Fler som gör hormonbehangling för att få ägglossning, utan IVF?

O ja! Mååånga gånger! Jag hamnar i detta ofta, det djupa mörka hålet. Många gånger räddar jobbet upp det för då får man lite annat att tänka på. Sen har jag ljugit så mycket för de nära runt omkring (vi vill inte berätta för någon om vårat problem) att jag nästan börjat trott på mig själv... Typ som "nä, vi vill inte ha barn än. Det blir kanske inga heller" osv.

Men vi ska börja med ivf nu snart. Läskigt!

Ja, jag ljuger också om vår situation. Jag har den här gången berättat för några få. Men de förstår verkligen inte. En av dem är min mamma som har fött 4 barn, fertil som bara den. Hon hade inte ens koll på att man har ägglossning en gång i månaden. Hon har bara blivit gravid. Hon är i vanliga fall världens bästa, hon är bäst på att lyssna och ge råd. men när det kommer till det här, så blir jag bara arg på henne. Hon kommer med de klassiska dumma råden "om ni slappnar av" "jag hörde talats om en som blev gravid när de adopterat" etc. Men för det mesta beter hon sig som att vi inte har detta problemet. 

Jag sa ju att jag mådde bättre. Men det är svårt att klättra uppåt nu. Vi ska ju göra en vanlig hormonbehandling till, men bara för att kliniken vi ska göra IVF på inte hade tid för ett möte fören slutet av februari iallafall. Men det känns så långt bort. Sen efter mötet dröjer det säkert minst en månad till vi kan påbörja försöket.... Jag mår dåligt av denna väntan....

frugsvensson, när ska ni påbörja ert försök?

Attlangta01 : Hej igen, va ett tag sedan nu. jag förstår precis hur du känner dig, jag har mått såå sjukt dåligt under en period nu då det inte "tagit sig" .. och dessutom har typ alla mina vänner blivit gravid med nr 2 och 3 under detta år som vi har kämpat, känns som FLEERA år som vi kämpat..
Vi ska göra ett FET nu på enda ägget som blev efter IVf:en 2012, har fått mens idag och börjar med femanest ikväll.. går inte detta vet jag inte vad jag ska ta mig till :(
håller verkligen tummarna för dig :)

Det är just därför jag/vi inte vill berätta något om den här situationen, fastän min mamma å pappa inte hade det lätt att få oss heller. Dock så va mamma gravid när de skulle påbörja utredningen.

Vi ska skicka en remiss med blodprover ner till kliniken i Härnösand. De testar för HIV/syfilis osv.. Sen skickas provsvaren och hela utredningen ner till Falun där vi kommer att göra IVF. Det kunde ta 1-3 månader innan vi bli kallad för samtal och start. Vi kommer att gå på alla kontroller och så på vår klinik vi går till nu. Det enda vi gör i Falun är äggplock och insättning.

Hej Snovit

 Vad kul att höra från dig. Har ni gjort några behandlingar under din frånvaro här, eller har ni tagit det lugnt?

Hur gammal är du? Visst hade du barn som var runt 2år också? Har ni försökt länge med syskon?

 Jag har två nära vänner som började försöka ungefär 6 månader efter oss. Båda av dessa är gravida nu och en av dem ska ha snart?. Det gör ont som f-n. Vi har inte ens lyckats få ett plus?.

Frugsvensson: men tror du inte att din mamma skulle kunna vara ett stöd för dig, om hon också gått igenom liknande det ni går igenom? Jag kan verkligen verkligen sakna något att prata med om detta. Nu de senaste veckorna när jag mått jätte dåligt,  har jag bara velat ringa någon och prata och få gråta, någon som förstår. Men min mamma förstår inte. Sen har jag berättat för en vän till och hon är också fertil till tusen (som ALLA andra i min närvaro), så hon förstår inte. Hon säger liksom fel saker till mig, även om det är välmenigt. Jag önskar (jag vet att jag är jätte elak nu) att någon annan i min närhet satt i liknande situation, jag skulle behöva stödet. Jag känner att jag drunknar ibland?.

Vad skönt att få göra IVF i Falun, vi tittade på att göra där då de har så otroligt bra rykte.  Men det blir lite för långt för oss. Men kanske att vi påbörjar IVF samtidigt och kan följas år på resan? Vi har vårt första samtal inbokat i slutet av feb. 

attlangta01 : jag har just fyllt 31år och vi har en son som fyller 2 år nu i februari, vi har försökt (aktivt med hormoner) för att få  ett syskon sedan jag slutade amma i oktober 2013 vilket är över ett år nu.. fruktansvärt jobbigt!! :( vänner runt omkring oss som inte hade kunnat tänka sig ett till barn när vi började att försöka har redan varit gravida och fått ett andra och tredje, vilket känns som ett nederlag för mig varje gång..vi har försökt flera ggr sedan jag skrev här sist och varje gång fått fina ägglossningar med ingen graviditet!!
Nu blir det FET och hoppas det lyckas <3
jag förstår verkligen hur du känner dig, ljuger också om våran situation och hanmar ofta i svackor mellan behandlingarna. när blir det IVF för er? hur gammal är du? och hur gammalt är ert barn? :)

Vi började försöka jan 2014, så exakt ett år sedan nu. Känns tungt. Får så många frågor också, från alla håll, om när tvåan kommer. Jag tänkte på detta häromdagen, på något sätt känns det som att det har blivit en norm att få ganska tätt emellan barnen, ska vara ungefär 2år emellan. Jag kan tom känna mig som en dålig mamma för att inte kunna ge min son det. Alla påpekar att vi borde tänka på syskon nu, hur viktigt det är att det inte är för långt emellan etc.... 

Lyckades ni på första IVfen när du blev gravid med din son?

Jag har precis blivit 33 och min son fyllde precis 2år. Jag har även börjat känna mig lite stressad över min ålder. Även om jag är glad att jag bor i sthlm. Här är upplevs det inte så gammalt, jag har vänner som fortfarande inte fått sin första. Men jag har alltid velat ha många barn, hade tänkt mig 3st åtminstonde. Men det får jag glömma, jag blir överlycklig om jag ens lyckas med ett syskon till min älskade son.

Vi ska på IVF samtal i slutet av feb. Känns så långt till dess. Gör dock ett hormonförsök till emellan....

attlangta01 : förstår, vill också ha tre men det känns helt lönlöst!
då har vi försökt lika länge nästan, det är jobbigt med dessa frågor.. jag har faktiskt börjat säga som det är att vi kanske inte kan få fler.. då får man det klassiska svaret, (-men när ni minst anar det och slappnar av....???!!) SUCK. som att min PCO skulle försvinna för att jag slappnade av och tänker på något annat?
Jag hade gått på pergotime men fick svåra biverkningar av det och lyckades på första IVF:en..

då håller jag tummarna för att hormonförsöket lyckas så att du slipper IVF.. om mitt FET inte lyckas så blir det nog IVF, det är ju sååååå dyyyrt bara! våran FET kostan 13000kr..

Idag bröt jag ihop på lunchen. Satt i klassrummet och åt lunch med några klasskamrater. En av de är gravid och ska ha barn i sommar, precis som jag skulle (för de som inte läst tidigare sidor fick jag reda på i förra veckan att mitt foster dog före jul). Hon pratade om graviditeten med ett par andra och även om jag inte deltog i konversationen utan försökte ignorera den så hörde jag ju vad de sa. Hon pratade om hur dåligt hon mår och hur jobbigt det är att vara gravid. Och jag förstår henne! Jag gnäller också när jag är gravid och det ÄR jobbigt. Men det enda jag kunde tänka på var att det finns inget i världen jag hellre skulle vilja, än att må sådär dåligt. Jag skulle göra allt för att mitt foster skulle ha fått vara levande inne i min mage nu. Det blev droppen för mig, efter en natt nästan utan sömn pga. sjukt barn, så jag gick ut i korridoren. Sen satt jag på golvet och hulkade, grät och praktiskt taget hyperventilerade i en halvtimme. Tills lunchrasten var slut och folk började komma tillbaka. Det var hemskt.

Nu börjar jag oroa mig för framtiden. Vågar jag fortsätta med sprutor? Klarar jag av ett eventuellt tredje missfall? Funderar också på att ta kontakt med någon kurator. Vet att universitetet har som man kan gå till typ gratis, så det ska jag kolla upp.

Varför ska det vara så orättvist allting? Vissa blir gravida dagen efter att de slutar med preventivmedel. Och vi andra får gå i tysto och lida och se alla andras fina, runda magar och höra hur jobbigt de har det som måste ge energi och näring åt ett nytt liv. SÅ orättvist.