Anonym (Tråkiga mamman)

Äldre 14 Nov 20:10

119 svar

Jag HATAR att vara förälder.

Missförstå mig rätt. Jag älskar mina barn, men att:

aldrig ha tid för sig själv
aldrig få tid med sin partner
aldrig kunna ta några ekonomiska risker
inte kunna ha någon hobby
tvingas vara föräldra"ledig"
aldrig ha fint hemma mer än i ett par minuter
i princip aldrig ta sig mer än ett par kilometer från huset

får mig att bli galen. Jag vet inte ens vem jag är längre eller vad jag vill här i livet. Jag är någon som städar, diskar, lagar mat, tvättar, byter blöjor m.m. m.m.. Jag gläds över mina barns upptäckter och framsteg, jag busar med dem, jag smälter när de ler, men under ytan är jag så otroligt olycklig.

Ibland tänker jag på att skiljas från min man, min underbara, fantastiska, älskade man, bara för att få delad vårdnad om barnen. Tänk så skönt att slippa vakna av att någon skriker eller att kunna lämna nånting framme utan att det blir förstört. Självklart så skulle jag aldrig, på riktigt, lämna dem som jag älskar mest i hela världen. Mitt "jag" däremot, det har jag lämnat någonstans efter vägen, och nu har jag ingen aning om vart det kan tänkas vara.

Fler som känner som jag?

Anonym (barnfri)

Äldre 14 Nov 21:12

#11

Anonym (m) skrev 2013-11-14 21:01:14 följande:

Men vad jag blir ledsen att läsa detta......varför skaffa barn i första ställa om dom bara är i vägen?

Därför att om man inte vill ha barn blir man kallad egoistisk och får höra att man kommer att ångra sig. Jag har valt att inte skaffa några barn på grund av att jag inte vill ha det som ts, så jag vet. Ts, jag lider med dig, du borde försöka få avlastning så snart som möjligt. Ska din man vara föräldraledig?

Anonym (samma)

Äldre 14 Nov 21:14

#12

Chanel no 5 skrev 2013-11-14 20:58:34 följande:

Får du inte inte ut ngt av barnens glädje när de matar kalven?
Till dig och TS är inte era män oxå föräldralediga (om ni nu är det och har sså små barn?) Delar ni inte på arbetet kring barnen?

Jag kan tycka att det är kul att de har kul och stå och fotografera lite. Men jag känner mig inte stimulerad och sysselsatt med något roligt skulle jag inte säga. Jag kan föreställa mig tusen olika vuxenaktiviteter som hade varit roligare att ägna lördagen åt än att se på när ungarna matar en kalv. I simhallen hade jag hellre simmat själv och suttit i jaccuzin än att sitta i barnpoolen och vakta och hälla vatten ur en vattenkanna. På bio hade jag hellre sett en vuxenfilm än Alfons Åberg. Gå ut och äta hade jag hellre gått i Grands matsal än på nån barnvänlig restaurang som serverar pannkakor. Jag tycker det är TRIST med barnaktiviteter helt enkelt. Jag blir inte stimulerad. Jag är väl en ganska typisk 36 åring som inte roas av saker som är ämnade för 3 åringar.

Anonym (samma)

Äldre 14 Nov 21:17

#13

Anonym (m) skrev 2013-11-14 21:01:14 följande:

Men vad jag blir ledsen att läsa detta......varför skaffa barn i första ställa om dom bara är i vägen?

Därför att man inte vet hur trist livet med barn är innan man har några? Eftersom ingen som tycker det är tråkigt någonsin vågar säga det (annat än anonymt på internet) för det är ett sånt tabu?

KimPossible

Äldre 14 Nov 21:22

#14

Anonym (m) skrev 2013-11-14 21:01:14 följande:

Men vad jag blir ledsen att läsa detta......varför skaffa barn i första ställa om dom bara är i vägen?

Kanske för att man föreställt sig att det var någonting man var _två_ föräldrar om?

Varför förutsätts just kvinnor/mammor tycka att det är höjden av lycka att vara dygnetruntjour som hushållerska, barnskötare och i vissa fall mjölkmaskin, utan möjlighet till någon som helst mental stimulans på vuxennivå?

Jag hade inte heller stått ut med det som Ts och de två anonyma beskriver. Poängen är att jag inte heller ha behövt ha det så just för att jag delat ansvaret om både barn och hem med min partner. Då behöver det aldrig bli riktigt så gräsligt och jobbigt.

People who think they know everything are a great annoyance to those of us who do.

Anonym (barnfri)

Äldre 14 Nov 21:23

#15

Anonym (samma) skrev 2013-11-14 21:17:25 följande:

Därför att man inte vet hur trist livet med barn är innan man har några? Eftersom ingen som tycker det är tråkigt någonsin vågar säga det (annat än anonymt på internet) för det är ett sånt tabu?

Du har definitivt rätt. Vi som inte vill ha barn för att vi ser för mycket negativt med föräldraskapet ska till varje pris övertygas om att vi har fel och att föräldraskap är sååå enkelt och underbart.

Chanel no 5

Äldre 14 Nov 21:30

#16

Anonym (samma) skrev 2013-11-14 21:14:28 följande:

Jag kan tycka att det är kul att de har kul och stå och fotografera lite. Men jag känner mig inte stimulerad och sysselsatt med något roligt skulle jag inte säga. Jag kan föreställa mig tusen olika vuxenaktiviteter som hade varit roligare att ägna lördagen åt än att se på när ungarna matar en kalv. I simhallen hade jag hellre simmat själv och suttit i jaccuzin än att sitta i barnpoolen och vakta och hälla vatten ur en vattenkanna. På bio hade jag hellre sett en vuxenfilm än Alfons Åberg. Gå ut och äta hade jag hellre gått i Grands matsal än på nån barnvänlig restaurang som serverar pannkakor. Jag tycker det är TRIST med barnaktiviteter helt enkelt. Jag blir inte stimulerad. Jag är väl en ganska typisk 36 åring som inte roas av saker som är ämnade för 3 åringar.

Jag vet inte hur typiskt detär. Jag tycker det är roligt att göra många av barnaktiviteterna just för att jag gör det tillsammans med barnen.

Chanel no 5

Äldre 14 Nov 21:32

#17

Anonym (en till..) skrev 2013-11-14 21:07:09 följande:

Samma här. Jag älskar mitt barn över allt annat på denna jord men jag avskyr ändå att vara förälder och händer även att jag önskar att jag aldrig skulle ha skaffat barn (trots att mitt barn även skänker mig mycket glädje). Kan inte njuta och slappna av på kvällarna för är konstant orolig att barnet ska vakna för barnet vaknar hundra gånger per natt och jag måste hinna få några timmars sömn iallafall för att orka med ytterligare en urtråkig dag och går därför och lägger mig redan vid 21 senast 22 oftast och jag är ändå så trött och utmattad då att jag knappt kan hålla mig vaken, därför får jag knappt någon tid med min sambo heller, eller för mig själv... Allt är så komplicerat och allt måste planeras i minsta detalj när vi ska iväg någonstans och det tar en evighet att få allt i ordning. Det enda jag gör är att städa, diska, laga mat, tvätta, byta blöjor och leka urtråkiga lekar. Vill bara att tiden ska gå, på morgonen släpar sig tiden fram och jag längtar tills barnet ska vila på dagen, sen efter vilan längtar jag bara tills barnet ska sova på kvällen. Jag är också otroligt olycklig och hade aldrig trott att det var såhär att vara förälder. Jag har tappat bort mig själv. Förut hade jag intressen, jag skrev massor och läste böcker, att skriva var min passion, nu finns ingen tid och ingen ork...

Kan inte du återgå till jobb och din man ta föräldraledigt. Har du funderat på om du är deprimerad?

Anonym (...)

Äldre 14 Nov 21:59

#18

Jag tycker inte heller om "barnaktiviteter". I alla fall inte de som räknats upp här och undviker dem så långt det går. Men vi gör mycket tillsammans med barnen ändå. Visst händer det att vi går till lekplatser, djurpark och liknande. Men då ser jag till att ha någon vuxen med barn i samma ålder som mina med. Då leker barnen och vi vuxna kan prata om annat. Det brukar blir ganska trevligt faktiskt. Gör jag något själv med barnen blir det något jag tycker är roligt och hittills har de också haft roligt på allt jag dragit med dem på. Kanske för att de märker att mamma också har roligt. Jag brukar gå på långpromenader i naturen med matsäck. Något jag ofta gjorde innan jag fick barn. Har haft med barnen på vandringar från att de var ca. 8 månder och det har aldrig varit några problem. Min man tycker om att gå på konstmuseer (vilket jag inte har något intresse för) och han tar ofta med barnen och de tycker båda det är roligt att gå med pappa. Sonen delar mitt intresse för hästar, så vi är i stallet tillsammans. Det enda jag tycker är roligt att leka med är lego, så jag och barnen bygger ofta lego tillsammans. För övrigt leker jag inte, inte på barns vis i alla fall.
Sen går småbarnsåren fort. Min 8-åring har bara det senaste året blivit självgående i mycket. Vi kan sova länge på helgerna och han fixar frukost och roar sig själv tills vi vaknar. Han brukar ge lillasyster frukost också och hjälpa henne med tvn. Han leker med kompisar nästan varje dag efter skolan och kommer ibland inte hem förrän till kvällsmaten kl.18. Om bara några år kommer yngre barnet troligtvis att göra det samma och då har jag all tid i världen för mig själv känns det som.
Stökigt och leksaker och matrester under köksbordet hade vi också när barnen var yngre. Men det var en så kort tid och nu har vi inte mer stök än innan barnen kom.
Man behöver inte ge upp sitt liv helt och hållet för barnen.

Anonym (plupp)

Äldre 14 Nov 22:37

#19

Anonym (...) skrev 2013-11-14 21:59:12 följande:

Jag tycker inte heller om "barnaktiviteter". I alla fall inte de som räknats upp här och undviker dem så långt det går. Men vi gör mycket tillsammans med barnen ändå. Visst händer det att vi går till lekplatser, djurpark och liknande. Men då ser jag till att ha någon vuxen med barn i samma ålder som mina med. Då leker barnen och vi vuxna kan prata om annat. Det brukar blir ganska trevligt faktiskt. Gör jag något själv med barnen blir det något jag tycker är roligt och hittills har de också haft roligt på allt jag dragit med dem på. Kanske för att de märker att mamma också har roligt. Jag brukar gå på långpromenader i naturen med matsäck. Något jag ofta gjorde innan jag fick barn. Har haft med barnen på vandringar från att de var ca. 8 månder och det har aldrig varit några problem. Min man tycker om att gå på konstmuseer (vilket jag inte har något intresse för) och han tar ofta med barnen och de tycker båda det är roligt att gå med pappa. Sonen delar mitt intresse för hästar, så vi är i stallet tillsammans. Det enda jag tycker är roligt att leka med är lego, så jag och barnen bygger ofta lego tillsammans. För övrigt leker jag inte, inte på barns vis i alla fall.
Sen går småbarnsåren fort. Min 8-åring har bara det senaste året blivit självgående i mycket. Vi kan sova länge på helgerna och han fixar frukost och roar sig själv tills vi vaknar. Han brukar ge lillasyster frukost också och hjälpa henne med tvn. Han leker med kompisar nästan varje dag efter skolan och kommer ibland inte hem förrän till kvällsmaten kl.18. Om bara några år kommer yngre barnet troligtvis att göra det samma och då har jag all tid i världen för mig själv känns det som.
Stökigt och leksaker och matrester under köksbordet hade vi också när barnen var yngre. Men det var en så kort tid och nu har vi inte mer stök än innan barnen kom.
Man behöver inte ge upp sitt liv helt och hållet för barnen.

Håller helt med dej

Anonym (plupp)

Äldre 14 Nov 22:38

#20

är nyfiken på svar från ts

Jag HATAR att vara förälder.

INNEHÅLL