Jag HATAR att vara förälder.

Ja det är tortyr när man är trött men inte får sova. 
När man är trött och någon gnäller eller skriker i ditt öra. 
När man inte får tid för sig själv och sin egen hälsa.
När man känner sig kvävd av vardagssysslor och drunknar i dem 
Att man förlorar sitt eget liv.

Annars är det bra.

För att ge lite perspektiv som inte hjälper , men ändå! De där barnaåren går så snabbt och sedan längtar du tillbaka dit hela livet!! 

Jag kan absolut förstå TS. Jag älskar min fru och mina barn med det finns stunder då jag önskade att vi var separerade så att jag kunde få egentid. Jag menar inte några timmar på kvällen utan att kanske jobba från sommarhuset en vecka i månaden (utomlands), eller dra till Paris någon helg när jag känner för det, kunna inreda mitt hem precis som jag vill (cleant/spartanskt), osv.. Det kan vara en väldigt stark längtan, men det betyder inte att jag skulle vilja skilja mig för det.

Det är det som är problemet idag. Så många skaffar barn men vill inte vara föräldrar.

Jag har medvetet valt att inte skaffa barn just för att jag vet att jag skulle bli olycklig och bitter av vad det innebär i ansvar och livsanpassningar.

Jag trivdes med att vara föräldraledig. Våra barn sov för det mesta större delen av nätterna och krävde inte konstant uppmärksamhet när de var vakna heller, de hade varandra. Jag sänkte nivån på städning så länge det inte blev extremt stökigt eller smutsigt, vilket gjorde att jag inte kände att jag måste gå runt och plocka hela tiden. Det fick vara som det var, till en viss gräns. Jag hade också möjlighet att komma ifrån och få tid för mig själv, eftersom jag och min man hjälptes åt och delade på ansvaret. Vi hade även viss avlastning från anhöriga.

ÄNDÅ fanns det dagar då jag bara ville dra täcket över huvudet. Småbarn ÄR krävande. Det var både tufft och underbart.

Står man själv med hela eller större delen av ansvaret, för att partnern inte kan eller vill hjälpa till, förstår jag att det blir ännu tuffare. Jag hade klarat det, men jag hade kanske varit trött och sur jämt i stället för bara ibland. Jag hade kanske mått som TS.

Den enda tröst jag kan ge dig är att det är övergående TS. Några år får man sätta stora delar av övriga livet på paus. Men ju äldre barnen blir, desto mer självgående blir de (oftast) och desto mer frihet får man.

Tråden är från 2013.