Anonym (Så glad) skrev 2024-11-16 01:04:51 följande:
Är så glad att vara barnfri. Tog beslutet som 22åring och har inte fått någon barnlängtan än 12 år senare.
Jag vaknar av klockan eller av ljuset. Jag dricker mitt morgonkaffe i lugn och ro. Mitt hem är exakt så som jag vill ha det. Jag städar bara efter mig själv. Jag kan lägga mig och vila mitt på dagen om jag får migrän i ett tyst och lugnt rum. Ingen för oväsen eller kräver min uppmärksamhet eller tillsyn. Min partner och jag kan hänge oss enbart till varandra hur mycket och ofta vi vill. Jag lägger bara pengar på exakt det jag vill lägga pengarna på. Jag får sova ostört. Jag kan gå ut hur och när jag vill och har mängder med egentid.
Många föräldrar erkänner inte hur hemskt det faktiskt kan vara med barn. Varför? Är det så tabu?
Nej.. Barn är inte, och kommer aldrig vara något jag vill ha. Jag väljer min partner och mig själv istället alla dagar i veckan.
Samma här. Jag applåderar trådar som denna där folk framträder och öppet deklarerar att de aldrig någonsin velat ha barn; det vill säga att de går sin egen väg och inte låter sig påverkas av "normen". Om vi går tillbaka en 40 - 50 år i tiden fick man försvara att man valt barnfrihet, folk frågade hela tiden när man gift sig om det "inte var dags nu" eller "vad väntar ni på, tänk på att tiden går". Sedan började de spekulera, "å, stackare, hon kan nog inte få barn" och då blev det "det är så många som adopterar, och tänk, när man fått ett adoptivbarn så släpper spänningarna och då kan ni säkert få ett biologiskt syskon". Jag hade blivit en urusel mamma, tack för preventivmedlen, världens bästa uppfinning. Jag har alltid velat läsa och studera i lugn och ro, karriären var viktig och jag vill ha ett prydligt hem. Jag vill ha min nattsömn och fasade också åtskilligt för en förlossning och allt den förmodades göra med kroppen, det medger jag. När jag läser om hem i kaos, fläckar och kladd, blir jag än mer övertygad; jag hade nog förlupit hemmet om jag hade haft det så. Ja, sen bli de tonåringar och ska släpa hem sina pojk- och flickvänner som man ska utfodra och låta invadera sitt hem nej, nej och åter nej! Nu låter det som om jag ogillar barn, det gör jag absolut inte. De är roliga, söta och snälla, de flesta, och släktingars barn har jag följt genom åren, men jag ville aldrig ha några egna. Det där argumentet att man skulle bli så ensam på ålderns höst stämmer inte; man har förstås sitt nätverk och kan inte räkna med barnens sällskap; de har nog med sina egna liv och kan inte förväntas finnas tillhands hela tiden.