Jag HATAR att vara förälder.

Kanske är det bara en tillfällighet, men när TS skriver att mannen "avlastar" får jag lite dåliga vibbar. Men som sagt, det kan vara ett tillfälligt ordval. I min värld "avlastar" inte en pappa, han tar bara sitt ansvar.

Jag förvånas över att så många säger att det är tabu att prata om hur jobbigt och ibland tråkigt det är med småbarn. Innan jag fick barn hade jag fått höra flera hårresande historier från föräldrar som var utleda på att köra leksaksbilar, ständigt ha tvätt och disk som väntade, var slutkörda intill depression osv. Har jag en unik bekantskapskrets?

Om man är minst två föräldrar och har ett eller ett par små barn och ändå inte får någon tid för sig själv har jag svårt att tro att det är barnens fel (om de inte har alldeles särskilda behov). Det låter mer som att det är fel på arbetsfördelningen och arbetsmängden.

"Ibland är det så skönt att vara ensam - men det är inte lika roligt när man är det."

-David Shutrick

Men...

Jag tror inte alls att man behöver bli ensam för att man inte har barn. Jag känner folk som är äldre utan barn och definitivt inte är ensamma och det finns ensamma gamla som har barn. Goda vänner kan vara mer pålitliga än familj för vissa.

Anonym (barnfri) jag dömer ingen som tycker att småbarnslivet är krävande, för det är det. Men däremot så hjälper det inte att bara se det negativa eller vara helt oförmögen att faktiskt se framåt och förstå att det blir annorlunda.

Var dömde du tycker jag? Jag fattar väl (bara genom att läsa denna tråden) att småbarn inte är nåt för alla, och det är fullt förståeligt.