Jag HATAR att vara förälder.

Det är en bit dit. Men det blir bättre. Senast igår, när åttaåringen satt på sitt rum ett par timmar med datorn och sexåringen satt och spelade Skylanders med kompis/sprang över till kompis och lekte där en stund så tänkte jag på att barn är rätt behagliga när dom blir lite större ändå.

Första gången den tanken slagit mig! Haha

Förstår inte alls hur det kan komma sig att så många mammor får ta hela lasset själv. Var är era män?

Själv är jag barnfri, men min man och jag delar på allt i hemmet. Disken, tvätten, reparationer, städning etc... När jag höll på att gå in i en depression så bokade min man en veckas resa utomlands till mig och sa att han tog hand om huset så länge (vilket han också gjorde) och när jag kom hem så kände jag mig som en helt ny, lyckligare människa.

Se till att du också får avlastning och  boka in en dag eller helg på ett spa eller åk iväg till något land som du gillar.

Jag älskade att vara mamma till ett barn, hade aldrig varit så lycklig. Så när hon var fyra skaffade vi barn nr 2. Tvåbarnschocken var total. Från att ha en underbar tillvaro blev allt ett otrivsamt kaos. Sedan blev jag gravid trots p-piller, och jag kan bara säga att livet med tre barn är ett helvete. Ändå älskar jag dem över allt annat och skulle dö om något hände dem.

Jag har också lagt ner min hobby, hatar stök o smuts, saknar spontana biobesök med mannen osv osv. Men, man får helt enkelt inse att det är en kort tid det handlar om och bara gilla läget! När småbarnstiden är över kommer allt det man saknar tillbaka PLUS att man har ytterligare några fina små människor att dela livet med utöver underbara mannen.

Småbarnstiden är tuff men rolig och lärorik, du kommer njuta dubbelt upp av allt du saknar nu om bara en liten liten stund o när du ligger där i sängen i lugn o ro om några år, kanske du saknar en liten bebisnacke att snusa på...

Visst, så är det ju med småbarn! Men dem växer upp fortare än du tror och då får du tillbaka dig själv! Mitt tips är att ex börja träna så du kommer iväg nån kväll från hemmet och umgås med andra. Dvs inte barn eller mammalediga! Det är minräddning!! Plus engod middag och vin med min man när barnen somnat!

Skönt, om än hemskt, att läsa att det är många som känner igen sig en del. Man tror ju lätt att man är ensam i världen om att inte tycka om att bara vara med barnen hela dagarna. Som många säger så är det ju ett tabu att påstå annat. Visst förstår jag också att det är värst nu när barnen är så små och inte klarar av att göra speciellt mycket själva, men det gör ju inte de här åren mindre jobbiga.

Ni som undrar varför jag inte lät bli att skaffa barn, om det nu är så hemskt att vara förälder, hur tänker ni egentligen? Precis som att man skulle veta hur något är innan man har varit med om det.
Sedan så är det ju inte heller så att jag ångrar att jag skaffade barn, för de är det finaste som finns, men jag saknar att inte ha något annat liv - än just som förälder. Bara att skriva det här inlägget har redan tagit mer än en timme för att jag måste springa ifrån hela tiden.

Till er som undrar över pappans roll så gör han allt han bara kan, och lite till, för att vi ska ha det bra (avlastar, gör hushållssysslor m.m.). Vår arbetssituation gör dock att vi inte har kunnat dela på föräldraledigheten, vilket gör att det är jag som har fått gå hemma själv under en väldigt lång tid.

Tack för alla tips och råd, peppande och förstående ord!

Jag känner igen mig i mycket av detta TS!