Vi runt 35 år som väntar barn

Åh vad roligt, grattis jamieblue!! 

Tack :)

Det är säkert ingenting att oroa sig för men det hjälper ju inte, man oroar sig ju så klart ändå. Upplevde de första tolv veckorna som hemska och väääldigt långsamma.

Grattis Jamieblue!

Jag fick aldrig någon babyblues tror jag. Blev lättrörd ett par veckor. Blev tårögd när jag tänkte på förlossningen och kunde inte prata om den utan att börja gråta för jag tyckte att den var så fin. Däremot var jag ledsen för att jag hade ont och för att amningen inte funkade men det tror jag inte hade med hormoner att göra.

Hoppas den släpper för dig snart :)

Jag måste erkänna att jag är lite oroad över baby bluesen... Vet ju att det är fullt normalt, och att det går över. Men dessa hormoner alltså Ibland längtar jag bara tills att barnet ska vara fött och ha blivit några månader så man vant sig vid allt och kroppen+psyket stabiliserats lite. Samtidigt är det väl just dessa hormonpåslag som gör oss till "goda" föräldrar

Fast första veckorna är såååå mysiga :)

Men jag förstår hur du tänker. Kände likadant innan bebisen föddes. Men nu får jag istället nästan panik för varje vecka som går för jag vill att tiden bara ska stå stilla.

Det låter härligt
Jag hoppas att jag kommer att uppleva det på ett liknande sätt som du beskriver! 

Men med tanke på att jag grät nästan två dygn i streck över en sak (som inte var allvarlig på något sätt) här för ett tag sedan så undrar jag hur det blir när bebisen väl är född. Men härligt kommer det att bli, förr eller senare  

Jag kände mig mest tårögd och gråtmild hela tiden första veckan men jag var inte ledsen utan mer överväldigad av hur fint allt var (som förlossningen) och vilken tur vi hade som fått en så underbar bebis som var så liten och hjälplös. Kan till och med sakna den känslan. Fast nu är det ju kul på ett annat sätt. Som att plocka upp bebisen från vaggan på morgonen och mötas av världens leende.

Du har en så härlig tid framför dig. Njut av varje vecka. :)

Stort grattis jamieblue  

Med sonen var jag lite blödig de första veckorna, man var som Bebislängt skriver, överväldigad! Helt otroligt att man kan kunnat skapa ett helt nytt liv på så kort tid

Energin börjar dala lite nu faktiskt så nu börjar det bli dags att lyssna på kroppen och försöka vila. Jag försöker äta så bra jag kan och röra på mig men jag har ont. Bebisen ligger och slår i bäckenet så det ilar fruktansvärt när jag går, sitter eller ligger. Sammandragningar har jag oavsett vad jag gör. Och dom eviga värmevallningarna *pust*
Det enda jag inte gjort ännu är skrivit förlossningsbrev så det ska jag försöka knåpa lite på nu under dagarna. Nu har jag en grabb som fyller 4 till helgen så mycket tid läggs på det

Ja nu så är det snart dags för oss! Och jisses vad man längtar 
Jag vet ju vad som väntar och jag har fått strikta order av min BM. Åk in om vattnet går eller när det är 5-7 min mellan värkarna. Och jag kan räkna med halva tiden mot den första. Så enligt henne ska det ta ca 5-6 timmar nu andra gången.
Trots att min första förlossning tog 11,5 timme från att slemproppen gick på morgonen så märkte jag inte av tiden. För mig tog det kanske 1-2 timmar
Nu hoppas jag bara att jag och kroppen hamnar i balans med varandra så det går så smidigt som möjligt!

Jag hoppas att det håller sig borta nu och att det inte kommer mer
Har du någon läkare eller BM du kan kontakta vid oro (eller om underökning behövs)?