Jag HATAR att vara förälder.

Jag trivdes med att vara föräldraledig. Våra barn sov för det mesta större delen av nätterna och krävde inte konstant uppmärksamhet när de var vakna heller, de hade varandra. Jag sänkte nivån på städning så länge det inte blev extremt stökigt eller smutsigt, vilket gjorde att jag inte kände att jag måste gå runt och plocka hela tiden. Det fick vara som det var, till en viss gräns. Jag hade också möjlighet att komma ifrån och få tid för mig själv, eftersom jag och min man hjälptes åt och delade på ansvaret. Vi hade även viss avlastning från anhöriga.

ÄNDÅ fanns det dagar då jag bara ville dra täcket över huvudet. Småbarn ÄR krävande. Det var både tufft och underbart.

Står man själv med hela eller större delen av ansvaret, för att partnern inte kan eller vill hjälpa till, förstår jag att det blir ännu tuffare. Jag hade klarat det, men jag hade kanske varit trött och sur jämt i stället för bara ibland. Jag hade kanske mått som TS.

Den enda tröst jag kan ge dig är att det är övergående TS. Några år får man sätta stora delar av övriga livet på paus. Men ju äldre barnen blir, desto mer självgående blir de (oftast) och desto mer frihet får man.