liten grön dinosaurie som kom och åt upp tiden av våra graviditeter   Det har gått nästan overkligt fort. Nu börjar det verkligen dra ihop sig! Skönt att du känner dig redo nu.

Jag känner mig förväntansfull och redo på ett sätt, samtidigt som jag är spänd och stressad på ett annat sätt. Jag vet ju inte vad som väntar mig - vare sig gällande förlossningen eller första tiden med bebis. Idag har jag i alla fall inhandlat lite gottsaker till BB-väskan. I övrigt har jag inte packat den, men det känns inte som det är någon panik. Jag har allt hemma, så det är ju egentligen bara att packa ihop när jag börjar känna att latensfasen har satt fart. Och glömmer jag något så får maken åka hem och hämta, vi bor typ 1 km från sjukhuset . Idag har jag suttit och läst om första tiden med bebis i en bok som jag lånat. Blir alldeles tårögd när man läser om det första mötet med  

dalin79; Jag beklagar med hela mitt hjärta (trots att de orden inte hjälper något)

Jag hoppas att allt löser sig till der bästa för er och att du snart är tillbaka här... Kram!