• Anonym (Tråkiga mamman)

    Jag HATAR att vara förälder.

    Missförstå mig rätt. Jag älskar mina barn, men att:

    aldrig ha tid för sig själv
    aldrig få tid med sin partner
    aldrig kunna ta några ekonomiska risker
    inte kunna ha någon hobby
    tvingas vara föräldra"ledig"
    aldrig ha fint hemma mer än i ett par minuter
    i princip aldrig ta sig mer än ett par kilometer från huset

    får mig att bli galen. Jag vet inte ens vem jag är längre eller vad jag vill här i livet. Jag är någon som städar, diskar, lagar mat, tvättar, byter blöjor m.m. m.m.. Jag gläds över mina barns upptäckter och framsteg, jag busar med dem, jag smälter när de ler, men under ytan är jag så otroligt olycklig.

    Ibland tänker jag på att skiljas från min man, min underbara, fantastiska, älskade man, bara för att få delad vårdnad om barnen. Tänk så skönt att slippa vakna av att någon skriker eller att kunna lämna nånting framme utan att det blir förstört. Självklart så skulle jag aldrig, på riktigt, lämna dem som jag älskar mest i hela världen. Mitt "jag" däremot, det har jag lämnat någonstans efter vägen, och nu har jag ingen aning om vart det kan tänkas vara.

    Fler som känner som jag?

  • Svar på tråden Jag HATAR att vara förälder.
  • Anonym (Tvillingmorsan)

    Jag trivdes med att vara föräldraledig. Våra barn sov för det mesta större delen av nätterna och krävde inte konstant uppmärksamhet när de var vakna heller, de hade varandra. Jag sänkte nivån på städning så länge det inte blev extremt stökigt eller smutsigt, vilket gjorde att jag inte kände att jag måste gå runt och plocka hela tiden. Det fick vara som det var, till en viss gräns. Jag hade också möjlighet att komma ifrån och få tid för mig själv, eftersom jag och min man hjälptes åt och delade på ansvaret. Vi hade även viss avlastning från anhöriga.

    ÄNDÅ fanns det dagar då jag bara ville dra täcket över huvudet. Småbarn ÄR krävande. Det var både tufft och underbart.

    Står man själv med hela eller större delen av ansvaret, för att partnern inte kan eller vill hjälpa till, förstår jag att det blir ännu tuffare. Jag hade klarat det, men jag hade kanske varit trött och sur jämt i stället för bara ibland. Jag hade kanske mått som TS.

    Den enda tröst jag kan ge dig är att det är övergående TS. Några år får man sätta stora delar av övriga livet på paus. Men ju äldre barnen blir, desto mer självgående blir de (oftast) och desto mer frihet får man.

  • Anonym (Varför leta upp gamla trådar?)

    Tråden är från 2013. 

  • Anonym (Mimmi)
    Anonym (Varför leta upp gamla trådar?) skrev 2024-11-07 23:10:01 följande:

    Tråden är från 2013. 


    Fast som du ser så finns problemet kvar. Vad gör det då att man fortsätter i en befintlig tråd istället för att skriva en ny i samma ämne?
  • Anonym (Hej2)

    Jag gillar inte att vara småbarnsförälder, det var verkligen inget för mig. Pest och pina och jag bara önskade att barnen skulle bli större. Idag är båda tonåringar och den ena tar snart studenten och jag trivs väldigt bra som förälder. Det är nog få som älskar alla faser i föräldralivet.

  • Anonym (Varför leta upp gamla trådar?)
    Anonym (Mimmi) skrev 2024-11-08 05:22:09 följande:
    Fast som du ser så finns problemet kvar. Vad gör det då att man fortsätter i en befintlig tråd istället för att skriva en ny i samma ämne?
    Du förstår inte varför det är onödigt att ge en förälder råd och stöd om tråden skapades 2013? Ts barn är väl rätt stora nu så hen behöver nog inte hjälp längre
  • Anonym (Mimmi)
    Anonym (Varför leta upp gamla trådar?) skrev 2024-11-08 16:46:40 följande:
    Du förstår inte varför det är onödigt att ge en förälder råd och stöd om tråden skapades 2013? Ts barn är väl rätt stora nu så hen behöver nog inte hjälp längre
    Men snälla, du förstår inte att diskussionen kan gå vidare för att hjälpa andra med samma problem?
  • Anonym (Mamman)

    Jag ogillade att vara småbarnsförälder. Och separerade just för att få egentid.
    Egoistiskt kanske men det gjorde mig till en bättre förälder. 
    Vi hade väldigt bra kommunikation vi som föräldrar så vi hördes varje dag.
    Vi är ff bästa vänner.
    Barnen är vuxna idag och vi alla har vägra kontakt. 

  • Anonym (Mamman)
    Anonym (Mamman) skrev 2024-11-10 13:59:55 följande:

    Jag ogillade att vara småbarnsförälder. Och separerade just för att få egentid.
    Egoistiskt kanske men det gjorde mig till en bättre förälder. 
    Vi hade väldigt bra kommunikation vi som föräldrar så vi hördes varje dag.
    Vi är ff bästa vänner.
    Barnen är vuxna idag och vi alla har vägra kontakt. 


    Inte vägra! Väldigt bra kontakt!
  • Anonym (Lisa)
    Anonym (Mamman) skrev 2024-11-10 13:59:55 följande:

    Jag ogillade att vara småbarnsförälder. Och separerade just för att få egentid.
    Egoistiskt kanske men det gjorde mig till en bättre förälder. 
    Vi hade väldigt bra kommunikation vi som föräldrar så vi hördes varje dag.
    Vi är ff bästa vänner.
    Barnen är vuxna idag och vi alla har vägra kontakt. 


    Vad betyder att ni alla har vägra kontakt? Har ni ingen kontakt med era barn?
  • Anonym (Lisa)

    Säg nu! bra att ni har bra kontakt med era barn!

  • Retrogade

    Blir så ledsen av det många skriver.. Jag har längtat efter barn i 10 år men inte lyckats få något. Allt det ni beskriver som är så fruktansvärt jobbigt, är någonting jag skulle kunna dö för! Man skaffar väl barn för att leva för dom? Självklart gör man saker för sina barn som man vanligtvis aldrig skulle göra eller sånt som är skittråkigt? Jag hade kunnat göra vad som helst för att bli väckt mitt i natten, kladdfläckar i soffan och mellanmål hit och dit. Ni fattar inte hur lyckligt lottade ni är!

  • Anonym (Så glad)

    Är så glad att vara barnfri. Tog beslutet som 22åring och har inte fått någon barnlängtan än 12 år senare.
    Jag vaknar av klockan eller av ljuset. Jag dricker mitt morgonkaffe i lugn och ro. Mitt hem är exakt så som jag vill ha det. Jag städar bara efter mig själv. Jag kan lägga mig och vila mitt på dagen om jag får migrän i ett tyst och lugnt rum. Ingen för oväsen eller kräver min uppmärksamhet eller tillsyn. Min partner och jag kan hänge oss enbart till varandra hur mycket och ofta vi vill. Jag lägger bara pengar på exakt det jag vill lägga pengarna på. Jag får sova ostört. Jag kan gå ut hur och när jag vill och har mängder med egentid. 

    Många föräldrar erkänner inte hur hemskt det faktiskt kan vara med barn. Varför? Är det så tabu? 

    Nej.. Barn är inte, och kommer aldrig vara något jag vill ha. Jag väljer min partner och mig själv istället alla dagar i veckan. 

  • Anonym (Samma känsla.)

    Sjukt att jag hitta den här tråden för att jag googlade Exakt dom orden som du startade med. ?Jag hatar att vara förälder?. Jag håller med TS till 100%. Det är tungt och tyngande.. krossande. Som andra skriver.. Jag älskar mina egna barn men jag har en väldigt stark känsla och övertygelse att ?vara förälder? inte är för mig. Redan som ung. Tonåring kände jag att jag inte ville ha barn. Att det inte var nånting som intresserade mig. Jag ogillar barn och deras beteen och sätt att vara. Låter lite konstigt men så är det. Men tiden gick och jag blev äldre. Jag och min partner hade varit ihop i några år och hon ville väldigt gärna ha barn. Jag hade en liten gnagande känsla av skepsis men samtidigt kändes det kanske som ett naturligt steg för oss. Vårt första barn dog tre veckor gammal och det tog såklart väldigt hårt på oss. På mig. Nu har vi tre barn och jag kämpar verkligen varje dag med att hålla min pappa-fasad uppe. Jag älskar såklart mina barn men precis allt allt allt annat som kommer med föräldraskap hatar jag. Jag dagdrö och fantiserar om att bara dra. Att gå ut genom dörren och bara få vara ensam. Och inte behöva komma tillbaka. Men det är verkligen nånting som jag inte kan utsätta min familj för. Min egen far gjorde i stort sett så.. Och det har skadad mig mer än jag trodde när jag var yngre. Och samt har jag ångest över att jag antagligen är precis lika som honom. 
    Allt detta har lett till mycket ånges, stress och en depression. Terapi, antidepressiva läkemedel och annat. Men inget av det hjälper egentlige. Utan allt kokas ner till att jag bara måste acceptera läget. Men det är svårt. Jag skulle hållit kvar vid min känsla som tonåring. Lyssnat på mig själv och varit starkare för att kunna stå emot samhällsnormen.
    Men nu är man här.

  • Goneril
    Anonym (Så glad) skrev 2024-11-16 01:04:51 följande:

    Är så glad att vara barnfri. Tog beslutet som 22åring och har inte fått någon barnlängtan än 12 år senare.
    Jag vaknar av klockan eller av ljuset. Jag dricker mitt morgonkaffe i lugn och ro. Mitt hem är exakt så som jag vill ha det. Jag städar bara efter mig själv. Jag kan lägga mig och vila mitt på dagen om jag får migrän i ett tyst och lugnt rum. Ingen för oväsen eller kräver min uppmärksamhet eller tillsyn. Min partner och jag kan hänge oss enbart till varandra hur mycket och ofta vi vill. Jag lägger bara pengar på exakt det jag vill lägga pengarna på. Jag får sova ostört. Jag kan gå ut hur och när jag vill och har mängder med egentid. 

    Många föräldrar erkänner inte hur hemskt det faktiskt kan vara med barn. Varför? Är det så tabu? 

    Nej.. Barn är inte, och kommer aldrig vara något jag vill ha. Jag väljer min partner och mig själv istället alla dagar i veckan. 


    Samma här. Jag applåderar trådar som denna där folk framträder och öppet deklarerar att de aldrig någonsin velat ha barn; det vill säga att de går sin egen väg och inte låter sig påverkas av "normen".                                                                                                                                     Om vi går tillbaka en 40 - 50 år i tiden fick man försvara att man valt barnfrihet, folk frågade hela tiden när man gift sig om det "inte var dags nu" eller "vad väntar ni på, tänk på att tiden går". Sedan började de spekulera, "å, stackare, hon kan nog inte få barn" och då blev det "det är så många som adopterar, och tänk, när man fått ett adoptivbarn så släpper spänningarna och då kan ni säkert få ett biologiskt syskon".                                                                                                                                                Jag hade blivit en urusel mamma, tack för preventivmedlen, världens bästa uppfinning. Jag har alltid velat läsa och studera i lugn och ro, karriären var viktig och jag vill ha ett prydligt hem. Jag vill ha min nattsömn och fasade också åtskilligt för en förlossning och allt den förmodades göra med kroppen, det medger jag. När jag läser om hem i kaos, fläckar och kladd, blir jag än mer övertygad; jag hade nog förlupit hemmet om jag hade haft det så. Ja, sen bli de tonåringar och ska släpa hem sina pojk- och flickvänner som man ska utfodra och låta invadera sitt hem  nej, nej och åter nej!                                                                                                      Nu låter det som om jag ogillar barn, det gör jag absolut inte. De är roliga, söta och snälla, de flesta, och släktingars barn har jag följt genom åren, men jag ville aldrig ha några egna. Det där argumentet att man skulle bli så ensam på ålderns höst stämmer inte; man har förstås sitt nätverk och kan inte räkna med barnens sällskap; de har nog med sina egna liv och kan inte förväntas finnas tillhands hela tiden.                                        
  • Anonym (L)

    Inte läst hela tråden. Såg att den är gammal. Alla ni som skrivit "Men varför skaffade du barn då, bla bla" - håll käften. Det är så otroligt osympatiskt att inte kunna tänka en enda millimeter utanför sin box och förstå att alla inte är likadana. Kommentera inte om ni inte kan ha lite medkänsla! 


    Jag HATADE att vara småbarnsförälder. Jag älskar mitt barn och hon är idag tonåring och vi har jättekul och mysigt ihop, men de första 5 åren tyckte jag var en plåga. Mest för att jag hela tiden var ensam. Min man jobbade borta och jag fick göra allt. Och att inte få sova och att hela tiden behöva ta hand om, underhålla och umgås med ett jättelitet barn tar musten ur en. Jag tror att hemligheten är att man måste vara överens innan om exakt hur man ska dela upp föräldraskapet, inser man att det inte kommer funka så får man gå isär. 
    Vi skilde oss efter 2,5 år som föräldrar.

    Man förstår inte innan man har barn hur jobbigt det är eller hur trött man är. Att träffa andras barn är inte i närheten av samma sak. Dem kan man lämna tillbaka eller åka ifrån när man har slut på ork. Det kan man inte från sitt eget. 
    Barnaktiviteter är själadödande trist och jag är så glad över att slippa det nu när dottern är stor och vi kan uppskatta samma serier och filmer och ha givande samtal. 


    Det är så tabubelagt att tycka att ens egna barn är jobbiga eller ångra sitt föräldraskap, jag tycker det är hemskt att det är så. Vad är felet i att bara vara öppen med det som så många känner?

  • Mimosa86

    har du varit öppen om detta med din man?

    Jag tänker ifall ni kan komma överens om att du åker bort en helg i månaden, att ni köper in nanny service? 


    Småbarns åren är kort tid av livet. Men visst sjutton ör det en kämpig tid på många vis.

    men börja med att få till ett andrum. Och se hur det påverkar dig.

  • Anonym (Anonym)

    Det är såhär det är att bli förälder. Egentid får man ta när barnen flyttat hemifrån.

  • Anonym (Kan relatera)
    Anonym (Samma känsla.) skrev 2024-11-22 11:31:51 följande:

    Sjukt att jag hitta den här tråden för att jag googlade Exakt dom orden som du startade med. ?Jag hatar att vara förälder?. Jag håller med TS till 100%. Det är tungt och tyngande.. krossande. Som andra skriver.. Jag älskar mina egna barn men jag har en väldigt stark känsla och övertygelse att ?vara förälder? inte är för mig. Redan som ung. Tonåring kände jag att jag inte ville ha barn. Att det inte var nånting som intresserade mig. Jag ogillar barn och deras beteen och sätt att vara. Låter lite konstigt men så är det. Men tiden gick och jag blev äldre. Jag och min partner hade varit ihop i några år och hon ville väldigt gärna ha barn. Jag hade en liten gnagande känsla av skepsis men samtidigt kändes det kanske som ett naturligt steg för oss. Vårt första barn dog tre veckor gammal och det tog såklart väldigt hårt på oss. På mig. Nu har vi tre barn och jag kämpar verkligen varje dag med att hålla min pappa-fasad uppe. Jag älskar såklart mina barn men precis allt allt allt annat som kommer med föräldraskap hatar jag. Jag dagdrö och fantiserar om att bara dra. Att gå ut genom dörren och bara få vara ensam. Och inte behöva komma tillbaka. Men det är verkligen nånting som jag inte kan utsätta min familj för. Min egen far gjorde i stort sett så.. Och det har skadad mig mer än jag trodde när jag var yngre. Och samt har jag ångest över att jag antagligen är precis lika som honom. 
    Allt detta har lett till mycket ånges, stress och en depression. Terapi, antidepressiva läkemedel och annat. Men inget av det hjälper egentlige. Utan allt kokas ner till att jag bara måste acceptera läget. Men det är svårt. Jag skulle hållit kvar vid min känsla som tonåring. Lyssnat på mig själv och varit starkare för att kunna stå emot samhällsnormen.
    Men nu är man här.


    Jag känner med dig vännen.. beklagar verkligen förlusten av erat första barn. Det måste ha varit oerhört smärtsamt. Och jag förstår det dubbla i att känna den sorgen samtidigt som man inte orkar med de fantastiska barn man sedan fick, tillslut.
    Jag känner också att jag behöver ensamhet, tysthet. Även jag vill bara gå ut genom dörren och inte behöva komma tillbaka, iallafall inte på sisådär 10-12 år. Men jag älskar min sambo och våra barn. Jag skulle aldrig kunna göra så mot dem.

    Även min far gjorde som din, gick ut genom dörren, satsade på sig själv istället. Vem fan vill inte göra så? Ibland får jag orättvis-känslor gentemot min far. Att hans föräldraskap blev så jävla lätt jämfört med mitt. Just för att han saknar den kärleken och den ansvarskänslan. Tack för ditt inlägg här på FL, även om det är kämpigt så känns det bra att veta att man inte är ensam om dessa känslor.
  • Plupp73

    Älskade inte småbarnstiden alls! Skitjobbiga år. Nu är två av tre vuxna och det går väldigt bra för dem både gällande utbildning och kärlek.  Den tredje är på väg att flyga ut, börjar snart gymnasiet, och hoppas att även minstingen hittar sin väg som de andra. 
    Det är skönt när de är stora, och man inser att det blev bra. Det är också väldigt roligt att umgås med vuxna barn!

Svar på tråden Jag HATAR att vara förälder.