Jag HATAR att vara förälder.

Herregud, lika här. För mig räcker inte förslagen få avlastning två timmar här och där för att kunna gå och träna eller nåt. Det enda som händer om jag går iväg i två timmar är att jag får ångest av att behöva gå tillbaka till fängelset när timmarna är slut. Man kommer ju direkt hem till matkladd på golvet, leksaker högt och lågt, skrik och gnäll, ungar som väcker en mitt i natten, eller ska gå upp kl.4 på morgonen eller vägrar att ens somna så blev det inget ligg den kvällen heller. Sen kommer helgen och då väntar ändlösa trista barnaktiviteter som lekplats, barnbio och 4H-gård som vi ju naturligtvis pallrar oss iväg på men det är enbart för ungarnas skull och för att tiden ska gå. Vi vuxna har ju inte ut nånting av att mata kalven på 4H-gården. 

Jag kan tycka att det är kul att de har kul och stå och fotografera lite. Men jag känner mig inte stimulerad och sysselsatt med något roligt skulle jag inte säga. Jag kan föreställa mig tusen olika vuxenaktiviteter som hade varit roligare att ägna lördagen åt än att se på när ungarna matar en kalv. I simhallen hade jag hellre simmat själv och suttit i jaccuzin än att sitta i barnpoolen och vakta och hälla vatten ur en vattenkanna. På bio hade jag hellre sett en vuxenfilm än Alfons Åberg. Gå ut och äta hade jag hellre gått i Grands matsal än på nån barnvänlig restaurang som serverar pannkakor. Jag tycker det är TRIST med barnaktiviteter helt enkelt. Jag blir inte stimulerad. Jag är väl en ganska typisk 36 åring som inte roas av saker som är ämnade för 3 åringar. 

Därför att man inte vet hur trist livet med barn är innan man har några? Eftersom ingen som tycker det är tråkigt någonsin vågar säga det (annat än anonymt på internet) för det är ett sånt tabu?

Ganska få skulle väl säga att det är samma sak att ha egna barn som att ibland stöta på andras barn och då vara en person som inte behöver engagera sig. Jag stör mig inte på barn i allmänhet. Fick jag bara sitta ostört i soffan och dricka öl och glo på Portugal-Sverige imorgon så får det gärna finnas några barn i huset. Men när matchen börjar har en fortfarande vägrat somna, när Sverige gör 1-0 vaknar den andre och behöver hjälp på toaletten, när Portugal kvitterar skriker en för att den tappat nallen, och till sist när Sverige får straff vaknar en och vägrar gå och lägga sig igen. Jag är less på det helt enkelt. 

Intressant det där att är man 18 och blir gravid får man höra att man förstör sitt liv men är man 35 förstör man sitt liv om man inte blir gravid. Är barn så roligt att det överglänser allt annat man kan ägna sig åt i livet så spelar det väl ingen roll när man får dem? Det fanns ju inget roligare än att ha barn. 

Men inte hur jobbiga och krävande de är hela tiden dygnet runt. Jag hade tex fått höra att småbarn sov massor, 3-åringen ungefär 12 timmar per natt. Det borde räcka till att se fotbollsmatchen i fred, få ett ligg och sen sova 8 timmar själv. Att det är frågan om att 3-åring sover 12 timmar med 117 uppvak inklusive att de går upp mitt i natten och ska leka och vägrar somna om glömde man bort att informera.  

Har du barn? Jag har föreställt mig inte när jag läst de tidigare inläggen. Föreställer du dig att barn i 12 månader aldrig sover längre pass än 20-40 minuter följt av 90 minuter klarvaken dygnet runt? Föreställer du dig att de vid 3 års ålder fortfarande inte har sovit igenom natten en enda gång (bokstavligt)? Och då definierar jag sova genom natten som 8 timmar i sträck vilket anses väldigt lite för barn i den åldern. Föreställer du dig att de varje natt i ett halvår (mellan 2-2.5 års ålder) går upp kl 02 och vägrar somna om utan är klarvakna och glada och ska leka i två timmar först? Och sen går upp kl. 06.30 och är lika klarvakna. Isf grattis, du är ovanligt insiktsfull. 

Och mina barn har aldrig gett uttryck för att vara vare sig trötta eller övertrötta. De har aldrig grinat och inte orkat leka utan det har varit klarvakna solstrålar med full fart i vakentiden trots det här sovmönstret. Jag kunde i vart fall inte föreställa mig det här. 

Jag utgår från att saker ska bli genomsnittliga inte att det ska bli det värsta hela tiden. Man gifter sig ju inte med tanken att äktenskapet säkert ska bli ett helvete så varför skulle man utgå från att livet med barn säkert blir ett helvete?