soni skrev 2015-03-19 06:54:09 följande:
Alltså... Jag grät mig till sömns igår kväll. Min bästa kompis ringde och berättade att hon hade plussat. Självklart är jag ju jätteglad för hennes skull men ändå blir jag så förkrossad. Jag känner mig hemsk som inte kan vara genuint jätteglad över beskedet men det var liksom droppen som fick bägaren att rinna över för mig. Det är så jävla tufft att gå igenom allt detta som vi allihop här gör. Det känns liksom inte rättvist. Vissa slutar med P-piller och plussar på första försöket och så finns det såna som vi... *suck*
Nu befinner jag mig nere på botten... Hoppas att lyckan når mig inom kort.
Usch, så jobbigt. Har förståelse för hur du känner, kan inte förstå hur just du känner men det du beskriver känner jag också varje dag! När min bästa vän berättade att hon var gravid hade vi redan försökt länge ( så även hon, 4 år) , på något konstigt vis hade jag alltid föreställt mig att vi skulle vara gravida samtidigt. Efter att hon berättat kom alla andra och berättade på löpande band. Den här månaden har min svägerska bf med deras 3e barn. När de väntade deras 2a hade vi börjat försöka. Min andra svägerska ska ha i sommar, deras 3e. Min bror ska ha nu i vår, och även andra vänner. En annan nära väns andra barn fyller 1 år och när hon väntade henne hade vi försökt i 1 år! Det är så frustrerande. Snart har två år gått & ingenting har hänt. Jag skyller bara på mig själv hela tiden.
Nu har vi ett barn sedan innan redan, så man finner väl lite styrka i honom. Men trodde aldrig det skulle ta så här länge... Allt känns som mitt fel.