Jag HATAR att vara förälder.

Skönt, om än hemskt, att läsa att det är många som känner igen sig en del. Man tror ju lätt att man är ensam i världen om att inte tycka om att bara vara med barnen hela dagarna. Som många säger så är det ju ett tabu att påstå annat. Visst förstår jag också att det är värst nu när barnen är så små och inte klarar av att göra speciellt mycket själva, men det gör ju inte de här åren mindre jobbiga.

Ni som undrar varför jag inte lät bli att skaffa barn, om det nu är så hemskt att vara förälder, hur tänker ni egentligen? Precis som att man skulle veta hur något är innan man har varit med om det.
Sedan så är det ju inte heller så att jag ångrar att jag skaffade barn, för de är det finaste som finns, men jag saknar att inte ha något annat liv - än just som förälder. Bara att skriva det här inlägget har redan tagit mer än en timme för att jag måste springa ifrån hela tiden.

Till er som undrar över pappans roll så gör han allt han bara kan, och lite till, för att vi ska ha det bra (avlastar, gör hushållssysslor m.m.). Vår arbetssituation gör dock att vi inte har kunnat dela på föräldraledigheten, vilket gör att det är jag som har fått gå hemma själv under en väldigt lång tid.

Tack för alla tips och råd, peppande och förstående ord!